Regnskog, skyltar och några hoppande djur.

Världens äldsta tropiska regnskog finns här i Daintree nationalpark, den fanns även här under dinosauriernas tid och är ungefär 400 miljoner år gammal. Den är hem för jordens största urval av växter och djur. Är ett världsarv.

Det känns som om det växer så det knakar här. Slingrande växter lindar sig runt andra träd och tar över för att bli ett nytt träd.

Terrängen är svårforcerad om man skulle lämna stigen och man får passa sig för vissa växter, den tunna trådliknande växten som Magnus håller i handen har sylvassa piggar som gärna krokar fast i kläder och hud. På den infällda bilden i nedre hörnet kan man se hur vassa de är.

Har man tur så kan man träffa på den stora fågeln kasouaren, den strutsliknande fågeln med blå hals., sådan tur hade inte vi men vi fick se frukten som den äter. Den är vackert blå men giftig fast kasouaren kan äta den ändå. Cirka 92% av fröna gror när de har passerat genom en kasuar. Endast 4 procent gror om de inte gjort det. Man vet inte varför. Frukten kallas för idiotfrukt, varför är lätt att gissa, man mår tydligen inte så bra om man äter den.

Alla växter är inte så vackra, den här är ganska så taggig.

Det finns ingen bro över Daintee River, men det finns en färja, vi har åkt över den och ska tillbaka fast nu är färjan på andra sidan så vi hinner ut för att fota lite skyltar.

Australien är ett paradis för den som har snöat in på skyltar. Här finns det en hel samling som varnar för krokodilerna och det är inte helt obefogat. För några år sedan var det en tonårspojke som fick för sig att bada här och han blev byte för krokodilerna.

Vi åker över och har en liten fripassagerare med oss.

Nästa stopp för oss är Port Douglas och en skyltsamlare blir inte besviken där heller.

Här kan man bada och njuta av det sköna havet trots att farliga maneterna Stingers finns vid den här kusten just nu. Ett område är säkrat med nät.

Badvakter finns det också.

I träden vimlar det av papegojor.

Även några fina duvor kikar ner på vad jag sysslar med.

Strax innan vi är åter till Cairns, efter en dag späckad med intryck, så träffar vi äntligen på några kängurur. Inte så få heller, man kan nästan tro att vi hamnat i en djurpark, fast när vi passerade här i morse så var den ängen tom. De är alla vilda och har nog legat och vilat i skuggan under dagen och kommit ner hit för att äta i den svala kvällsluften.

Den här kängurusorten är lite mindre än den röda och kallas då för vallaby. Generellt betecknas kängurudjur som vallaby när de är mindre och kraftigare byggda.

Av tyngden att döma så ser det ut som flera av dem har en unge i pungen.

Och se där, kikar ju en unge fram.

___________________________________________________

Kina - Terrakottaarmén

Förr i tiden spelade jag golf och en gång så vann jag en resa till Kina. Tyvärr skadade jag axeln så golfen är ett minne blott men resan till Kina har jag väl bevarad i minnet. Häromdagen satt jag och rensade och sorterade bland mina bilder och kom till året 2003 och det var många trevliga minnen som väcktes då jag hittade mina bilder från den kinaresan.

Då hade jag en  Minolta Dimage 7i med hela 5 megapixel, det var min andra digitalkamera och jag tyckte nog att det var en häftig kamera jämfört med den lilla 3 megapixel som jag haft innan.

Resan började i Xian med mellanlandning i Peking. Där träffade jag för första gången på att man inte fick ha vattenflaskor med sig på flyget. Från Sverige var det inga problem, vi var tydligen lite efter med säkerheten då.

I Xian var det naturligtvis Terrakottaarmén som lockade. Men vi kikade lite på stan också. Uppe på stadsmuren i Xian

Lilla vildgåspagoden.

Qin Shi Huangdi var Kinas första kejsare När han avled 210 f.Kr begravdes han i Kinas genom historien mest storslagna gravkomplex. Gravpyramiden tros kunna innehålla en av världshistoriens mest intressanta arkeologiska skatter och Terrakottaarmén i anslutning till hans grav tros vara kejsarens militära försvar i hans utomjordiska liv.

Terrakottaarmén hittades 1974 av bönder som grävde en brunn, vilket blev en av 1900-talets största arkeologiska upptäckter. Fyndet var en stor överraskning eftersom Terrakottaarmén inte finns nämnd i några historiska dokument. Terrakottaarmén är listad av Unesco som världsarv.

Vi börjar besöket med den stora hallen där soldaterna står uppradade  i en militär formation.

Det var tillåtet att fotografera, bara man inte använde blixt.

Alla soldater i Terrakottaarmén har unika utseenden och representerar olika militära grader.

Terrakottafigurerna var ursprungligen färgglatt målade, men mycket av färgerna har med tiden försvunnit. Vissa figurer hade färg kvar när de grävdes upp, men färgen förstördes snabbt när figurerna exponerades för luft.

Det grävs fortfarande men själva gravpyramiden är inte utgrävd.

På vissa ställen är soldaterna plundrade, sönderslagna och uppbrända, sannolikt av Xiang Yu , några år efter den första kejsarens död i samband med att Qindynastin föll 206 f.Kr.

På grund av torkan som 1974 rådde i Shaanxiprovinsen grävde några bönder en ny brunn ungefär två kilometer öster om den första kejsarens gravpyramid. De fann inget vatten, men de hittade keramikskärvor och bronsvapen. Bönderna hade hittat Terrakottaarmén. Bonden Yang Jide tillskrivs upptäckten, eftersom det var han som rapporterade den till de lokala myndigheterna. Då när jag var där satt han här och signerade böcker. Han blev lite sur om man fotograferade utan att köpa någon bok och det var dessutom lite rörigt runt omkring honom så mina bilder blev inte så bra, men det är ett minne ändå.

Gott om vakter var det här, den här killen i sin lite för stora uniform såg så söt ut.

Är det en sevärdhet så finns det gott om försäljare och vill man ha en egen terrakottafigur med sig hem så går det bra.

Eller varför inte ett skinn, troligtvis en hel del av arter som är helt förbjudet att ta med sig in i Sverige.

Grillad potatis var en storsäljare.

En del försäljare var ganska små.

Att bli fotograferad var populärt, farfar eller morfar till den här lilla tjejen bad mig att ta en bild av barnbarnet. Då blev hon så här glad.

Redwood nationalpark

Ibland blir det inte alltid så som man tänkt sig, blev lite långt mellan inläggen om San Francisco. En hel del arbete gjorde att bilderna fick vila i datorn och nu när jag hade tid så var oturen framme och en isfläck fick mig på fall, med bruten armbåge som följd. En sak som är bra med datorer då, det syns inte på handstilen att man skriver med vänster hand.

Hur som helst, jag fortsätter med lite bilder från SF och utflykten till Redwoodskogen.  Vi åker genom en nationalpark med böljande natur...

...och slingrande vägar.

Kommer fram till Muir Woods National Monument.

Träden här i skogen är 400 till 800 år gamla. De är stora och höga, men med en bild in bland stammarna gör att det ser mest ut som vilken skog som helst.

Men om man placerar en person framför så syns det bättre hur enorma de är. Här fick jag dessutom ta till två bilder och lägga ihop för att få med även övre delen av träden.

Muir Woods National Monument anlades den 9 januari 1908 då president Roosevelt undertecknade lagstiftning för att skydda den gamla redwoodskogen från avverkning. Fram till mitten på 1800-talet då området beboddes av indianer fanns det inte mindre än 2 milj. tunnland (8,100 km²) med redwoodträd. Området lockade många guldgrävare med förhoppning om att vaska sig till ett rikare liv. Alla lyckades inte så bra med att bli rika på guldet och började istället intressera sig för de jättelika Redwood-träden som visade sig ha fantastiska egenskaper, inte bara att de växte fort de var även ett av de mest massiva trädslagen i världen

Träden började avverkas och guldgrävarna gjorde nu stora pengar på att sälja virke till hela Kalifornien och andra områden. Efter en lång tid av massavverkan då nästan bara 10% av träden återstod började man arbetet med att bevara jätteträden.

Den officiella historien är att 1907 var det ett vattenbolag i Sausolito som planerade att dämma upp Redwood Creek, men kongressmannen William Kent och hans hustru Elisabeth köpte upp marken för 45.000 $. Marken skänktes sedan till den federala regeringen för att skydda skogen.

Fast den historien som vi fick berättad för oss på plats var att ägaren av skogen hade skövlat massor av skog olovligt och för att slippa åtal så skänkte han den här skogen till president Roosevelt, men presidenten ville inte ta emot den, så gåvan gick till staten istället. President Roosevelt ville inte ha nationalparken uppkallad efter sig och bli förknippad med den historien.  Parken fick namn efter John Muir som var en skotsk naturforskare och skogsbevarare, han var bosatt och verksam i Kalifornien.

För oss som är vana med svenska skogar och nationalparker så känns det här lite väl tillrättalagt med breda gångvägar och staket.

Det finns stigar ut från gångvägarna, men där får man inte gå.

Men det blir en fin promenad för oss här i skogen.

När något av dessa gigantiska träd faller blir det ett brak som hörs vida omkring.

Stigen vi går slingrar sig fram utefter och även över Redwood Creek.

Ser du gubben i den här knölen?

Mäktiga träd är det verkligen och den här parken har blivit upptagen på Unescos världsarvslista.

Konsten att fotografera en sten.

Jag har kommit till Stones of Stenness och jag vill ha en bild på den högsta stenen där.

Men det är jag inte ensam om, den här mannen vill ha en bild han också men han vill ha den där han står och beundrar stenen. Han dirigerar sin fotograf både ingående och länge, så länge att det börjar bli en kö bakom mig på folk som vill ha en bild på just den stenen men utan mannen.

Så där, äntligen är han nöjd med sin bild och går vidare. Jag kan ta min bild, jag vill ha med gravkullen i bakgrunden...men vad hände?

Krympte stenen plötsligt? Den resliga stenen ser plötsligt så liten ut, jag lovar det är samma sten.

Jag tar och kryper ihop lite och tar en ny bild, sådär då var ordningen lite återställd. Stenen växer upp och i bakgrunden får jag även med gravkullen.

Fast störst såg den ut med mannen på.

Stones of Stenness och Maeshowe - Orkney

Fortsätter på det historiska temat och mycket gamla minnen efter de människor som levde här för mycket länge sedan.

Inte så långt ifrån Ring of Brodgar kommer vi fram till något som kallas för Stones of Stenness.V

Först kommer vi till den så kallade ”Vaktstenen” den står utanför stencirkeln alldeles vid bron och är 5,6 meter hög. Ursprungligen fanns åtminstone två stenar, eftersom resterna av en andra sten återfanns på 1930-talet. Här fanns också ”Oden-stenen”. Som namnet antyder finns en koppling till vikingarna och asatron. Oden-stenen hade ett decimeterstort hål rakt igenom och kom till användning både vid förlovningar och för magiska ceremonier.

Stenen vältes 1814 av dåvarande markägaren kapten W. Mackay, som irriterades av alla besökarna på hans mark. En annan av stenarna förstörde han helt och en till välte han, innan upprörda bybor lyckades förhindra fortsatt förstörelse.

Stenarna är tunna plattor, ungefär 3 decimeter tjocka, med spetsiga toppar. Fyra stenar med höjden 5 meter var ursprungligen delar av en stencirkel med upp till tolv stenar, som låg i en ellips med 32 meters diameter.

Maeshowe är en förhistorisk gravhög som inte heller ligger så långt i från Stones of Stenness

Själva gravkammaren är daterad till någonstans under yngre stenålder, förmodligen uppförd mellan 3100-2800 f.Kr. Maeshowe är sju meter högt och trettiofem meter i diameter. Gravhögens gravkammar har ingången anlagd, så att solstrålarna från den nedgående solen ska nå in i passagen vid vintersolståndet och lysa upp den inre kammaren. Den här typen av gravhög är endast känd från Orkneyöarna

Under vikingatiden besöktes öarna ofta av nordbor. Dessa plundrade Maeshowe på dess innehåll, men lämnade också sina egna hälsningar kvar i gravkammaren i form av runor.  Det trettital inskriptioner som återfunnits gör Maeshowe till en av de främsta fyndplatserna för runor i Europa.

Maeshowe är ett världsarv.