Wait, wait!

Nu har vi hamnat i Galle som är Sri Lankas fjärde största stad.  Staden har en lång historia och i korta drag så kom 1505 en portugisisk flotta hit, den var på väg till Maldiverna men hade hamnat på fel kurs och tog skydd i Galles hamn. När de nu ändå var här så byggde de en befästning i Galle, Svarta fortet. Handlingskraftiga resenärer på den tiden, vad de som redan bodde där tyckte om det, det förtäljer inte historien.

Det sägs också att det staden fick sitt namn av att de hörde tupp gala och eftersom gala heter galo på portugisiska blev det Galle. Finns flerförklaringar till namnet men den med tuppen är lite roligare än de andra.

Vi tar en promenad i staden, går in genom porten i muren.

Tänker besöka den holländska reformerta kyrkan, men av någon anledning är den stängd i dag.

Fortsätter vår promenad i de trånga gränderna.

Kommer ner till Fyren vid Utrachtbastionen där man kan promenera på murkrönet och få en fin utsikt ut över havet.

Men innan vi kommer dit så stannar jag till vid ett café och läser på skylten utanför, kul text tycker jag och tar en bild. Ägaren står bredvid och frågar var jag kommer ifrån.

Sweden svara jag och då får han bråttom. 

Wait, wait, säger han och försvinner in till sin lilla servering, wait säger han igen innan han försvinner.

Klart jag väntar lite nyfiket på vad det är han vill och ut kommer han med den här skylten som han mycket stolt håller upp.

Trots de lovorden om den allra bästa glassen någonsin så blev det ingen glass för mig då, vinkade till pojkarna i de muslimska skolan och gick iväg för att äta lunch istället.

Sedan tog vi farväl av gruppen och begav oss tillbaka till Colombo för några avslutande dagar på egen hand.

                                                                  föregående

Kvällspromenad i Karakorum.

Kvällspromenader är sköna och även så i Mongoliet, fast här är vi glada att vi valde att gå på gärdet istället för ute på vägen. Vi bor i nationalparken och tänkte gå in och titta lite på stan. Den stad som var Mongoliets huvudstad fram till 1267.

Staden är inte så stor, men här har de en gångväg som är ganska högt belägen. I vanliga fall då man promenerar i ett samhälle så ser man bara plank.

Här kommer man upp och får lite överblick och kan även se in över planken.

Jag var lite orolig över att folk skulle bli lite sura över att vi gick där uppe på gångvägen och fotograferade, men det var tvärtom. De få som brydde sig vinkade och tjoade glatt.

De flesta har både ett litet hus och minst en Ger.

Vi träffar på en steppörn som just fångat sin kvällsmåltid.

Tittar man noga så kan man se att kvällsmaten bestod av en ekorre.

Där uppe på stolpen satt den sedan och mumsade i godan ro.

Vi promenerar vidare.

Korna ska hem och göra kväller.

Det är ganska så lugnt, de flesta är nog inne och ordnar för sina kvällsbestyr.

En liten tös med en ko och en yster kalv. Inte så lätt att få hem dem för kvällen, när man är liten .

Men tösen är van och bestämd och lyckas med sitt uppdrag.

Träffar också på några lösa kor, den här har en konstig nosring med taggar på.

Tack vare mina vänner på Facebook så vet jag nu att det är en så kallad antisjälvmjölkare. Vissa kor har olaten att dia andra kor, men med nosringen så kan de inte det.

Vi vänder tillbaka till vår camp och ser att bästa vägen åter är nog över gärdet. Så här mycket dammar det på vägen.

Gärdet är tydlig enkelriktad, sådan tur att vi gick åt rätt håll då.

                                                                   föregående --- nästa

Öknens faror.

Gobiöknen är en av världens största öknar som med en medelhöjd av cirka 1 000 m över havet upptar större delen av Mongoliet. Den svenske forskaren Sven Hedin var med och kartlade Gobiöknen, den östra delen var då outforskad medan den västra delen var ganska väl känd. Hedin kom med kunskap om den första gången 1897. Även den svenske upptäcktsresanden Lorenz Lange vandrade genom och beskrev Gobiöknen redan 1715 på uppdrag av Peter den store.

Gobi betyder "vattenlös plats" och bara det säger lite om hur tufft det är för djuren som lever där, dessutom är det snö och kallt på vintern och det kan bli ner till -40 grader C.  Även om det kommer snö så gör vindarna att det torkar upp väldigt fort.Jag förundrades många gånger över att de kunde hitta något att äta över huvud taget. Alla klarade inte heller de tuffa förhållandena.

Fast vi får en bra frukost innan vi ska ge oss ut på vägarna igen. Men undrar vad Solongo fick, hon ser lite förundrad ut.

Min frukost var det inget fel på. Stekt ägg och mongolisk pannkaka.

Den vanligaste frukosten i Mongoliet är annars den här. Fårkött kokt i buljong med pasta, den frukosten brukade chaufförerna välja. Det ser inte så gott ut men smakade inte så illa och hade varit godare om köttet fått koka mer.

Stärkta av maten ger vi oss ut på vägarna igen,  ja vägar och vägar, ibland är det lite svårt att veta om det är någon väg vi åker på eller om vi faktiskt bara är ute och snurra i öknen. Men hur nu Amdraa än bär sig åt för att hitta så kommer vi fram dit vi ska.

Kargt och torrt landskap men jag tycker det är vackert.

En stor och givande del av resandet är mötet med människor och deras sätt att leva. Människorna här i Mongoliet är dessutom så vänliga och sociala. Här träffade vi på några män som var ute för att se till sina djur.

En av deras hästar hade det riktigt besvärligt, den skulle de hämta till en annan plats.

Först ska de försöka få den att dricka lite.

Det går lite trög, kanske är den för trött, men till slut när de motat bort korna så dricker den ordentligt.

Medans korna också dricker sig otörstiga får vi en pratstund med dessa nomader, fast vi måste prata via vår guide för ytterst få kan engelska här.

Getterna uppe på kullen får mig osökt att tänka på indianer och bakhåll. Som tur var ,så var dessa getter fredliga.

Jag gillar det här karga ökenlandskapet, kargt och sterilt men ändå så varierande. Skulle nog kunna fylla ett helt minneskort med bara landskapsmotiv, men vi har minst fyra timmars bilfärd framför oss och vill hinna se mer på turen till nästa Ger-camp.

Kolgruvorna är inte lika vackra. Det är ofta utländska företag som driver gruvorna i Mongoliet. Visserligen ger de arbete åt befolkningen, det dras vägar och el till samhällena i närheten men för även med sig en hel del problem. Det går åt mycket vatten för gruvdriften så det blir vattenbrist i ett annars så torrt landskap och då minskar betet för djuren. De floder som finns förorenas och lastbilar och maskiner river upp damm, damm som ger andningsproblem. Så även om landets BMP ökat med 17% så sker det på bekostnad av miljön.

Plötsligt när vi åkt timmar utan att se någon människa kommer vi fram till en dalsänka och där nere breder en stad ut sig. Överraskningseffekten var stor.

Där stannar vi för en bensträckare och för att kolla in det lokala utbudet i Tsetserleg. Trodde det här var Seven eleven, men det var ett caffé.

Kul tavla som de hade där inne, där all världens kändisar och händelser finns med på en och samma bild.

Men vi måste in och kolla den lokala butiken också. Öppet från 8.00 till 24.00 med en timmes lunch.

Lite urplockat på hyllorna, men livets nödtorft som Toblerone och Baileys finns det. Ja, en Snicker också för den riktigt godissugne.

Korv får vi ofta till äggen vid frukost, här är det bara att grabba sig en näve och gå till kassan för att betala.

Små plastdosor att sälja smöret i är inget för mongoler.

Man blir lätt törstig i värmen och på de hyllorna är det välfyllt.

Bäst att bunkra ordentligt när man har långt till affären.

Varför inte passa på att köpa en potta eller en ny hink samtidigt.

Vi lämnar butiken och far mot nästa Ger-camp. I början på vistelsen så undrade jag över alla dessa plank i Mongoliet. Plötsligt ute i ingenstans så kunde det vara ett område som var inhägnat och så bara tomt innanför. Men frågar man så får man veta orsaker, alla mongoler har rätt till en egen liten markbit. Kommer jag ihåg rätt så är det en halv hektar som de får. Slår man upp ett plank eller hägnar in så vet alla att den  marken äger någon. Vill man bygga så kostar det att ansöka om bygglov, i övrigt är det en medborgerlig rättighet.

                                                                        Föregående -- nästa

Ulaanbaatar

Följ med på en promenad i Ulaanbaatar, staden är inte så stor och vi får en karta på hotellet. Flickan i receptionen är ändå så orolig att vi ska gå vilse och inte hitta tillbaka så hon ger oss sitt privata mobilnummer så att vi kan ringa om vi får problem. 

I det här huset finns ett dinosauriemuseum, orsaken till det kommer jag till längre fram.

På det lilla torget är det ett mindre tivoli med färggranna barnleksaker och olika andra aktiviteter.

Det byggs en hel del, men som på många andra håll i världen stannar plötsligt byggen av och halvfärdiga hus bara står där. Det här bygget ser ut att vara igång, Regeringen vill att de som flyttat in till stan ska överge sina koleldade ger och flytta in i lägenheter istället.

Kan i en utomståendes ögon ses som lite onödigt, då dessa koleldade kraftverk står mitt i stan och spyr ut sin rök.

Det rosaaktiga på himlen är inte från någon soluppgång utan luftföroreningar. UB ligger som i en gryta mellan bergen och föroreningarna stannar kvar där.

Varmvatten från dessa leds sedan genom stan i sådana här tjocka rör. Vi blev varnade för att inte gå i vattenpölar, för de är inte alltid regnvatten utan ibland springer dessa rör läck och då är vattnet hett.

På vår promenad kommer till stora torget, Sukhbaatar Square. Tidigare hette det torget Chinggistorget. Det stora huset är regeringspalatset.

Gammalt och nytt möts.

På torget har det samlats en del folk, den här dagen är det en skolklass som har återträff. När det gått 20 år eller mer så brukar man samlas på torget i den stad där man tog sin examen. Då klär man sig ofta i sina traditionella kläder och sätter på sig alla medaljer man samlat på sig under åren. Medaljer är något som mongolerna gillar. Det verkar finnas medaljer för det mesta, som när en kvinna fött fyra barn då blir hon uppmärksammad med en medalj.

Mongoliets flagga vajar så fint här vid torget. Det blå fältet står för det mongoliska  folket och är Mongoliets nationalfärg. Den röda färgen var ursprungligen socialismens  färg, men sägs idag symbolisera framsteg. Sojomboemblemet i det inre fältet innehåller flera olika element som beskriver olika aspekter av den buddhistiska världsuppfattningen. De två pelarna ska symbolisera jämnvikt och hur landets gränser säkras, cirkel där emellan (som jag trodde var symbolen för Jin och Jang) kallas här för fiskar och ska symbolisera vänskap, ovanför dessa fiskar har vi symboler för sol, måne och eld. Under kommunismens tid fanns det en stjärna ovanför elden, men den togs bort 1992.

Ryttarstatyn föreställer Damdin Sükhbaatar, en ledare för revolutionen 1921.

Många master och sändare där på taket, men landet är stort och på många ställen under vår resa så fanns det inte ens mobiltäckning. Internet och ofta även el var bara att glömma.

Fönster blir smutsig och måste putsas.

De ser ut att trivas där uppe.

När jag var liten så skämtade man ofta om att om man gräver sig genom jorden så kommer vi ut i kina och då är allt uppochner. Nu kanske det egentligen är till Mongoliet man kommer och då är det kanske inte så konstigt om McDonaldsmärket är på den här ledden.

Fanns inte många väggmålningar, men den här kan väl duga.

Hittade en liten en också.

Polisen står verkligen mitt i gatan och dirigerar trafiken. I den här korsningen var det trafikljus, men efter att ha sett hur vild trafiken är och att rödljus bara verkar vara en rekommendation så kanske han är befogad ändå.

Men just då vi stod och iakttog honom så verkade han göra mer skada än nytta. En av alla trafikolyckor hände just då, blev något förvirrat för bilisterna med hans vinkningar.

Har man skaffat sig telefon och en våg så kan man tjäna en liten slant.

Solglasögon verkar vara en mycket populär produkt.

Mitt ressällskap och ängel till make. Har kanske fått lite slitna vingar av årens gång och efter alla våra resor, men han är bra ändå. Vi kämpar vidare sida vid sida, förhoppningsvis i många år till.

Blev långt, hoppas du orkat läsa ända hit. I morgon börjar äventyret och vi kommer att bli hämtade tidigt för att dra iväg ut i landsbygden. Vi reser inte i någon grupp, utan har bokat en guide och chaufför.

                                                                         Del 1 -- Del 3

In my heart

Jag är beredd att hålla med Anthony Bourdain i citatet här ovan. Vissa resor känns mer och lämnar större intryck än andra resor. Den här resan i Mongoliet, som jag just kommit hem ifrån var en sådan som jag alltid kommer att se och tänka tillbaka på med värme. Den gav sååå otroligt mycket. Jag ska försöka dela med mig en del av mina intryck.

Att bege sig ut på resa nu för tiden är inte lika omständligt som på Sven Hedins tid, vissa resor kan man boka genom att bara göra ett knapptryck på internet, men när vi sökte resor till Mongoliet så fanns det ingen paketresa som stämde med vad vi ville se och uppleva där. Men ändå hade vi enklare än Hedin när han skulle iväg på sina resor. Vi kunde ta hjälp av internet och boka både flyg och resrutt.

Reseplaneringen är en stor del av resan även den och vi började planera för minst ett år sedan. Vi kunde leta oss fram på kartan med hjälp av internet, även visumregler hittar men där. Vaccinationer är också bra att förberda sig med. Men det känns både pirrigt och härligt när äntligen avresedagen är här. Aeroflott lever inte upp till sitt dåliga rykte, det var en bra flygresa. Först två timmar till Moskva...

...och sedan sex timmar till Ulaanbaatar, eller UB som de säger i Mongoliet.

Efter att ha vilat några timmar på hotellrummet för att komma över de tappade timmarna i tidsskillnad så begav vi oss ut på stan för att få en första inblick av hur den ser ut.

                                                                       Del 2