Finbesök vid campen

Nu kommer vi till besöket som vi fick under middagen. Det var den här lilla gynnaren som plötsligt stod utanför matsalsfönstret.

Det var en  liten skygg polarräv som kom på besök, den är nog lite van vid att det finns folk här men är ändå väldigt skygg och gömmer sig under uteborden.

Men även lite nyfiken.

Sätter sig en stund och funderar på vad den ska göra.

Verkar tycka att det var lite för mycket folk där och ingen ville dela med sig av sin mat heller.

Jag drar.

Men vilket charmigt besök vi fick.

. 

Nästa dag då det är ganska tomt på folk så får jag syn på räven igen.

Den smyger omkring i backarna bakom campen.

Klättrar uppför en backe och får syn på killen som håller på och lagar elaggregatet.

Den ser nästan ut som den säger ; Va! Var kom du ifrån, när den upptäcker honom.

Fast han såg ganska ofarlig ut, så räven fortsätter.

Promenerar vidare.

När det var helt tomt ute, så får jag åter syn på den genom fönstret. Den har upptäckt att gubbarna från kommunen inte har ätit upp hela sin matsäck. Snabbt nappar den åt sig en kaka.

Förvinner iväg med sitt fynd.

Skrattar sen glatt över sitt upptåg.

Sätter sig sedan så fint så jag får den med ren bakgrund, bara glaciären bakom.

Sitter där en stund. 

Åh, så trött jag blev.

Sover en stund innan den snabbt försvinner upp på berget igen. 

Sedan åkte vi tillbaka till Ilulissat och på den resan hände ingenting. 

Det regnade så de flesta satt inne, mycket folk var det för nu ville många passa på att åka ut till glaciären innan säsongen var slut. 

De som kom ut till campen nu var de sista entusiasterna för den veckan stängde Eqi campen. 

.

Nästa om Grönland

.

Ny Ålesund.

Efter en lugn natt kom vi fram till Ny Ålesund. Det är en gammal gruvby som numera är ett tillhåll för forskare från alla världens hörn.

En väldigt vacker omgivning till det lilla samhället.

De här bergen kallas för Tre kronor, fast det lärde jag mig i flygplanet på väg hem då jag satt bredvid en norsk man som jobbat där i Ny Ålesund. Han berättade en hel del om platsen och även om dessa vackra berg.

Dagen ser ut att bli fin.

David berättar om platsen.

Här finns världens nordligaste tåg.

Det är mycket som är det nordligaste här, som hotellet...

...och posten.

Londonhusen. De flyttades hit från andra sidan fjorden när marmorbrytningen där lades ner. Under dem brukar det bo polarräv.

Så här fina var rävarna då vi var där för sju år sedan.

Rävungarna var så otroligt söta, i år fanns det inga rävar där.

Här vid statyn får vi Amundsens äventyr berättade för oss.

I det här huset bodde han under sina besök på platsen, ser att det huset fått en rejäl ansiktslyftning.

Vi tar en promenad ut till luftskeppsmasten och David gör i ordning sitt gevär.

Utanför samhället så får man inte gå utan beväpnad isbjörnsvakt.

Vid masten får vi finbesök.

Jag passar på att beundra den vackra fjorden och bergen.

Zeppelinfjället, där finns det en gondolbana upp till toppen och en luftforskningsstation.

Men vad är det alla samlats för att titta på här?

Jo, vi har fått syn på en svalbardsren.

Är man obeväpnad så blir det inte så långa promenader...

...för här ska man  inte lämna samhället om man inte är utrustad med vapen. Isbjörnsfaran kan lura överallt.

Ganska kallt och även kargt.

Fast är man klädd i päls så kan man sitta där och le.

En helikopterplatta finns det också.

Vad detta är för farkost vet jag inte.

Jag vänder tillbaka till själva samhället, som inte är så stort men ett litet museum om hur de bodde här på gruvbrytningstiden är inrett i ett litet hus.

Så här kunde ett kök se ut.

Kul med den gamla kalendern.

Även här har de alla ledningar och rör ovan jord.

Innan jag går ombord kollar jag in badstranden, någon verkar redan vara där. Gissar på en skärsnäppa.

Vackra isskulpturer har glaciären släppt ifrån sig.

Vi lägger ut med vårt fartyg och styr kosan mot Virgobukta.