Nu har jag varit där.

I dag är det nog resans höjdpunkt i flera bemärkelser. Vi ska till världens högsta berg, Qomolangma, som vi kallar för Mount Everest. Turligt nog ska vi inte bestiga det, men vi ska ända fram till platsen där alla bestigningar från tibetsidan börjar. Det är en liten bit dit så vi startar tidigt.

Det är en hel del kontroller utefter vägen.

Här ska vi in och visa upp pass och visum. Uppställning i ett led efter namnlistan från resebyrån. Det är mycket viktigt.

 Just när jag tar den här bilden hör jag någon ropa att fotografering är förbjuden. Sådan tur att jag inte visste det innan.

Sedan kan vi lugnt åka vidare till nästa kontroll. Vägen slingrar sig fram i oändliga kurvor. Det som mest ser ut som ett pärlhalsband, det är staket och vägräcken i slinga efter slinga.

Vägen är inte den jämnaste utan det hoppar och skumpar i bilen, lite förvånad att det går att få någon bild överhuvudtaget under bilfärden. Oftast liknar vägen mest en tvättbräda.

Vi kommer fram till ett pass på 5.150 m.ö.h där vi stannar för lite fotografering.

Till vänster i den här bilden är Mount Everst 8.884 m.ö.h och strax bakom syns Lohtse som är ganska högt även det. Det är 8.516 m.ö.h.

Från passet slingrar vi oss ner i nästa dal.

Slinga efter slinga med en fantastisk utsikt hela tiden. Tyckte först att staketet, som kom med i nederkant på bilden, var ivägen. Vid närmare eftertanke är jag ganska glad över att det finns där.

På alla ställen var det inte lika mycket skydd ner mot dalen.

Kan förstå att livet för de som bor i den här dalen har förändrats något sedan vägen byggdes.

Vi gör ett nytt fotostopp nere vid den lilla byn.

Här nere ser vägen mer ut som en grusgång.

Några barn kommer springandes från byn för att se vad vi är för några. Jag har tagit med mig lite av det stickade och de får vantar och sockor.

En liten tös kommer också kutandes, storebror skyndar henne till mötes och hjälper till med de långa byxbenen. Sockorna han fick har han med sig.

Klart att lilltjejen också får sig ett par vantar, någon ger henne dessutom ett par kex.

Vi fortsätter och kommer inte så långt innan det är dags för nästa kontroll.

Jag passar på att ta lite bilder på hur de torkar jakspillning.

Jakspillningen används till bränsle. När jag tagit den här bilden så hör jag samma välkända ord: "Man får inte fotografera här".

Vi skyndar vidare på vår färd och efter fem timmar är vi äntligen framme vid base camp.

Här lämnar vi bilarna för att åka buss den allra sista biten.

Om bilresan var hoppig så var det inget mot vad bussfärden är.  Jag är imponerad över busschaufförens toapappershållare.

Så är vi äntligen här, nu är det bara en liten kulle på 30 meter som ska bestigas. Sedan den här skylten sattes upp är berget ommätt och numera borde det stå 8.884 m.ö.h. (Ska tydligen vara 8.850möh, se Björns kommentar här inunder.)

Kullen ser ganska så obetydlig ut, men vi är högt upp och jag måste nog säga att det är de jobbigaste 30 metrar som jag någonsin gått upp för. Klarade nog bara 10 steg i taget innan jag var tvungen att stanna och pusta.

Kämpar mig upp de sista metrarna och anar vilken utsikt det är bakom alla bönevimplar.

Jag rundar röset med alla bönevimplar och håller nästan på att blåsa ner igen. Där uppe står min man och är hur pigg som helst, han pekar och visar  på alla motiv som han tycker att jag ska fota. Om jag inte var så trött hade han nog fått kameran i huvudet istället för någon bild. Svårt att förklara tröttheten men jag är väldigt glad över att vi inte ska fortsätta upp mot toppen på berget.

Sätter mig en stund och pustar under alla bönevimplar innan jag klarar av att hämta mig så pass mycket att det kan bli några bilder. Nog var det värt klättringen. Den här bilden är tagen med 70 mm.

Nedanför vår kulle kan vi se många rester efter alla expeditioner som varit här för bestigningar. Många har lagt ut stenarna i mönster. Måste nog förstoras för att det ska synas ordentligt.

En sista grupp håller på att riva sina tält. Det blåser så kraftigt att den här fågeln inte kom någon vart, den seglade länge på samma plats

Resan ner till bilarna blir inte mindre skumpig, för jag gör misstaget att sätta mig längst bak i bussen, och där hoppar det så mycket att det är väldigt svårt att sitta kvar på sätet. Är tämligen förvånad att jag lyckades få någon som helst bild på de här fridlysta hjortdjuren. Jag har jämfört min bild med Wikipedia och det ser ut att vara chiru. Längst bak syns en liten liten grusgång, det är vår väg som bussen kör på.

Ner kom vi, och även här håller de på att packa ihop inför vintern.

Alla trevliga hotell av jakhår är kvar.

Himalaya hotel har ställt ut sängen på vädring.

För oss är det dags för lunch och i dag är det picknick som gäller. Lite missvisande med bilden, det var inga grönsaker och ingen hamburgare i lådan.

Härligt att sitta ute i solen och äta, maten smakade dessutom bra. Både ägget och kycklingen slank ner, sedan orkade jag inte så mycket mer. Den konstiga korven och lite annat blev över.

Stärkta av maten blev det sedan lite jakfotografering.

Även lite dri.

De vaktas av några herdar, som tacksamt tar emot vår överblivna mat.

Resten av dagen kommer i nästa blogg, vi får inte missa vårt dagliga klosterbesök.

2010-12-07 15:37   enanse

Åh vad många fina bilder! Bilden med staketet blev mycket bra! :) Spännande mönster av vägen, slingrigt värre. :) Vilket landskap! Har sagt det förut, men det tål att upprepas! :)
Barnen som fick sockor och vantar är bedårande söta!
/Anna

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-08 15:24

Den bilden med staket gillar jag själv också, det ser nästan ut som om de har spritsat ut vägen där...:) Barnen i Tibet är så söta och på de ställen där de inte är vanan vid en massa turister är de så försynta också.

Svara

2010-12-07 15:56   Arne Bivrin

Jisses! Det var en tur som heter duga! Jag baxnar nästan inför alla bilder. Mina två favoriter är lätt utsikten med staketet och serpentinvägen - och bilden med flickan med kexen. Att du tog med vantar och sockor gör mig rörd.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-08 15:41

Den här dagen i Tibet var nog det vi alla såg fram emot och nog var det en dag att minnas allt.

Svara

2010-12-07 16:07   Marols

Jösses! Vilka bilder och vilken upplevelse du haft!
Jag ryser nästan!

Ett riktigt äventyr!

Kram!

Besvara

2010-12-07 16:42   Billingen

Spännande att se! Jag skulle tro att en hel del har förändrats sedan jag var där 2003. Då var det tal om att tibetanerna inte skulle få sätta upp sina tält som de ville utan hela Basecamp skulle styras och regleras av kineserna. Förresten, du vet väl att Mount Everest numera mäter 8850 meter? För några år sedan placerades en GPS på toppen och man kunde göra en mer exakt mätning med hjälp av satellit och kom fram till den nya siffran, två meter högre alltså än den gamla officiella höjden.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-07 17:27

Tack Björn, jag ändrar i texten. Det står faktiskt 8.850 på den karta vi köpte i Nepal, men jag litade inte riktigt på den.

Svara

2010-12-07 18:41   alf109

Verkligen en häftig resa, kul att få följa med här på lite distans framför datorn. Hade själv inte tänkt på hur jobbigt det måste vara för oss ovana med den höga höjden, andningen måste väl bli som hos en fisk på land ungefär ;)
-affe

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-08 15:43

Jag har inte varit så här högt förut, bara på 3.500m och då mådde jag så bra som man bara kan må och hade ork som den värsta jak men min man var risig och orkade inget. Nu var det tvärtom. Bara att gå på plan mark var jobbigt.

Svara

2010-12-08 13:29   eos30

Nu har jag läst ikapp igen, fantastisk resa Margareta, och blev man inte avundsjuk innan, så blev man det definitivt, efter detta :-) "Universums moder" är något man gärna skulle se med egna ögon....

/Jörgen

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-08 15:46

Har du möjlighet att göra den resan så gör den. Höjdsjukan kan man inte beväpna sig emot men något jag borde ha gjort var att ta med något ätbart hemmifrån. Tubost och liknande för när matlusten uteblir så smakar den kinesiska och tibetanska maten inget vidare och orken blir inte så värst bra utan mat.

Svara

2010-12-08 21:59   RHelena

Verkligen verkligen fascinerande! Var rädd om din man! Och om din kamera ännu mer!!!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-30 11:11

Tack Rauni för din kommentar. Både kameran och maken klarade sig, båda mest för att jag var så trött....:)

Svara