Arjeplog, Galtispuoda och norrsken.

Vi har alltså kommit fram till Arjeplog, lämnar våra väskor på hotellet och letar reda på vägen upp till Galtispuoda, har läst att där uppe ska det vara en formidabel utsikt över området. Bäst att passa på när vädret är så fint. Dessutom är det bilväg ända upp.

Utsikten är verkligen formidabel, men lite svårt att få med känslan av det storslagna så jag får ta fram mobilen och ta en panorama.

Vi är högst uppe på berget Galtispuoda och nog känns det lite som att en fjällvandring skulle vara trevligt. Vädret är verkligen underbart och då har det varit på hela denna resa. Fast jag kom inte så långt.

Fotar lite blomster istället.

Återvänder till hotellet och hör på radion att det troligtvis ska bli norrsken i kväll. Håller tummarna och hoppas. Jag får ett meddelande från Maria Sundqvist som bor i Arjeplog om att det är lite norrsken där hon bor. Jag tar på mig och går ut, letar mig fram runt huset. Det är fin blå skymning, men inget norrsken går att skönja.

Trevar mig tillbaka i mörkret och kryper till sängs. Då får jag tips av Maria att det finns en webkameran som är riktad ut mot Hornavan. Jag bor ju vid sagda sjö, visserligen fick vi utsikt mot parkering och inte mot sjön. Lite konstigt eftersom vi bara är sju gäster på hela hotellet.

Lägger mig och läser men kollar in på kameran då och då. När mörkret sänker sig så blir bilden svart/vit. Lite svårt att se om det är norrsken då.

Men plötsligt ser jag att det är en rörelse där ute. På med stöveln och en tröja. Glöm inte nyckel för då är jag utelåst. Tassar iväg i pyjamas, ändå ingen som ser mig i mörkret. Trevar mig fram och hittar en veranda på baksidan av hotellet. Bra, för stativet är kvar hemma. Men ett verandaräcke kan duga som hjälp. 

Ja, visst är det norrsken.

Tänk en sådan tur vi hade, både fint väder på resan och norrsken första kvällen i Arjeplog. 

Nu kan jag sova lugnt.

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

En sådan härlig dag !

När jag vaknade den här dagen så anade jag inte att den skulle bli så innehållsrik och härlig. Visst, solen sken och fåglarna kvittrade men det verkar det göra mest hela tiden här. Den här dagen ska vi tillbringa på Lifloden.

Som vanligt är det lite svårt att klara av tidtabeller och liknande om man inte kan kinesiska. Siffror går bra men resten är lite problematiskt,  som tur är har hade vi Lele som kunde lotsa oss till rätt pir och rätt båt efter att vi tagit oss igenom säkerhetskontrollen .

Det såg lite kul ut då de flyttade om båtarna. Alla fyra satt ihop och styrde ut från kajen med hjälp av den inre båten, den som kommer in bakom för att lägga sig närmast kaj är vår båt. Sedan tuffade alla fem gemensamt in mot kaj. När sedan alla ska ombord så går man via en liten bräda mellan de olika båtarna för att komma till sin båt .

Små bambuflottar kör mellan de större båtarna för att leverera mat.

Solen skiner, kanske till och med lite för mycket för att få bra bilder, men efter att ha hittat våra platser och lyssnat på informationen, givetvis på kinesiska så går jag upp på övre däck för att kunna njuta av färden utan fönster emellan. Tar in landskapet med alla sockertoppsberg, lyssnar på de glada kineserna som också kommit upp hit och bara njuter av dagen och båtfärden. En sådan härlig dag.

Vi har nu ungefär fyra timmar framför oss på floden. 

Innan vi har kommit iväg så långt, dyker en fiskebåt upp, den ska leverera fisk från morgonens fångst.

Lifloden är känd för sin natursköna omgivning och är ett populärt turistmål för båtfärder. Floden flyter stilla fram och vi  åker i samma riktning som den. 

Stämningen, solen, vinden och alla dofter går ju inte att förmedla genom en bild, då får man ta till fantasin.

Ibland känner man sig lite liten då de höga bergen tornar upp sig nära floden.

Vi passerar byar där vardagslivet pågår som vanligt.

Folk plockar sniglar i floden.

Berg.

Fiskare.

Och fotograferar.

Vi kommer fram till en plats där det finns en stor grotta som man kan åka båt in i när det är mycket vatten i floden.

Det är ingen från vår båt som ska gå av, så vi stannar bara till en kort stund. En kvinna försöker sälja lite grönsaker till de båtar som stannar till.

En annan pustar ut i skuggan. Försäljningen vid de stora båtarna är inte så framgångsrik eftersom de serverar lunch ombord.

Bättre går det säker då de små båtarna kommer från andra hållet. Nu börjar vi möta dem.

De kommer nu i långa rader.

Vi fortsätter vår färd in bland dessa vackra berg som skiftar i blått i motljuset.

Det finns många grottor i det här området, en av dessa är den här som har lite högt upp till ingången.

För att komma till de blir man upphissad i en tunna.

Vi ser inte så mycket djur på vår färd, men de här vilda bergsgetterna får vi ändå syn på.

En ensam fågel sitter vid strandkanten.

Hoppsan, den hade visst hela gänget med sig.

I övrigt så är det ett så fascinerande landskap så det räcker med att titta på det.

Det är Lifloden norr om Yangshuo som är avbildad på den kinesiska 20-sedeln. Klart jag också måste ha den klassiska bilden med sedel och berg som alla kineser är uppe på övre däck för att få.

Den  sedeln kommer att få betydelse även för kvällens utflykt, återkommer till det senare.

En bild utan sedel också.

Det är en fotograf med ombord, han ägnar sig mest åt att fotografera passagerarna och att sälja bilder och böcker, men berättar också om ett berg som vi ska passera, som vanligt har kineserna sett olika figurer och djur i mönstret på berget. Han visar och berättar om dessa.

När vi kommer fram till det berget, hämtar Lele den bilden och försöker få mig att se figurerna. Den bilden fungerar även bra som solskydd.

Jag spanar och letar efter hästar och andra figurer i mönstret, men min fantasi räcker inte till.

Kan du hitta något?

Vi fortsätter 

Landskapet börjar ändra karaktär.

Högt uppe på bergen ser vi nu odlingar, där uppe odlas kumquat.

Några vattenbufflar badar i floden

Sedan tar det inte så lång tid innan vi är framme i Xingping, hoppar av vår båt och letar oss fram bland alla souvenirstånd till de gröna shuttlebussarna som ska ta oss till vår bil .

För vidare färd till vårt hotell. Som tur är bor vi en bra bit utanför stadens larm och i ett mer paradisiskt område.

Hängbroar, molnregnskog och en och annan groda med blåa ben.

I dag har vi tagit oss  upp till Arenals hängande broar. Det är en stor nationalpark med regnskog som ligger nära vulkanen Arenal.

Här möter Louis upp och ska vara vår guide under vandringen. Hans tubkikare hade vi stor nytta utav dessutom har han örnkoll på omgivningen och hittar de minsta grodorna som knappt syns när vi vandrar förbi. Dessutom får man inte gå här utan guide.

Vi är en liten grupp från olika delar av världen som ska gå med honom.

I början på vandringen faller det ett lätt regn så det gör att det blir lite svårare att spana efter fåglar och andra djur. Men vi har tur med vädret igen, för efter ett litet tag upphör regnet och den enda väta som faller sedan är våra svettdroppar. Det är varmt och det är fuktig värme, och även backig terräng.

Vi hinner inte så långt innan Louis stannar och pekar in i grönskan, där sitter två ugglor och håller koll på oss. Tack vare Louis tubkikare så får vi en riktigt nära titt på dem. Bra mycket bättre än vad mitt 300 mm presterar.

Lite spindlar träffar vi på. Den här ser ganska fredlig ut.

Det finns 16 broar i parken där man kan känna hur det känns att vandra uppe vid trädtopparna. Sex stycken är dessutom svajiga och gungande hängbroar.

Fint att vandra här och trevligare nu när regnet upphört.  Lättare att få syn på fåglar och andra djur.

Växtligheten är tät och frodig.

Kikar in i en liten hålighet i sluttningen bredvid stigen, där bor en tarantella.

Det gungar rejält då man går över hängbroarna. De är högt över marken, så de med svindel bör inte kika ner.

Vissa träd bildar ett snyggt mönster då man kikar rakt upp mot himmeln.

-Där är en groda.

-Var, var, jag kan inte se den.

-Där.

-Åh, så liten den syns ju knappt. De är såååå små.

Fotografera isbjörnar och pingviner är mycket lättare, hade man bara kommit närmare grodorna så hade det räckt med ett macroobjektiv här. Mitt tele har svårt att nå ner till den lilla grodan. Louis har dessutom lite roligt åt att jag i dag har samma färger som grodan. Röd regnjacka och blå byxor.

Vi träffar också på en del ormar, den här är i miniformat. Inte så lätt att upptäcka då den ligger på trädgrenen i samma färger. Den är så liten att den med lätthet hade rymts i min handflata och mina händer är inte då stora.

Titta där en till liten groda.

Lite närmare. 

I slutet på vandringen dyker en ekorre upp som hittat något gott att äta. Det finns även vattenfall i den här parken,  där jag sitter ser jag det skymta mellan träden.  Några i sällskapet går ner för att titta närmare på det men det är en brant backe ner  och går man ner så måste man även gå upp då jag väljer att vänta. Titar på fjärilar stora som handflatan och i de mest underbara färger som virvlar omkring  och lite andra djur. Vår guide tar öven tillfället i akt för att få veta mer om Sverige och även lära sig lite svenska ord. Hans favorituttryck blir "no gårr vi" istället för "let's go!".

Utsikt över landskapet från slutmålet av vandringen. 

Klättra inte på utsiktsplatsen för då kan det gå illa.

Vulkanen vill inte riktigt visa  sig ännu.

Molnen ligger låga över bergen.

Det är gott om väggmålningar i det här landet, även här uppe. 

                                                                                 Föregående            nästa

Vid Ognifloden.

Eftersom vi nu bor vid Ongifloden så måste vi väl kolla in hur den ser ut, sedan tänker vi gå upp på berget bredvid och hälsa på stendjuren där uppe.

På väg dit träffar jag på ett vackert litet kryp.

Ytterligare ett exempel på hur man här tager vad man haver. Gamla element kan bli bra staket. Något imponerad över den som sågat itu alla elementen. 

Men nu var det floden som var vårt mål, hoppas det finns lite vatten i den.

Flodens tillstånd är en anledning till oro på grund av dess progressiva torkning. Även om orsakerna till detta fenomen inte är helt klara, så skyller vissa miljöorganisationer , inklusive det lokala "Ongi River Network", på den intensiva industri- och gruvutnyttjandet av floden. Förutom att floden torkar ut blir vattnet  förorenat och innehåller kvicksilver och cyanid.

Den ser ganska så torr ut nu, men inte helt torr ändå

Vi går upp på berget för att lite utsikt.

Ser där nere att det är fler som kommit på samma idé. 

Här uppifrån så ser man att det inte är mycket till flod så här års. 

Går man upp så får man även gå ner, vi väljer att gå över berget och ner på andra sidan för stigen upp var brant och massor av löst grus. Inte kul att halka i det. Maken är snabbare ner och svalkar sig i skuggan under ett träd. Betydligt fler träd här än vi är vana vid hitintills. 

Åter vid campen är det tvättbestyr, blir mycket tvätt när de flesta nattgäster bara stannar en natt. 

Det här är ingen scen, med straffarbete, ur Tv-serien "Orange is the new black". Det är campens personal som fått i uppdrag att röja sten efter ett staketbygge. Tjejerna tjoar glatt och hivar iväg stenarna i full fart. De ser ut att ha riktigt kul.

Nu ska vi vila fram till middagen och sedan besöka några klosterruiner. Min lilla maskot passar på att posera lite.

Kulan i luften

                                                              föregående --- nästa