Xiongcun - en liten antik by som få människor känner till
Xiongcun ligger ungefär en timmes bilresa från Guilin, en liten och nästan bortglömd by. Det är en tusen år gammal by där det nästan känns som om tiden stannat. Det bor fortfarande en hel del människor kvar i den här lilla byn och de flesta lever som de gjorde förr i tiden. Många brukar jorden och bor i hus med mycket enkel standard som inte renoverats eller byggts om.
Genom hela byn finns det kanaler som leder in vatten, det vattnet används till matlagning, tvätt och vattning av de egna lilla täppan.
Kvinnan som kommer emot oss har som uppgift att plocka skräp.
Man turas om med sysslorna i byn och i dag är det hennes tur att hålla byn ren. Vi möter henne lite senare på vår promenad och då har hon fått hinken full.
Vi går in på den lilla gatan.
Kikar lite nyfiket in i de hus vi passerar.
Vi hinner inte gå så långt innan vi träffar på en kvinna som är ute för att vattna sitt grönsaksland.
Hon ber oss följa med in på gården, som ligger strax bakom huset vi står bredvid.
Det var inget stort land hon hade och väldigt mager jord var det dessutom.
Stolt berättar hon att hon har fyra söner, två bor kvar i byn de andra två har jobb i staden.
Innan vi vinkar farväl och går vidare får vi veta att hon är 72 år.
De som bor här är ganska fattiga människor, bor enkelt men de flesta har ändå TV och kan se på stadskanalen.
Har man ingen TV, så kan man se på film via datorn.
Lele vår guide, är nog en riktig stadspojke för han rynkar lite på näsan då han visar på den här stora tanken och berättar att däruti samlar de urin för att ha på åkrarna som gödsel. Han köper inte sina grönsaker på marknaden eftersom de gödslas på naturligt sätt utan i varuhuset. Fast då vi frågar honom om han vet hur dessa grönsaker gödslas så blev han lite ställd.
Inne på gårdarna bakom plank och dörrar hör vi grymtanden och kackel, djuren bor nära och nästan inne i bostadshusen.
I kanalens inte helt rena vatten, förbereds dagens middag.
Lele ber mig gissa vad det här är och jag gissar på att det är en kvarnsten där man mal säd och ris till mjöl.Men jag har fel, det är en tvättbräda.
Lite plast ligger och skräpar och det får vi veta är till för rissådden, man lägger ett riskorn i varje fack där de får förgro.
Vi lämnar den gatan och kommer ut till utkanten av byn där risfälten och de andra odlingarna ligger. En av byinnevånarna frågar Lele varför han tar turister dit."Här finns väl inget att se". Tycker den mannen, jag är av en helt annan åsikt.
Här odlas det mest för husbehov, men även för att säljas på marknaden i byn.
Dagens skörd är hämtad för att kunna förbereda middagen. Grönsaker till hushållet och blasten från sötpotatisen som mat till djuren.
En mormor med sitt barnbarn kommer cyklandes för lite jobb i landet. Alla här är så glada och tillmötesgående när vi tre kommer och är lite nyfikna på deras sätt att leva.
Vi var ganska länge där i byn, så jag delar upp besöket i två inlägg. Alltså fortsättning kommer.
Och nog tror jag tvättbrädan varit en kvarnsten. Kvadratiskt hål i mitten, den karaktäristiska huggningen och jag tycker mig ana en spricka som kunde ha gjort att den fick tas ur tjänst.
Dörren på bild 10 heter svaipdörr på gotländska. Funktionen är att hålla djuren på plats medan man öppnar upptill. (Eller i detta fallet kanske barnen?)
Det är nog så du säger att det är en uttjänt kvarnsten som nu fått nytt liv som tvättbräda. Bra med återvinning.
Då jag bodde i Forsmark såg man ofta uttjänta kvarnstenar som trappor in till husen på Bruksgatan. De hade halverats.
Mycket bra bildreportage .
Ha det väl
Bob
Goa bilder till det du skriver.
Daniel
Det var ett mycket givande besök i den byn.
Fina bilder och underhållande läsning!
MvH
Johnny
Så glad över att vi fick komma till den byn, ett givande möte med alla människor där.
Nog hade det fattigt många där i byn, men jag tror inte de skulle trivas inne i stan.
Hälsningar Lena
Till den byn kom det inte många turister, knappt några alls.
Vi har en kontakt med en agent i Kina (Fiona, heter hon) hon vet att jag fotograferar och vi berättar bara vad vi vill se så letar hon reda på de bästa ställena. En mycket bra kontakt att ha då det är svårt att ta sig runt på egen hand i Kina då man inte kan språket. Lär mig några nya ord på varje resa, men de räcker mer till att kunna hälsa på folk och att tacka.
Den lilla köksträdgården var tämligen mager, konstigt att något växte där. Bättre var det i utkanterna av byn.
Som sædvanlig en meget interessant og herlig reportage med masser af flotte fotos. Billedet med mormoren er herligt. Glæder mig til fortsættelsen.
Med mange venlige hilsener fra Erik.
Det roliga i den byn var att alla var så glada och ingen irriterad över att vi var där, snarare tvärtom.
Jag som gör egenkontroll med grader på kylar och mat både hit och dit varje vecka på jobbet blir ju lite skräckslagen när man ser hanteringen av fågeln i detta vatten !
Men dom har naturligtvis byggt upp ett försvar för detta, en annan skulle väl få salmonella bara av att titta på den.
Men jag minns att när jag reste mycket så kunde man äta både det ena och det andra utan att bli sjuk men det fanns väl vissa gränser på vad man stoppade i sig.
ing-marie
Kände mig tacksam över att fått besöka den här lilla byn och dess vänliga människor. Mötet med människor världen över är nog den största behållningen med att resa.
Mat på marknader och likaså de som ankan där bör man nog undvika om man har känslig mage.