Innan vi lämnar Xiongcun

På många ställen ser vi citat ur Maos lilla röda och bilder på Mao. Ute på landsbygden och i byarna där man brukade jorden var de väldigt positivt inställda till Mao. Han bestämde att de unga skulle ut på landet och hjälpa till i jordbruket. Lele berättar att hans båda föräldrar blev utkommenderade till en liten by efter de avslutat sin universitetsexamen. Där fick de arbeta i två år och det är klart att de som hade det tunga jobbet i jordbruket blev glada över att få hjälp, fast ungdomarna som ville ut i sitt arbetsliv var inte lika glada.

På de här två dörrarna står det "Följ Mao" och "Läs Maos röda bok"

Hela långa citat finns också uppmålade på väggar och dörrar.

Tvärs över hela den här gränden hänger dessutom ett brett rött band. Tack vare Lele så vet vi nu att där står. "Vet du någon som är emot regeringen, anmäl det till den lokala  regeringsrepresentanten, så får du en ekonomisk belöning om det visar sig vara riktigt".

Där i den gränden kommer en kvinna som varit ute och plockat frukt., Den långa pinnen hon bär med sig är till för att slå ner frukten i trädet.

Det är inte bara propaganda som sitter uppe på väggar och dörrar, de här två ska ge husägaren rikedom och hälsa.

Lite skrock ser vi också.

Om du tittat ovanför dörren så hänger det en sax där, den ska skydda huset från onda andar. Klipper dem sönder.

Verkar som om det även går bra med en modern sax också.

Sitter det en sådan här skylt vid ett hus så betyder det att man arbetat som soldat och har då en del förmåner som bl.a fri el.

Vi vandrar vidare i gränderna i byn och längst ner i en återvändsgränd får jag syn på en lokal fotograf. Han är ute med kamera och stativ för att fotografera en vacker dam. Vi ska svänga in på en tvärväg men eftersom de hälsar så vänlig på mig passar jag på att fråga om jag också får ta en bild. Glad är jag att de ber mig komma fram för att få bättre vinkel, fast inte lika pigg på att även få agera modell. Kan ju knappast neka efter att ha fått ta mina bilder. Så det är bara att ställa sig bredvid den vackra damen och se glad ut. Fast man kan ju undra vad fotografen ska med den bilden till.

I en annan gränd står ett lite ovanligt fordon, har inte sett något liknande förut och tror att det är något som inte används längre.

Men där hade jag fel, sådana fordon och liknande träffar vi på vid flertalet tillfällen.

I väntan på att vår bil ska hämta upp oss efter en otroligt givande promenad och vistelse i den gamla byn, stannar vi till vid det som kan liknas och kallas för taxistation. De här fordonen fungerar som taxi och är de som transporterar varor till och från byn.

Vi lämnar den lilla gamla byn och återvänder till Guilin.

                                                                                           föregående

Vi promenerar vidare i Xiongcun

Vi fortsätter promenaden i Xiongcun, i det här huset finns den gamla stadsporten. Vi har gått runt byn och hamnat på det som nu är baksidan, men där man förr kom in i byn då floden var det naturliga transportsystemet.

Floden är numera ett pittoreskt inslag där man kan skölja av sig efter att ha jobbat på fälten.

Innan man bär hem dagens skörd.

Eller en plats för ankorna att hålla till, tror de blev lite skrämda av oss. Ankorna här är inga vildänder utan någon rår om dem.

Men nu går vi tillbaka in i byn. In genom stadsporten.

Tillbaka till själva livet i byn, i byn där det ibland känns som om vi förflyttat oss tusen år bakåt i tiden.

Vi hälsar på den här gamla damen som sitter och flätar skor av risplantornas stjälkar, ett mycket gammalt sätt att ta till vara på allt från risskörden. Jag undrar om de används fortfarande eller om de bara säljs till turister, men det är en populär sko att ha då det är varmt. Några färdiga skor ligger på pallen bredvid henne.

Lele behöver gå på ett visst ställe och vi blir inbjudna att få se hur hennes kök ser ut.

Det enda som är modernt där, är flaskan med diskmedel. Pittoreskt och helt klart med lantlig stil, men jag tror inte att jag vill byta.

Vi har verkligen hamnat långt ifrån stadens stress och jäkt. Inte en enda turist, vare sig västerländsk eller kinesisk möter vi. Vissa gator känns helt övergivna, men så är det inte, det bor folk i nästan alla hus.

Vi kryssar fram mellan cyklar och dragkärror.

Hälsar på folk som är mitt uppe i sina vardagliga sysslor.

Vi överraskar en liten kille som sitter på farstubron och äter sin risvälling till frukost, han har nog inte sett så många västerlänningar tidigare i sitt liv, eller vita som kineserna kallar oss eller långnäsor som de sa förr. Bäst att gå in verkar han tycka.

Där inne blir han modigare och vågar till och med vinka till oss.

Vi kommer fram till den gamla marknadsplatsen, där det till för några år sedan var en livlig kommers.  Den syns då man kikar igenom det här huset där det tillverkas kläder. Tyckte inte det var någon mening att ta en bild på de tomma stånden. Att det är tomt där nu var ett smart (eller egentligen ett inte så smart) drag av myndigheterna. De kom på att man kan ta en avgift av de som vill sälja sina varor där, vilket ledde till att nu vill ingen sälja sina varor just där.

Istället hittar man torghandeln en liten bit därifrån.

På byns torg.

Där kan de sälja sina varor utan att betala någon avgift.

Här på torget träffar vi också på något som kineserna inte pratar så högt om med turisterna. Det märks också på Lele för han sänker rösten och ber mig fota lite diskret där. Han säger att om vi träffar på Mountain Lamb på menyn så ska vi undvika att beställa in det. Det är dyrt och är inte alls några bergslamm som serveras utan hund. De här hundarna i burar, föds inte upp till att vara några husdjur utan det är mat.

Många kineser har slutat äta hund i och med att det blivit vanligare att ha hund som sällskapsdjur,  men i det här området i Kina är det vanligt. Lele äter inte hund,  men säger att det är inte lätt att ändra på en över tusen år gammal tradition.

Kan inte påstå att jag kände mig oberörd av att se dessa fina hundar, men vem är jag att döma. Våra kulturer är olika och det sägs att kineserna äter allt på fyra ben utom bord och stolar.  Såg då vi skyndade förbi på en annan marknad att de sålde igelkottar bland alla höns och ankor.

Lättar upp med lite bilder på tvätt,

Den här byn hade så mycket att berätta för  oss så det kommer nog ytterligare ett inlägg om Xiongcun

                                                                                                          föregående              

Xiongcun - en liten antik by som få människor känner till

Xiongcun ligger ungefär en timmes bilresa från Guilin, en liten och nästan bortglömd by. Det är en tusen år gammal by där det nästan känns som om tiden stannat. Det bor  fortfarande en hel del människor kvar i den här lilla byn och de flesta lever som de gjorde förr i tiden. Många brukar jorden och bor i hus med mycket enkel standard som inte renoverats eller byggts om. 

Genom hela byn finns det kanaler som leder in vatten, det vattnet används till matlagning, tvätt och vattning av de egna lilla täppan.

Kvinnan som kommer emot oss har som uppgift att plocka skräp.

Man turas om med sysslorna i byn och i dag är det hennes tur att hålla byn ren. Vi möter henne lite senare på vår promenad och då har hon fått hinken full.

Vi går in på den lilla gatan.

Kikar lite nyfiket in i de hus vi passerar.

Vi hinner inte gå så långt innan vi träffar på en kvinna som är ute för att vattna sitt grönsaksland.

Hon ber oss följa med in på gården, som ligger strax bakom huset vi står bredvid.

Det var inget stort land hon hade och väldigt mager jord var det dessutom.

Stolt berättar hon att hon har fyra söner, två bor kvar i byn de andra två har jobb i staden.

Innan vi vinkar farväl och går vidare får vi veta att hon är 72 år.

De som bor här är ganska fattiga människor, bor enkelt men de flesta har ändå TV och kan se på stadskanalen.

Har man ingen TV, så kan man se på film via datorn.

Lele vår guide, är nog en riktig stadspojke för han rynkar lite på näsan då han visar på den här stora tanken och berättar att däruti samlar de urin för att ha på åkrarna som gödsel. Han köper inte sina grönsaker på marknaden eftersom de gödslas på naturligt sätt utan i varuhuset. Fast då vi frågar honom om han vet hur dessa grönsaker gödslas så blev han lite ställd.

Inne på gårdarna bakom plank och dörrar hör vi grymtanden och kackel, djuren bor nära och nästan inne i bostadshusen.

I kanalens inte helt rena vatten, förbereds dagens middag.

Lele ber mig gissa vad det här är och jag gissar på att det är en kvarnsten där man mal säd och ris till mjöl.Men jag har fel, det är en tvättbräda.

Lite plast ligger och skräpar och det får vi veta är till för rissådden, man lägger ett riskorn i varje fack där de får förgro.

Vi lämnar den gatan och kommer ut till utkanten av byn där risfälten och de andra odlingarna ligger. En av byinnevånarna frågar Lele varför han tar turister dit."Här finns väl inget att se".  Tycker den mannen, jag är av en helt annan åsikt.

Här odlas det mest för husbehov, men även för att säljas på marknaden i byn.

Dagens skörd är hämtad för att kunna förbereda middagen. Grönsaker till hushållet och blasten från sötpotatisen som mat till djuren.

En mormor med sitt barnbarn kommer cyklandes för lite jobb i landet. Alla här är så glada och tillmötesgående när vi tre kommer och är lite nyfikna på deras sätt att leva.

Vi var ganska länge där i byn, så jag delar upp besöket i två inlägg.  Alltså fortsättning kommer.

                                                                                      föregående                       fortsättning