Skörd

I dag ska vi resa vidare till nästa mål på vår asienresa, men förmiddagen har vi ledigt för egna aktiviteter. Vad passar inte bättre än en Tuk Tuk-tur ut ur staden då.

Vi åker långt ut och ber vår förare att stanna så vi kan kliva av och ta en promenad. Han gör som vi vill, och vi går medans han kommer åkandes sakta efter oss. Jag försöker komma fram mellan husen för att se ut över odlingarna av vattensparris som skymtar fram bakom dem. Någon av byborna föreslår att jag ska gå ner på den rangliga bron, som syns till höger nere i bild. Den känns något osäker, så jag avstår.

Lite längre fram kan man se husen ute i odlingarna och hur de som bor där, kommer paddlandes in hit.

Mycket folk i rörelse.

Vi går en bit till och den här "loftgången" känns betydligt säkrare att gå ut på.

Där är det fri sikt ut över vattnet och odlingarna.

Skörden är i full gång.

På land sitter folk och väntar på att ta hand om den.

De som jobbar här ute behöver säkerligen inte någon extra motion, men för de som inte har så hårt jobb finns det motionsredskap på strandpromenaden inne i staden.

 Några övergångsställen finns det också här. Kul varningsskylt.

En ledig förmiddag går fort och nu är det dags att åka vidare.

Innan vi landar hinner det bli mörkt, men innan dess skymtar jag en liten solglimt över Mekong.

Framme i Ho Chi Minh-staden möts vi av en trevlig skylt.

Nu är vi alltså i Vietnam och dess största stad  Ho Chi Minh-city. Många Vitnameser kallar den fortfarande för Saigon och kallar sig också för saigoneser.

Ska bli spännande att se hur det ser ut här, när ljuset återkommer i morgonbitti.

Ledig eftermiddag.

Efter att ha besökt två platser med så mycket smärta och ondska, som jag skrev om i förra inlägget, kan det vara skönt med en ledig eftermiddag. Då passar det bra att ta en Tuk Tuk-tur för att se på staden Phnom Penh.

Även här rustas det inför jul.

Folket här är tydligen vana vid att leva lite farligt.  Högt där uppe på skylten klättrar några omkring.

Jag trodde först att killen högst upp hade säkerhetslina, men när jag förstorade upp fotot, såg jag att det var sladden till borrmaskinen.

När man är i en stad med så varierande bebyggelse som här, blir det lätt att man bara fotograferar det som är annorlunda och ser fattigt ut. Nu är inte allt fattigdom och elände här, men det är stora skillnader mellan de som har pengar och de som inte varit lika lyckligt lottade. Det finns många fina och stora bilar och även fina och väldigt stora hus, men de flesta bor mycket enkelt. Nu var det inte lika angeläget att ta bilder på de fina villorna, men den här skolan tyckte jag såg färggrann ut.

De enkla husen ser dessutom mycket fattigare ut om de ligger nära de fina.

Mycket av livet sker ute på gatan eller trottoaren.

Titta under bordet till vänster, det som det står skor på. Där sover ett litet barn.

Barnen får tidigt börja hjälpa till med försörjningen, de här små pojkarna plockar skräp.

Det roliga här är att alla ser så glada ut när de får syn på kameran. Ofta vinkar de eller bara sänder iväg ett leende.

Trafiken är intesiv och ska man över gatan får man inte tveka och inte springa. Gå snabbt och bestämt. Förunderligt nog så var det ganska enkelt att komma över, trots mängden av bilar och motorcyklar.

Det är förstås inte alltid som det går bra, ofta händer det olyckor. Hjälm hade han haft men vad hjälper det om den inte är fastsatt.

Det som jag tyckte var mest obehagligt och märkligt var att han bara fick ligga kvar där och alla stod enbart och tittade. Trafiken gjorde en gir runt omkring, likaså gjorde vår Tuk Tuk-förare.

Killing Fields.

Nu ska vi till en plats som tidigare var en fruktträdgård, nu är det en minnesplats över alla de som mördades under Pol Pots regim. Den här platsen som egentligen heter Choeung Ek, kallas numera oftast för Killing Field, och är en av de många avrättningsplatser som användes för att avrätta oönskade personer vid fokmorden i Kambodja. Det lär finnas ungefär 300 stycken och det verkar troligt eftersom det avrättades mellan 1,5 till 3 miljoner människor under åren 1975 till 1979. Det var ungefär en 1/3 av landet befolkning. Här vid, Choeung Ek, har hittats 8.985 kroppar i massgravarna.

När man kommer in här på området känns det först som en grön och lummig oas. Det första man ser är en stupa som är 17 våningar hög..

Där inne är det samlat mängder av kranium som hittats på platsen.

Man kan gå in och titta men jag avstod och nöjde mig med att titta utvändigt. Innan den här stupan byggdes låg dessa kranium travade i en pyramidform på platsen.

Vi vandrade runt och tittade och även läste på alla skyltar som är uppsatta, där berättas vad som skett här. Ingen trevlig läsning, men den nuvarande kambodjanska regeringen uppmuntrar turister att komma hit.

I det här trädet satt det stora högtalare som spelade musik för att överrösta klagoropen och dödsskriken från de som avrättades. Det var för att människorna i byarna runt omkring inte skulle höra vad som föresegick här.

Det är ingen munter plats att promenera på och alla som besöker platsen verkar tagna av stundens allvar och går tysta runt i sina egna tankar.

Den här dammen har bildats när man dämde upp för att inte lämningar skulle spolas ut i floden.

Där i dammen gick den här mannen och samlade upp något, jag tror det är sniglar han har i sin korg. Förmodar att det ska bli dagens middagsmat.

 Överallt finns det gropar och kullar som påminner om massgravarna.

För att spara på ammunition så sköts ingen ihjäl utan de slogs ihjäl med diverse redskap som yxor, hackor, järnrör, spadar och vässade bamburör. Även de vassa bladen på palmerna användes för att ha ihjäl folk med, med dem skar man upp halsen. I den här massgraven hittades 199 kroppar, de flesta utan huvuden.

Småbarn slogs ihjäl mot det här trädet. I massgraven bredvid hittades 100 offer av kvinnor och småbarn. De flesta var nakna.

Fortfarande kommer det upp benrester och tänder ur jorden.

Det var en tyst och eftertänksam skara som lämnade detta område och tog bussen tillbaka till hotellet. Tror att vi alla undrade hur något sådant kan ske och hur en människa kan få andra med sig för att utföra sådana grymma handlingar. Jag kan i alla fall inte begripa det.

"Keeping the memory of atrocities committed on Cambodia soil alive is key to build a new strong an just state.
Furthermore, making the crime of the inhuman regime of Khmer rouge public plays crucial role in preventing new Pol Pot from emerging in the lands of Angkor or  anywhere om Earth."

Avslutar med en mindre deprimerande bild, nämligen frihetsmonumentet. Det uppfördes 1962.

Tuol Sleng

 Känsliga tittare varnas! Tycker du att det är jobbigt med massmord, misshandel, tortyr och ren ondska. Skrolla då inte ner i det här inlägget utan klick dig bara bort från det. Själv kände jag rysningar utefter ryggraden och en stor sorgsenhet då jag gick igenom dessa bilder. Har så svårt att förstå att det finns sådan ondska.

Vi ska nu till den förra gymnasieskolan Tuol Sleng i Phnom Penh. Fram till 1975 var det en vanlig skola, men sedan gjordes den om till ett fängelse och tortyrplats. Vad som hände det året var att en fransklärare vid namn Saloth Sar tog över makten. Han tog sig namnet Pol Pot som soldatnamn och det är under det namnet han är känd.

Pol Pot hade en extrem idé om att det inte skulle finnas några städer, samhällsklasser skulle utplånas, inga kontakter med omvärlden skulle få förekomma, ingen avanserad teknik och inga pengar skulle få finnas. Skolor stängdes, sjukhus stängdes, pengar avskaffades, etniska minoriteter förbjöds att tala sina egna språk, stadsbor förflyttades till landsbygden. På ungefär en dag tömde han hela Phnom Penh på dess befolkning. De flesta hamnade här. Det här är skolan Tuol Sleng. Röda khmererna döpte om den till "Security Prison 21" (S-21) "

Vet inte om det var en bra skola men på översta våningen i ett av husen kunde man se att det faktiskt varit en skola en gång i tiden.

Redan när man kommer till området med skolan ser man att det inte är någon trevlig plats. Taggtråd och plank omgärdar skolområdet.

Läser man förhållningsreglerna ser man dessutom att det var väldigt tufft här.

Tittar man in i det som tidigare var skolsalar, får man en liten aning om hur det var här då det var fängelse. Fast då var det inte bara en säng utan de stod tätt. Lägg där till en tryckande värme. Den lilla lådan är till för att uträtta fångarnas behov i.

Bilder på hur det såg, ut när befriarna kom, finns uppsatta i salarna.

Det var med tunga steg man gick runt och tittade. Ville först inte fotografera, men tänkte att den här ondskan inte får tigas ihjäl och inte glömmas bort. Förhoppningsvis så att det inte upprepas. Fast den önskan förmodar jag inte blir uppfylld.

Utanför finns det 14 gravar. Det är de offer man hittade här då befrielsearmén kom 1979.

Vid sidan om dessa gravar står det en ställning där skolans elever hade gymnastiska övningar. Där hängdes fångarna med huvudet nedåt. De fick hänga där tills de förlorade medvetandet. Då doppades huvudet ner i tunnorna, som står inunder, de var fyllda med illaluktande smutsig vätska, som var avsett till gödsel för åkrarna. Då fick fången tillbaka medvetandet och förhöret kunde fortsätta.

Vi gick vidare till nästa hus där mängder av bilder var uppsatta. Vid ankomsten till fängelset blev fångarna först fotograferade och tvingades att berätta om hela sitt liv ända från barndommen.

Förstora gärna och titta på de här bilderna, det här är bara en bråkdel av alla dessa människor som torterades och miste livet här.

Jag tycker att man verkligen ser hur skräcken lyser ur ögonen på mannen emed nummer 404.

Även kvinnor och barn fängslades.

Nästa hus som vi gick in och tittade i visade hur fångarna bodde, eller snarare förvarades.

De fångar som bodde i stora celler var fastkedjade i långa järnstänger. Fångarna sov på golvet utan mattor eller filtar. De var förbjudna att prata med varandra.

I de mindre cellerna var fångarna fastkedjade i golvet eller väggen.

Rad efter rad med små trånga celler.

 Dagen i fängelset började klockan halv fem med inspektion. Vakterna kontrollerade att bojorna satt ordentligt fast och att fångarna inte hade några föremål som de kunde begå självmord med.

Fångarna fick fyra små skedar risgröt och vattning soppa tillagad på löv, två gånger om dagen.

Tog någon driksvatten utan att först fråga vakterna om lov resulterade det i kraftig misshandel.

 Fångarna spolade av med vatten var fjärde dag.

Det var inte svårt att hålla sig för skratt när man gick omkring här, så egentligen kändes den här skylten väldigt överflödig.

De här två männen hade överlevt fångenskapen och satt och signerade och sålde böcker om sina upplevelser.

Tortyren och misshandeln för att få fångarna att erkänna det de var anklagde för hade inga gränser och den var så grymm att det är svårt att fatta och förstå. Det var inte svårt att få de anklagade att bekänna olika brott under sådana förhållanden. De som trots allt överlevde misshandeln här fördes sedan till Choeung Ek, mer känt som The Killing Fields,  för avrättning. Dit ska vi sedan.

Preah Barum Reachea Veang Chaktomuk eller det kungliga palatset.

Ett besök på det kungliga palatset är inplanerat i dag, på khmer heter det Preah Barum Reachea Veang Chaktomuk. Palatset byggdes på 1860-talet och jag tycker det är ljust och vackert.

Här inne får man inte fotografera men husen är vackra även på utsidan.

Högst upp på taket, på den 59 meter höga spiran, tittar Brahma ut mot de fyra väderstrecken.

Palatsområdet består av flera olika byggnader, ett av dem är det här lite mindre huset som är ett museum.

 På taken vakar Naga.

Kungen, Norodom Sihamoni bor i det här huset. Dit får vi inte gå.

Han är en mycket modern kung och har levt större delen av sitt liv i Europa. Han är t.ex den ende härskande monark som talar tjeckiska. Han och den övriga kungliga familjen satt i husarrest 1977 - 1979, under röda khmerernas härjanden i landet. Han är öppet homosexuell och han är mycket intresserad av balett. Hans far Norodom Sihanouk lär ha sagt att Sihamoni "älskar kvinnor som sina systrar".

Förr i tiden hade de kungliga tjänarna kläder i olika färger för var veckodag. I museet kan man se hur det såg ut.

Vi går vidare till nästa byggnad som är silverpagoden, träffar på en liten apa på vägen dit.

Den äldre kvinnan har rakat huvud, det är för att hon är änka.

Så ska vi in i Silverpagoden, tar av oss skorna igen och går in. Golvet är täckt med 5.000 silverplattor. De är gjorda av gamla silvermynt från tiden före revolutionen.

Det finns en hel del stupor på området också. Minnesmärken och begravningsplats för betydelsefulla personer.

Då vi hittar en karta över hur stort Khmerriker var,  får vi en historielektion av vår guide Magnus.

Vi ska nu vidare till Tuol Sleng, en ruskig historia, så jag rundar av med en vacker blomma.