17. Victoria falls hotel.

Jag tänkte att vi skulle gå på en liten rundvandring på det gamla anrika hotellet. Från början var det bara en enkel byggnad här med 16 rum. Inte speciellt lyxigt då. Numera är det betydligt finare och känslan av lyx infinner sig redan då man kommer till entrén och den stilige mannen, med safarihatt och i sin långa rock, som är översållad med märken, hälsar en välkommen.

Historiens vingslag känns och anar jag att några andar från den koloniala tiden vakar över hotellet, fast jag tror att de liksom jag tycker att det inte skulle göra så mycket med en liten uppfrächning på några ställen. Fast i stort så har hotellet behållit sin charm trots Mr. Mugabes styre och den minskade turismen som blev resultatet av våldsamheterna i landet. I Victoria falls har man numera infört turistpoliser och de säger att våldet och rånen har minskat till noll.

Men som sagt, vi tar en liten safaritur. Man kan få en hårsafari också, jag var väl lite feg och testade det aldrig.

Kommer man med tåg hit så ligger stationen bara ett par steg ifrån hotellet, kommer man med bil så möts man av denna portal.

Från entrén kan man kika rakt igenom hotellet och se den gamla bron och sprayen från fallen.

Utsikten mot Victoria Falls Bridge och dimmolnen från fallen är det som de flesta stannar upp och fotograferar. Några vill ta sig en mer ingående bekantskaper med fallen. Till vänster i den här bilden syns en liten figur, som mer ser ut som en flaxande fågel på håll.

Jag såg skylten till startpunkten för den här aktiviteten och trodde att det var något sällsynt djur som höll till där. Flying Fox stod det på skylten, men det var ett sätt, att hängandes i en sele, ta sig över ravinen. Här syns mannen lite uppförstorad.

 Innergården är som en lummig oas med blommor och små dammar.

Den här vagnen användes förr för att köra gästerna till bron och till båthuset för flodturer.

Här vid dammarna snurrar vackra trollsländor omkring.

På kvällarna då mörkret fallit är det en öronbedövande konsert av små, små grodor.

Otroligt att dessa små djur kan låta så mycket.

Hotellet är numera ganska stort och byggt i flera sektioner med vindlande gångar emellan. Inte så lätt att hitta bland alla prång, men att villa bort sig var egentligen bara trevligt, för överallt fanns det intressanta saker att beskåda.

Nej, det här är inte vårt rum utan ett av sällskapsrummen. Vårt rum kommer vi till lite senare.

Här är ytterligare ett sällskapsrum.

Svänger du till vänster i rummet här ovanför, så kommer du ut på Stanleys Terass. Ett mycket trevligt ställe att sitta på och njuta av ett glas vin eller äta lunch. Kan rekommendera en Cesarsallad med krokodil.

 Eller en Singapore sling som sängfösare.

Tar vi en liten promenad ut från verandan och går över bron till höger kommer vi till det hus där vårt rum ligger.

Rakt fram har vi gångvägen till Jungle Junction där vi äter frukost och även middag ibland. Vid den gångvägen brukar vildsvinen gå och beta. Staketet bakom dem är egentligen till för att hålla dem på andra sidan, men det vet de inte om och de verkar fungera bra som gräsklippare också.

Vi svänger in över bron istället och går på husesyn i vårt rum. Där uppe vid den högra balkongen bor vi.

Ser också varför det är viktigt att stänga fönstren då man lämnar rummet. Aporna är viga och klättrar raskt upp utefter väggarna.

Välkommen in till vårt rum.

Honeymoon Suite kallas det visst för.

Charmigt badrum i passande stil.

En rymlig balkong hörde till rummet också.

Där hade vi en söt liten gäst.

Fast tappa inga smulor på golvet, för då blir det flera gäster som kommer på besök. Den här smula är mindre än en lillfingernagel, så gästerna är mycket små.

 Nästa gång ska jag berätta om vår flodtur på "Mighty Zambezi".

16. Victoriafallen.

Så var det dags för dagens blöta besök. Vi ska traska iväg till Victoriafallen. Det är den tiden på säsongen då det är mycket vatten och mycket spray som brusar upp från fallen. Regnkläder och paraply kan vara bra att ha där men egentligen spelar det inte någon roll för man blir tämligen blöt ändå.

Först vinkar vi farväl till våra vänner från Rovos rail, som står vid järnvägsstationen och tar emot sina nya passagerare, som ska åka med dem tillbaka till Pretoria.

Där det finns turister där finns det också souvenirförsäljare. Ett litet tips på vad man kan köpa som minne från fallen är en liten figur täljd i sten, ben eller trä och som kallas för Jamie-Jamie. Den är symbol för fallen.

Vi ingången till fallen finns ett räcke, som nog är det snyggaste och ovanligaste som jag sett.

Här vid ingången håller en del apor till.

Vid fallen träffar vi på en berömd person. Dr. Livingstone, I presume?

Vi börjar promenaden i den delen vid fallen där det är lite torrare, fast även här känns det som att gå i en regnskog. Fuktigheten är mycket hög.

Fallen brusar och skummet yr. Inte undra på att ursprungsbefolkningen kallade fallen för Mosi-oa-Tunya, vilket betyder Den dundrande röken.

Solen skiner, så lite varstans kan man se regnbågen.

 Även i vattendropparna på land syns den.

Fallen är verkligen mäktiga och även blöta. Ofta ser man flera regnbågar på samma gång.

Under regnperioden strömmar det igenom ca. 9.100 kubikmeter/sek.

Lite märkligt, men är det inte ett tält som skymtar fram på ön ute i fallet. Undrar vem som bestämt sig för att tälta där, så här års måste det kännas som att bo i ett konstant regn.

Vi kommer ut till det blötaste stället vid fallen på den Zimbabwiska sidan, nu hjälper det inte mycket till att torka av linsen längre. Den blir blöt lika fort igen.

Som synes så är det stora vattendroppar på linsen.

Jag kan försäkra att det är blött. Kameran får vila under regncapen tills vi kommer dit där det är mindre blött.

Borta vid utsiktspunkten mot bron över till Zambia, där är det torrt igen. Vid den bron kan man bl.a hoppa bungyjump. Många gjorde det tidigare, nu är det inte lika många som vill hoppa. Orsaken till det är att i januari hände det en otäck olycka. En kvinna hoppade och linan gick av, mirakulöst så klarade hon sig och lyckades simma in till land med brutet nyckelben och ihopbundna fötter. Hon vårdades på sjukhus och mår nu efter omständigheterna bra.

Som jag sa innan så var regnrock och paraply inte till mycket nytta, man blev blöt ändå. Fast för att kunna svepa in kameran där det var som blötast var capen bra att ha. De som hade glasögon tyckte att det var bra med ett paraply.

En lite mindre farlig sak som man kan göra här vid fallen, det är att ta en helikoptertur. Det kan jag varmt rekommendera.

Här ovanifrån ser man också hur högt upp spreymolnen kan nå. Ofta sträcker de sig ungefär 1,5 km upp i luften. Vissa dagar såg det även ut som de nådde ändå högre. De är synliga på fyra mils avstånd.

Där borta ser vi även vårt hotell.

Vattenångan skingras för en liten stund, just när vi är intill vårt hotellet.

När det är lågvatten kan man bada ovanför fallen och alldeles vid kanten, där fallen störtar ut, finns det en fördjupning som kallas Devils pool. Där är det populärt att ta sig ett dopp. Jag har sett film på hur de badar där och det räckte för mig. Fick svindel bara av att se hur de balanserade på kanten. För mig var det lika bra att det inte var säsong för det badet nu. Nöjer mig att titta på Livingston lite från ovan, han syns där nere om man förstorar.

Mosi-Oa-Tunya - The Smoke that Thunders

Dagens höjdpunkt var Victoriafallen, efter en god och riklig frukost for vi iväg mot Livingstone och för att allra först ta en helikoptertur över fallen. Kändes lite spännande när vi kom fram till platsen där helikoptern gick upp och vi fick syn på "Röken som dundrar". Vi var ganska långt ifrån fallen, men det var en magnifik känsla att se all denna rök som fallen åstadkom. Det bildas ett vattenmolnöver fallen, som är 1,6 km högt och är synligt från hela fyra mils avstånd.

Flygturen skulle ta 30 minuter och här kan vi se hur turen går.

Efter en liten väntan var det dag för oss att stiga in i helikopern .

...och flyga  iväg.

Först går färden mot ravinen som bildats efter fallen. En hissnande tur ner mellan klippkanterna.

Det svänger hit....

...och det svänger dit. Vi är så långt nere så det går nästan att nudda vattnet. Den där lilla röda "flirpen" som syns ibland, den sitter längst fram på helikoptern.

Vi närmar oss fallen.

och visst är det en mäktig syn att få se dem så här från ovan.

Mycket vatten är det så här års.

Efter några varv över själva fallen tog vi en liten tur ovanför fallen, där flög vi över några små byar.

och vi flög över några lite större byar.

Och så tog vi en spaningstur för att se om det var några vilda djur vakna.

Förstorar man och tittar närmare så ser man den här badande elefanten i det gröna deltat där floden delar sig. Turligt nog så hade jag varit förutseende att ha med mig extrakameran med zoomen på, så jag fick en närmare bild på den, men tyvärr så tar glaset på helikoptern bort en hel del skärpa.

Sedan är det dags att bege sig till själva fallen och se dem på plats. Vi börjar i den lite torrare delen.

Hälsar på Linvingstone som står här och spanar. Han  besökte platsen 1855 och uppkallade fallen efter den engelska drottningen.

Sedan har vi turen att solen tittar fram och vi får en vacker regnbåge i sprutet från fallet.

Några vilda afrikanska djur hittade jag även här. Fast de här var inte så stora, men desto modigare med tanke på allt forsande vatten inunder dem.

Vi får låna regnkläder som skydd, när vi nu ska gå in i den blöta delen av fallen.

Det börjar bli väldigt blött nu och trots regncape så är linsen på kameran rejät blöt, som synes. Det hjälpte inte att torka av linsen, för allt som jag hade att torka med var lika blött. Min kamera som är sk. vädertätad fick verkligen bekänna färg och den höll tydligen vad den lovade också för den mår fortfarande bra.

Det blir blötare och blötare. På bron här så kändes det som om det regnade både ovanifrån och underifrån. Dånet var öronbedövande. Dessutom kändes det som att vada över en mindre å där vattnet gick över fotknölarna. Men det var en härlig känsla att få gå rakt över det forsande vattnet.

Ganska blött men mäktigt även på den här sidan. Victoriafallen är ett av de största vattenfallen i världen. Det är ungefär 1,6 km brett och på den högsta punkten 105 meter högt. Under regnsäsongen strömmar det igenom ungefär 9 100 m³/s men under torkan bara 350 m³/s.

Som synes blev vi ganska blöta trots regnkläder. Tror jag hade en liten torr fläck på ena axeln.

Några souvenirer inköptes här och även det lilla hängsmycket som man bör ha om man varit vid fallen.

En liten tur genom Livingstone på väg åter mot River Club, vad vi inte visste innan var att vi skulle få besöka en skola och en liten by på vägen tillbaka. Mer om det i nästa inlägg.