Mot Gäddede och den Där "J#vla bron"

Vi sov skönt i Bräcke, vaknade utvilade till en ny dag och en färd i ett soligt Sverige.

Färden går vidare vi letar efter alternativvägar till de stora genomfartslederna. Små slingriga vägar som går genom vacker natur, med platser där man kan stanna och njuta lite extra. Som den här. En liten sjö med en strand som påminner mig så mycket om stranden hos mormor och morfar uppe i Puoltikasvaara.

Att leta reda på en fin rastplats där vi kan ta lunchpaus. Eller bara stanna en liten stund, äta ett äpple och sträcka på benen som här vid Hammerån.

När det ibland dyker upp en intressant vägskylt, så kan man svänga in och se vad där finns. 

Borgvattnet var en återvändsväg som är väl värd att ta.

Kyrkan är från 1782 och byggd av den kände kyrkobyggaren Pål Persson. Byborna var mycket nöjda med hans arbeta, före bygget var det bestämt att han skulle få 10 plåtar, tjocka fyrkantiga handhamrade koppartackor med kronostämpel i varje hörn. De nöja beställarna gav honom i stället 16 stycken. Blev en jobbig vandring hem sedan för Pål, "slantarna" var så tunga att han fick skavsår på ryggen. Då på den tiden var kyrkan betydligt mindre och har byggts till genom åren.

Mitt emot kyrkan, på andra sidan vägen ligger Affär´n i Borgvattnet. Den grundades på 30-talet av den legendariske handlaren Erik Brännholm. Där på baksidan kan man ta en fika också. Numera är det ett par från Nederländerna som driver den.

I hörnet på huset står fortfarande handlar´n Brännholm och tar emot kunderna.

Men det är inte butiken som är det som gjort Borgvattnet mest känt, utan den gamla prästgården.

Där spökar det. Redan på 40-talet började det skrivs om spökerierna i prästgården. Här kan man övernatta om man vågar för handlaren Erik Brännholm köpte prästgården 1970 och gjorde om den till hotell. De som klarar av att sova över på den gamla prästgården får ett övernattningsbevis i form av ett diplom. Borgvattnets prästgård har blivit omnämnd som ett av världens mest hemsökta hus. Tyvärr hade vi redan boende bokat för natten, för nog hade det varit lite spännande att sova där.  Det sägs att spökena ska vara ganska harmlösa – bortsett från att de kastar människor ur gungstolar, flyttar omkring möbler om natten och kastar ut spädbarn ur fönstren.

Vi lämnar Borgvattnet och far vidare utefter Indalsälven och senare Ammerån. Där hittar vi en fin plats vid Kvarnflyn för att äta lite lunch bredvid ån. Solen sken och vattnet skvalpade bredvid oss. Kan man ha det så mycket bättre.

När vi kommer till Hammerdal är det dags att välja väg igen. Vi ska upp till Gäddede och har två vägval. Den snabbare som går över Strömsund eller den lite längre där man kommer till Skärvången. Vi hör på radion om trassel med bron i Strömsund så vi väljer den längre vägen.

Trasslet med bron har tydligen blivit till en hel följetong och en låt om den har skrivits. Början på låten är så här och sjungs på melodin från "Barnatro"

"Har du kvar din springersko, har du eka kan du ro, du får ej ta bilen över denna bro
När man ska på en affär innebär ett stort besvär om man inte på den rätta sidan är

Jävla bro jävla bro, den blir aldrig klar om man ska Facebook tro
Jävla bro, jävla bro
Uti stugorna man känner ilska gro" 

Går även att höra lite av den den, Klicka bara på ordet Här

Jo, jag nämnde att den väg vi valde går genom Skärvången en viktig ort för ostälskare, så om du är i närheten, missa inte ett besök på Skärvången ost. Klart det slank med en god en. kan bara nämna att det kändes så fort vi öppnade bildörren att den var med, men så gooood!

Ost i all ära, men mest njuter vi av den vackra svenska naturen. Som här vis Glåmnäset.

Det är så vackert att molnen får änglavingar.

Nästa stopp blir vid Regnsfallet, här står det att det är 100 meter ner till fallet från parkeringen. Klarar jag det? Testar och det fungerade. 

Vi läser att fallet ligger precis i en övergång mellan hårda berglager som glimmerskiffer och falltröskelns amfibolit och den mjukare sandstenen neråt Valsjöbyn, som lättare vittrar sönder med tiden. Visst är det fantasieggande att veta att här har vattnet störtat ner på samma sätt sen senaste istiden, dvs i 9000 år!  Tack vare de hårda bergarterna kan fallet finnas kvar i tusentals år till.

Redan 1917 byggdes ett kraftverk här så Vallsjöborna fick elektricitet mycket tidigt.

Vägen fortsätter nu mot norska gränsen och plötsligt hoppar min mobil igång. Tydligen mycket starkare master för mobilnätet i Norge. Men först blir vi uppmanade att se upp med barn och hoppande getter.

Sedan blir det den obligatoriska gränsbilden. Den måste ju bara tas. ;)

Så lite av Norge också, nu när vi ändå är här, även om så bara för en timme.

Tillbaka i Sverige stannar vi vid en myr, där blir inte stoppet så långt för bortanför myren smäller det av gevärsskott. Kanske älgjakt?

Sedan kommer vi fram till Gäddede, där ska vi sova i natt på Pilgrimshotellet med utsikt mot Kvarnbergsvattnet, ja vi bor nästan på stranden.

Där ska vi även äta middag, i kväll serveras köttfärslimpa med rårörda lingon och lingondricka därtill. Så gott!

Monteverde

Jag vaknar tidigt och tassar upp för att kika ut, det har inte ljusnat ännu så klockan är före sex. Upptäcker att för första gången sedan vi kom hit så syns toppen på vulkanen  Arenal. Klart det måste dokumenteras,  greppar mobilen och tassar tyst ut för att inte väcka de andra.

Vill man se hur vulkanen ser ut i all sin prakt behöver man nog stanna här mer än några få dagar eller så kan man titta in till hotellets reception och se på tavlan de har där.  Fast egentligen tycker jag nog det är minst lika fint med molnen.

När vi är klara för att gå ner till frukost så ser det ut så här. Så det var lite tur att jag kikade ut, då när jag vaknade.

I dag ska vi dra vidare till Monteverde.  När vi står och väntar på vår transport hör vi ett otroligt snatter och liv ute bland träden.  Jag kikar och kikar men har lite svårt att hitta källan till oljuden, men killen i receptionen tycker att nog att vi borde få se och hitta vad det är som gömmer sig bland löven, så han kilar iväg och hämtar sin kikare. Bra det för då kan även jag hitta dem med kameran.

Gråhuvad chachalaca, två stycken var det men en bestämde sig för att flyga iväg. Syns till höger hur den lämnar platsen.

Vi hinner inte spana så mycket på fåglarna innan vår transport kommer. Cortés x 3 frågar chauffören och det stämmer. Jag får en liten lapp i min hand med en etta (1) på, innan han lassar in våra väskor i bilen. Tittar lite fundersamt på den och försöker lite försynt påpeka att vi är tre personer med tre väskor.  Stoppar lappen i fickan för säkerhets skull och hoppar in i bilen.

När bilen är packad med både bagage och folk drar vi iväg. Det ska bli en båttur på sjön Lago Arenal. Det är Costa Ricas största sjö. Den sjön är egentligen en konstgjord damm. Den lilla  sjön som fanns där tidigare utvidgades 1979 för att bli landets största reservoar för vattenkraftproduktionen.

Efter att vattnet använts för att producera el leds det vidare till Guanacasteprovinsen i nordvästra Costa Rica där det används för att bevattna ris- och bönodlingar. 

När vi kommer fram till sjön blir jag åter igen imponerad av logistiken på den här resan, vårt bagage är i ett nafs placerat i rätt båt och även vi tre lotsas ner till samma båt.

Vår skeppare är  en handlingskraft tjej som ser till att allt händer och att alla kommer till rätt plats. Här står hon i dörröppningen och kollar läget. Det tar inte många minuter innan vår båt är startklar...

...och vi får en fin tur över den stora sjön.

Framme på andra sidan greppar en stor karl min resväska och hivar upp den på axeln med  ett litet "uff",  fast den var inte så förskräckt tung som en del andras väskor.  Men jag var glad över hjälpen. Där fick jag också förklaringen till den lilla lappen jag hade i fickan.  Mannen som bar min väska frågade med vilken buss vi skulle åka vidare. Ingen aning tänkte jag, men kom plötsligt ihåg den där lilla lappen jag fått med ettan på. Stoppade ner handen i fickan och plockade upp min lilla lapp och visar honom den. Chansningen gick hem för det visade sig att det var biljetten till nästa färdmedel.  Vi skulle vidare med buss nr 1. Trevligt och kul, för vi fick en genomtrevlig chaufför och sällskap med en lika trevlig asiatisk familj från Kanada.  Kul at träffa på folk från så gott som hela  världen.

Åter igen fick vi en resa med trevligt sällskap och fick se en ny del av landet.

Till slut är vi framme i Monteverde, en liten stad i Puntarenas. Första intrycket är att den verkar lite väl turistisk med sina serveringar och butiker. Dessutom tycker vår chaufför att vi inte ska äta på Tree house. För dyrt och ingen speciell mat. Fast det är den enda restaurangen här som har ett träd rakt igenom huset.

Men vi behövde inte oroa oss, för stan var liksom uppdelad i en övre och nedre del där den nedre var turistvarianten med kryddade restaurangnotor och den övre, där vi bodde, var med mer normala priser och lugnare tempo. Så vi testade bara konditionen lite och vandrade ner till den nedre delen för att kolla hur där ser ut för backarna mellan de båda stadshalvorna är rejält brant.

Titta! Det finns elefanter i Costa Rica. Kul variant på återvinning.

Även trädgårdsmöblerna är tillverkade av någon händig person .

Har man tur så kan det dyka upp lite vilda djur, fast det enda vi stötte ihop med här i stan var ett bältdjur som kom traskandes då vi var på väg till frukost på hotellet. 

Är det regnperiod så bör det regna också, men vi har då inte haft mycket regn hitintills. Idag kommer det dock en rejäl skur, men vi har tur för den kommer när vi åt lunch. Kort men väldigt intensiv skur.

En helt vanlig katt träffar vi på.

Har nog aldrig sett så många väggmålningar som i Costa Rica och här i stan har de en gigantisk sengångare  på väggen.   

Flytande öar - Islas Flotantes.

Vi har nu styrt kosan mot de flytande vassöarna.

Det mest fascinerande med dessa öar är att de är handgjorda öar som flyter här på Tittikakasjön. Islas Flotantes som kallas och de är gjorda av vass som växer i sjön. Vi svänger in genom öppningen till själva öarna.

Här på öarna bor ättlingar till urufolket och vår väg in kantas av folk som står och vinkar och vill att vi ska komma till just deras ö, men för att det ska bli rättvist och att inte vissa öar ska bli nedslitna av alla besök så är turismen reglerad numera och besöken sprids ut mellan de olika familjerna som bor här.

De har pampiga och vackra vassbåtar som man som turist kan få en åktur i om man vill, fast numera så använder befolkningen inte dessa båtar så mycket. De har modernare båtar då de ska ta sig till fastlandet.

Vi har kommit till vår ö och får ett varmt mottagande då vi går iland.

Öarna görs av en speciell sorts vass, totoravass och vi får både berättat och visat hur de bygger sina öar. De vasslager som är underst ruttnar ganska fort, därför behöver öarna förbättras ovanifrån minst var tredje månad. Så länge invånarna håller efter öarna kontinuerligt klarar de sig bra i många år. Öarna flyter, men flyter inte omkring fritt utan de är förankrade med en påle som man kört ner i sjöbotten.

Ålderkvinnan på ön är inte hemma då vi kommer, hon är iväg med båten och hämtar barnen i skolan. De yngre barnen har skola på öarna men de äldre måste åka in till Puno för att gå i skola. Det medför att den yngre generationen ofta blir kvar inne i stan, får arbeten där och bosätter sig där också. Jag antar att dessa öar kommer att bli mer och mer som ett "Skansen", men än så länge bor det folk här och vi får berättats hur livet går till.

Den äldre kvinnan kommer tillbaka och det är en färgrik kvinna, inte bara till klädsel utan även till sättet. Hon berättar med hela kroppen hur de lever.

Totoravassen används inte bara till att bygga öarna utan även till mat och medicin. Den vita nedre delen av vassen äter man, den innehåller mycket jod och säga förhindra gikt. Vi får inte smaka för de säger att den är så hårdsmält så våra magar som inte är van klarar inte av det. Vassblad kan också lindas på onda ställen för att lindra smärta.

De äter också mycket fisk och sjöfågel.

Vi får också ett livfullt skådespel om hur det går till vid byteshandel.

Någon frågar vad som händer om man blir osams. Jo då kommer vassågen fram och ön sågas itu. Det händer då och då.

Vi blir även inbjudna till några av hyddorna. I vår familj bor det två vuxna och två små barn, ett av barnen ligger och sover. Amalia visar oss med stolthet att de har både radio och TV. Elen får de från solenergi.

Underbara hantverk visar de upp och även säljer. Klart vi handlar lite, det är ju så vackra arbeten.

Ett både trevligt och lärorikt besök på vassöarna var det och kul att få träffa så trevliga och vänliga människor.

Sötast är de små barnen.

Och charmigast är den äldre kvinnan.

Det är dags att ta farväl...

...och återvända till vårt hotell i Puno.

Tittikaka

Nu ska vi ut på en båttur på den berömda Tittikaka. Det är Sydamerikas största sjö och den ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia. Ytan är 8 288 kvadratkilometer. Sjöns största längd är 192 kilometer och den har en bredd av 50 kilometer på mitten. Den ligger på en höjd av 3 812 meter över havet och är därmed världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik.

Jag har sett en hel del olika stavningar på sjön, så nu när vi har en lokal guide med oss så passar jag på att fråga vilken stavning som är den rätta. Han berättar att det ska stavas Tittikaka. Titti betyder Puma och kaka är grå eller sten och klippa. Det ska uttalas med hårt k. Han säger med rysning i rösten att det inte ska stavas caca för det är det samma som poo (bajs) på engelska.

Jag visste innan att sjön är stor, men här ute så ser man hur otroligt stor den är.

Vi åker förbi öar med odlingterrasser och i bakgrunden ser vi Andernas snöklädda berg.

Vi har styrt färden till ön Taquile och går iland, där har vi en liten backe att ta oss upp för.

Vi stannar uppe på berget och får berättats lite historik av vår lokale guide. Det är nog bra för många behöver pusta och hämta andan efter att ha gått uppför backen. Den tunna luften har tagit rejält på krafterna för en hel del i gruppen, många har lite huvudvärk och lite andra höjdsjukesymtom.

Vi njuter av den vackra utsikten samtidigt som vi får lite kunskap om området.

Några små barn kommer tultandes. Först en liten tös med smala ben och bara fötter.

Sedan kommer hennes bror, klädd i den typiska röda och stickade mössan som ogifta män har på den här ön.

Han sätter plötsligt full fart...

...och kommer och sätter sig bredvid mig. Han kunde inte veta att jag har lite småsaker i fickan, men han får en virkad bil. Inga pengar säger guiden men en liten present får jag ge. Det finns inga bilar på ön, men han vet ändå hur man kör bil.Foto:Karin Bångman

Vår promenad fortsätter uppåt på ön. Vi går mellan odlingar av potatis, Quinoa, majs och grönsaker. Det odlas mycket potatis i Peru och vi får veta att det finns ca. 4.600 olika sorters potatis och av Quinoa finns det ca. 2.000 olika sorter, för att inte tal om alla olika majssorter, det lär finnas över 60 olika sorter.

Folk är på väg till fält och marknadsplatser.

Öns borgmästaren kommer och hälsar oss välkomna. Han berättar lite om livet på ön. De får all el från solpaneler och ungdomarna måste bo ihop i tre år innan de får gifta sig, fast får de barn så måste de gifta sig innan prövotiden gått ut. Inga skilsmässor förekommer. Deras samhälle bygger på gemenskap, kollektivism och Inka moral.  (Du skall icke stjäla, inte ljuga och inte vara lat).

Innan vi går till marknadsplatsen kastar jag ett öga på det mäktiga bergen borta i Bolivia. Solön ligger också åt det hållet, det är därifrån den första inkan kommer.

Vi ska nu ner till marknadsplatsen och få veta lite mer om ön och dess folk.

Colca Canyon till Puno 2.

Fortsätter med bilder från Colcadalen.

Vi har kommit fram till en fågelsjö och stannar för att titta lite mer på alla fåglar där.

Vår lokala guide pekar och berättar för mig vad det olika fåglarna är för sort, men papper och penna ligger kvar i bussen så jag har glömt det mesta. Men flamingo kommer jag ihåg.

Många olika fåglar finns det här.

Tyvärr så finns det en hel del skräp.

Lite andra djur håller också till här. Får, lamor och alpackor.

Även en och annan Vicuña.

Stopp för lite lunch, idag får vi matsäckslunch och vi blir något förvånade då en bil har kört upp från Arequipa med våra påsar med mat.

Mätta och belåtna fortsätter vi färden mot Puno.

Vi kommer förbi en gruvby. De där små husen som står uppradade en bit från bostäderna och nära järnvägen trodde jag var dass, men fick veta att det är brunnar dit man går för att hämta sitt vatten.

En traditionell gård med inhängningar byggda i sten, även den har sin brunn en bit från huset.

Vi kommer förbi ännu en fågelsjö med massor av flamingo.

Sjön heter Laguna Lagunillas  och ligger på 4,174 m.ö.h. Gräset (itchygräs) som syns i förgrunden här är det som alpackorna och vicuñan livnär sig på.

Har man varit på hög höjd så måste man även ner och ibland kan det vara brant.

Vi ska visserligen inte ner så mycket för Puno som vi är på väg till ligger på 3 860 m.ö.h. men eftersom vi  varit på nästan femtusen meter så blir det nedåt ändå.

Till kvällen når vi vårt mål Puno där puman vakar över staden.

Vårt hotell ligger vid Titikakasjön och i morgon ska vi ut på en båttur.