Öknens faror.

Gobiöknen är en av världens största öknar som med en medelhöjd av cirka 1 000 m över havet upptar större delen av Mongoliet. Den svenske forskaren Sven Hedin var med och kartlade Gobiöknen, den östra delen var då outforskad medan den västra delen var ganska väl känd. Hedin kom med kunskap om den första gången 1897. Även den svenske upptäcktsresanden Lorenz Lange vandrade genom och beskrev Gobiöknen redan 1715 på uppdrag av Peter den store.

Gobi betyder "vattenlös plats" och bara det säger lite om hur tufft det är för djuren som lever där, dessutom är det snö och kallt på vintern och det kan bli ner till -40 grader C.  Även om det kommer snö så gör vindarna att det torkar upp väldigt fort.Jag förundrades många gånger över att de kunde hitta något att äta över huvud taget. Alla klarade inte heller de tuffa förhållandena.

Fast vi får en bra frukost innan vi ska ge oss ut på vägarna igen. Men undrar vad Solongo fick, hon ser lite förundrad ut.

Min frukost var det inget fel på. Stekt ägg och mongolisk pannkaka.

Den vanligaste frukosten i Mongoliet är annars den här. Fårkött kokt i buljong med pasta, den frukosten brukade chaufförerna välja. Det ser inte så gott ut men smakade inte så illa och hade varit godare om köttet fått koka mer.

Stärkta av maten ger vi oss ut på vägarna igen,  ja vägar och vägar, ibland är det lite svårt att veta om det är någon väg vi åker på eller om vi faktiskt bara är ute och snurra i öknen. Men hur nu Amdraa än bär sig åt för att hitta så kommer vi fram dit vi ska.

Kargt och torrt landskap men jag tycker det är vackert.

En stor och givande del av resandet är mötet med människor och deras sätt att leva. Människorna här i Mongoliet är dessutom så vänliga och sociala. Här träffade vi på några män som var ute för att se till sina djur.

En av deras hästar hade det riktigt besvärligt, den skulle de hämta till en annan plats.

Först ska de försöka få den att dricka lite.

Det går lite trög, kanske är den för trött, men till slut när de motat bort korna så dricker den ordentligt.

Medans korna också dricker sig otörstiga får vi en pratstund med dessa nomader, fast vi måste prata via vår guide för ytterst få kan engelska här.

Getterna uppe på kullen får mig osökt att tänka på indianer och bakhåll. Som tur var ,så var dessa getter fredliga.

Jag gillar det här karga ökenlandskapet, kargt och sterilt men ändå så varierande. Skulle nog kunna fylla ett helt minneskort med bara landskapsmotiv, men vi har minst fyra timmars bilfärd framför oss och vill hinna se mer på turen till nästa Ger-camp.

Kolgruvorna är inte lika vackra. Det är ofta utländska företag som driver gruvorna i Mongoliet. Visserligen ger de arbete åt befolkningen, det dras vägar och el till samhällena i närheten men för även med sig en hel del problem. Det går åt mycket vatten för gruvdriften så det blir vattenbrist i ett annars så torrt landskap och då minskar betet för djuren. De floder som finns förorenas och lastbilar och maskiner river upp damm, damm som ger andningsproblem. Så även om landets BMP ökat med 17% så sker det på bekostnad av miljön.

Plötsligt när vi åkt timmar utan att se någon människa kommer vi fram till en dalsänka och där nere breder en stad ut sig. Överraskningseffekten var stor.

Där stannar vi för en bensträckare och för att kolla in det lokala utbudet i Tsetserleg. Trodde det här var Seven eleven, men det var ett caffé.

Kul tavla som de hade där inne, där all världens kändisar och händelser finns med på en och samma bild.

Men vi måste in och kolla den lokala butiken också. Öppet från 8.00 till 24.00 med en timmes lunch.

Lite urplockat på hyllorna, men livets nödtorft som Toblerone och Baileys finns det. Ja, en Snicker också för den riktigt godissugne.

Korv får vi ofta till äggen vid frukost, här är det bara att grabba sig en näve och gå till kassan för att betala.

Små plastdosor att sälja smöret i är inget för mongoler.

Man blir lätt törstig i värmen och på de hyllorna är det välfyllt.

Bäst att bunkra ordentligt när man har långt till affären.

Varför inte passa på att köpa en potta eller en ny hink samtidigt.

Vi lämnar butiken och far mot nästa Ger-camp. I början på vistelsen så undrade jag över alla dessa plank i Mongoliet. Plötsligt ute i ingenstans så kunde det vara ett område som var inhägnat och så bara tomt innanför. Men frågar man så får man veta orsaker, alla mongoler har rätt till en egen liten markbit. Kommer jag ihåg rätt så är det en halv hektar som de får. Slår man upp ett plank eller hägnar in så vet alla att den  marken äger någon. Vill man bygga så kostar det att ansöka om bygglov, i övrigt är det en medborgerlig rättighet.

                                                                        Föregående -- nästa

Colca Canyon och Vikunjan

Nu är det dags att ta en tur genom Colcadalen och på Perus högst belägna bilväg. Här kan man om man har tur få se den lite skygga vikunjan. Den var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och då vidtogs skyddsåtgärder. Nu har stammen ökat till ca 125 000 djur, men det anses att faran är inte över ännu.

Efter några timmars färd i bussen så får vi syn på några djur. Jag blir lite irriterad då vi inte stannar för fotografering men vår lokala guide vet mer om dessa djur än vad jag gör. Blir den störd och vid fara kan den springa med en hastighet av 47 km/h och då är det inte så lätt att hinna med att få någon bild.

Hon vet att till motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist och hon vet att längre fram så finns det ett vattenhål och vikunjan vistas bara i undantagsfall mer än 2 km från närmaste vattenansamling. Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i dalgångar eller på lägre belägna högplatåer efter föda. Där vid vattenhålet träffar vi på en större flock.

Vikunjan är den minsta arten inom kamelfamiljen och ullen räknas som en av världens finaste – den kallas Andernas guld.

I bakgrunden av flocken har vi vulkanberget Misti.

Det ser ganska kargt ut där vi ser djuren.

Förstår att det ändå lockar hit djuren eftersom det inte finns så mycket vatten i det torra området.

Historiskt kan vet man att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet.

Det ser ut som om de gillar att bada.

Även att springa runt och busa.

Stannar det bilar och bussar så finns det ofta några försäljare, även så här.