Snö i Falun

När man kommer från ett gråtrist Stockholm upp till ett snörikt Falun så måste man ju bara ut och känna på den riktiga vintern lite. 

Vi tar en promenad upp till gruvan för att se hur där ser ut på vintern. Det snöar rejält och allt är vitt, fast så här på morgonkvisten är det lite blåtoner också. Tittar upp mot slagghögarna, som tydligen heter gruvvarphög.  Skylten som talar om att man inte får klättra upp där, är det enda som avviker mot allt det vita.

Kikar ner i gruvan och vägen ner ser mer ut som ett snöre som någon tappat i snön.

Min nya lilla maskot måste få vara med på bild vid gruvan.

Ser att vi inte är de enda som gått ut i snöyran.

Vi traskade iväg på en liten promenad.

Härligt med allt det vita och de linjer och former som bildas i snön.

Blir till och med små hängdrivor på de stora högarna.

Efter den lite kyliga promenaden var det ganska skönt att slinka in på Dalarnas museum. Ett riktigt trevligt museum att traska runt i.

Kirkenes

Var i Kirkenes för sex år sedan, men den gången hade jag bara några timmar på mig för att gå runt och bilda mig en uppfattning av staden. Den här gången har jag ungefär ett dygn och hinner gå runt lite mer. Förra gången var det maj och vår, finns ett blogginlägg om det här. Nu är det höst och augusti, men bortsett från snön så ser det sig ganska lika ut. Lite förändringar men inte så många.

Vi börjar i alla fall med att gå och äta. Hittar ett ställe med en maffig väggmålning. Även matpriserna håller en maffigt hög nivå här i Norge.

Mätta och belåtna går vi ut för att inspektera stan och se om vi känner igen oss. Hittar huset som är byggt på en bunker från krigstiden, ser sig likt ut förutom att det växer mer nu än i maj.

Torget ser sig ganska likt ut, fast nu har ryska försäljare tagit över det. Biblioteket har fortfarande rysk text.

Det märks att vi är ganska nära ryska gränsen för det ryska inslaget syns lite här och där.

Förra gången vi var här så låg det många rostiga och nästan skrotfärdiga ryska fiskebåtar här, nu finns det också en del ryska fiskebåtar, men inte så många och alla ser ut att ha fått en rejäl ansiktslyftning. De ligger inhägnade, men jag får löfte att gå in och fotografera.

Burarna för att fiska kungskrabba med är väldigt stora.

Det är ganska stor skillnad på ebb och flod. På kvällspromenaden ligger båtarna och vilar på botten och har lite svårt att ta sig ut till havs.

På morgonpromenaden ser det lite annorlunda ut.

Ser ut som det är samma båt som ligger här nu som det var för sex år sedan.

På promenaden kommer vi till bryggan som ingen verkar bry sig om, den ser inte ut att fått någon ansiktslyftning sedan vårt senaste besök här.

Ser lite naggad ut i kanten.

Det lagade hörnet ser lite annorlunda ut, men ganska trasigt ändå.

Kollapsen är nära på vissa ställen.

Den lilla figuren som liknar en liten gris utan knorr på svansen finns kvar.

  Den har dessutom en liten kompis som med knorr.

Vi går vidare och ser att gruvan verkar lite övergiven. Träffar på en person som berättar att den lades ner förra året.

 Förstår då varför de stora fordonen och maskinerna som används i gruvan, står uppställda och verkar förfalla.

Varvet och torrdockan är fortfarande i drift.

Det enda rostiga ryska fartyg som vi hittade nu ligger och väntar på sin tur att komma in för renovering.

Här får man inte tippa snö.

Men hittar fina speglingar i vattnet.

Fast då vi var där nere vid den rostiga båten så kom det en person som sa att där fick vi inte vara och inte fotografera, så vi gick därifrån men bilderna var ju redan tagna och ingen bad mig att radera.

Snart är det slut.

Vi är nu tillbaka i Isfjorden, längst in i den fjorden ligger vårt slutmål Longyearbyen. Vi ska inte dit ännu för vi har hela dagen på oss för utforska delar av den här fjorden. Solen skiner där bakom molnen och vi har ankrat vid Alkefjället

Alkefjället ligger vid den yttersta viken av Isfjorden. Där är det vackert med det höga fågelberget, många renar brukar hålla till där och jag har sett både polarräv och blåräv på det stället, men i dag ligger dimman tät. Så tät att vi efter ett tag ger upp och söker oss till en annan vik.

Vi lättar därför ankar och åker vidare.

Kommer till Skansbukta. Imponerande berg gör att viken här är skyddad från vindar från flera håll och vädret är både vackert och behagligt. Här gör vi en landstigning. Isbjörns vakter ställs ut så att vi tryggt kan sprida ut oss över udden och utforska den.

Här har det funnits en gipsgruva.

Vi kollar in resterna efter det.

Kikar in i gruvöppningen. Man kan inte komma så långt in i den för längst in i gången är den igentäppt med is.

Landskapet är bedövande vackert...

...även om järnvägen mer ser ut som något som skulle passa på Liseberg.

Längre bort på stranden ligger det ett vrak.

Även här finns det små växter.

För nio år sedan var jag också hit och då såg vraket sig ganska likt ut, förmultning går mycket långsamt i de här trakterna.

Vår isbjörnsvakt är på väg upp på berget. Hittar du honom?

På berget i bakgrunden har snön bildat fint mönster.

Ser nästan ut som om någon försökt rita in konturerna.

Här finns också en jaktstuga. Vid mitt förra besök träffade vi på två jägare där, de hade blivit tilldelade att skjuta två renar, men hade inte fått någon.

Berget bakom stugan ser ut som en pampig borg och är det inte en port som anas där uppe.

Jag tittar lite närmare på resterna från gruvtiden.

Mycket skrot som inte får röras eller städas bort.

Det mesta förevigas.

En höstdag i Falun.

Vaknar till en solig men lite sval dag i Falun så efter frukost tar vi en liten promenad ut på stan. Har varit i Falun några gånger förut men då har det bara blivit korta stopp på väg någon annanstans, så nu ska det bli trevligt att se lite mer av stan. Fick tips om att det finns fin gammal träbebyggelse där gruv- och hyttarbetarna bodde så vi styrde kosan åt det hållet.

Gatunätet här är det samma som genomfördes efter stadsplanen från 1646. Husen ser väldigt fina och välbevarade ut.

 Efter en liten stund hamnar vi vid Falu gruva, rondelldekorationen vid ingången är passande.

Men gruvan vill jag in ock titta på, har visserligen varit där några gånger förut men aldrig i morgonljus och här ser jag att solen verkar ha nått fram till Stora stöten.

Man lär så länge man lever sägs det och här lär jag mig något nytt nämligen att slagghögarna är kulturskyddade.

Det är en lite kylig dag och vad som för mig är första frosten för säsongen börjar krypa fram då solen stiger upp mer och mer och det ångar rejält ur berget där det finns gruvhål.

Även här vid Stora stöten lär jag mig något, jag trodde att det varit ett dagbrott här men får läsa om hur det rasade ihop över gruvgångarna och bildade det stora hålet. Ett under att ingen gruvarbetare strök med. Fast när jag tänker efter så har jag nog hört eller läst om det raset men glömt bort.

Ser att det finns ett promenadstråk runt hela stora hålet och här får jag mer kunskap igen. Det finns en sägen om bocken Kåre som för ungefär 1000 år sedan kom hem med röd färg på pälsen och hornen. Bonden blev lite förbryllad över färgen och frågade vallpojken var färgen kom ifrån. Pojken berättade att bocken gärna rullade sig på en plats där jorden var röd och han visade bonden var den platsen var och det sägs att det var så det började.

Vi tar en skön promenad runt området.

På några ställen är det titthål gjorda i stängslet men antingen är det en lång person som gjort dem eller någon som inte tänkt på att det ska gå att fotografera. En del hål är där det finns buskar och andra sitter så högt att jag skulle behövt ta en stol med mig för att kunna titta genom sökaren i kameran. Men vid ett hål når jag upp så pass att jag kan försöka rikta in kameran och få en bild på gropen från baksidan och med staden i bakgrunden.

Ser också att här finns en berguv och att Falu fågelklubb har en webkamera där man kan följa den, men det här är den enda uggla som jag ser.

Känns som om jag måste ta och leta reda på boken Kopparberget av Rune Pär Olofsson, det var länge seden jag läste den och minns att den var bra.

Dagens mål är Jyväskylä

På vägen till Jyväskylä hamnade vi allra först i  Outokumpu och vid  den gamla gruvan där. Först trodde jag att den hette Vanha Kaivos men har förstått efteråt att det betyder "gammal gruva".  Här upptäcktes en fyndighet av koppar 1910 och då gruvdriften var i gång var det den största koppargruvan. Om det gällde endast i Finland vet jag inte.  Stor var den i alla fall.

Snyggt och prydligt var det här och av alla informationsskyltar så antar jag att det strömmar till många besökare under sommarmånaderna då besöksgruvan och museet är öppet. Nu var allt stängt, men man kan även kika utvändigt. Fanns mycket att titta på även där. Det var många ungdomar på väg hit, de gick här i skola, men vilken typ av undervisning de hade kom jag inte underfund med.

Stort och pampigt var det.  Gruvan hade totalt mer än 400 mil lång sträcka av gruvkorridornätet. Den djupaste punkten var 430 meter. Gruvan stängde 1989.

Till och med informationstavlorna var dekorativa och här fanns det information även på engelska.

Fast varför den här trappen fanns här var det ingen information om. Den ledde liksom ingenvart.

Många spännande vinklar och vrår här.

Om man tittar på den första inledande bilden så syns det att det är stor höjdskillnad på området och många trappor att traska på. Här har vi kommit en bit på väg upp mot översta nivån men har en lång trappa kvar Så jag passar på att träna min skraltiga fot. Min sjukgymnast skulle ha blivit glad om hon såg mig nu.

Pust! Jag klarade det, fast jag ska ju ner också. Även om en del säger "ner kommer man alltid" så föredrar jag att komma ner i en hel bit. Hur konstigt det än låter så är det svårare att gå nedför med min fot. Men ska det tränas så ska det.

Även om vädret inte var lika strålande som de dagar vi haft hitintills på vår resa i Finska Karelen så var utsikten här uppe inte att klaga på även om det var lite disigt.

Hittade en gruvhiss i en undanskymd vrå.

Här kunde man också beskåda lite krigsminnen.