22. Victoria Falls Bridge.

Victoria Falls Bridge går över Zambesifloden och eftersom den floden är gränsen mellan Zambia och Zimbabwe är det här man måste passera gränsstationen. Vill man bara gå till bron kan man säga det i passkontrollen och får då passera utan att ha visum.

I dag tänkte vi ta en liten promenad och se hur det fungerar. Lämnar den lilla staden Victora Falls för att bege oss dit. Staden är inte stor.  Bakom skulpturen som föreställer en elefant, ligger de flesta butikerna.

Inte läge att köra fort här.

Då vi lämnar själva stan får vi genast sällskap av en turistpolis. Känns lite tryggt.

Vid gränsstationen har inte kiosken öppnat ännu, men vårtsvinen är redan på plats.

Även aporna är här, de klänger runt överallt. Ser dem även undersöka långtradarna, som även här köar för att få passera gränsen.

Lite längre fram i bilden ovanför syns gränsstationen. Fotar den på håll för säkerhets skull.                 

Att passera där fungerade som vi fått det beskrivet för oss. Vi berättade i passkontrollen att vi bara skulle ut på bron och då fick vi en liten avriven papperslapp där tjänstemannen skrev 2 pax och satte sin stämpel på. Den lilla lappen  lämnade vi sedan vid grinden och fick passera.

Vi hinner inte så långt innan vi får sällskap av två killar som ska till bron för att sälja sina alster. De är mycket trevliga och vill veta mycket om Sverige. Speciellt om hur kallt vi har och om vi har snö. De berättar också om sitt liv och om bron vi är på väg till.

Om det ser ut som att det regnar så är det ingen synvilla, för det känns nästan som regnväder, men det är stänk från fallen.

Mitt på bron finns den här skylten, fast det finns ingen skylt om att man kommer in i Zambia.

Här kan man också se hur vacket placerat Vitoria Falls hotel är.

Våra självutnämnda guider visat stolt på minnesmärket för bron.

Hade inte de visat oss att det fanns en servering med utsiktsterass på den Zamiska sidan, så hade vi kanske missat den. Där uppe har man bra utsikt över bron och kan fotografera utan att bli blöt.

Någon som hade ett blött jobb var damen med rosa paraply. Hon stod mitt på bron och skötte "Stop and  Go skylten".  Istället för trafikljus, så stod hon där i blötan, med en skylt där hon vände texten åt det håll som trafiken fick köra.

Även killarna som skötte om Bungy Jump hade kommit och klättrade omkring under bron för att ordna till alla linor och selar.

Här uppe på terassen kunde man stå och vänta ut vinden och få en bild på fallen.

Oftast såg det ut så här, bara vitt och vitt och massor av spray.

Fast för att få lite mer bilder på fallen, går jag ner till bron igen. Då är det snabba skott med kameran som gäller. Vänta in så att vinden blåser iväg spraymolnet lite, av med linsskyddet, ta bilden och snabbt på med linsskyddet igen. I bästa fall fick man då minimalt med stänk på linsen.

Härifrån ser man även bron vid fallen på den Zambiska sidan. På den bron gick vi för tre år sedan.

Zoomar in och ser att det går personer där även nu.

Nu är det dags att återvända till Zimbabwe, våra vänner följer med tillbaka över bron och lyckas också sälja några alster till oss. Lite tack för sällskapet ska de väl ha.

Aporna sitter och väntar på tåget, de får nog vänta ett bra tag för numera går det inte så många tåg över bron.

Det är inte mycket trafik på vägen tillbaka, kan bero på att det tar sådan tid vid gränsstationen.

Många av långtradarna är inte i så bra skick och ser även ut att behöva se över sina däck.

Vi är tillbaka vid gränsstationen och det går lika smidigt att komma in i landet igen som det var på vägen ut.

Kioskerna som säljer varor till långtradarchaufförerna har nu öppnat.

På tillbakavägen beslutar vi oss för att ta genvägen som går mellan hotellet och fallen. Genast får vi sällskap av en turistpolis. Känns tryggt för vi ser hur männen som håller till vid stigen kryper in i buskarna då de får syn på honom.

Vi passar på att ta en sväng förbi utsiktsplatsen också.

16. Victoriafallen.

Så var det dags för dagens blöta besök. Vi ska traska iväg till Victoriafallen. Det är den tiden på säsongen då det är mycket vatten och mycket spray som brusar upp från fallen. Regnkläder och paraply kan vara bra att ha där men egentligen spelar det inte någon roll för man blir tämligen blöt ändå.

Först vinkar vi farväl till våra vänner från Rovos rail, som står vid järnvägsstationen och tar emot sina nya passagerare, som ska åka med dem tillbaka till Pretoria.

Där det finns turister där finns det också souvenirförsäljare. Ett litet tips på vad man kan köpa som minne från fallen är en liten figur täljd i sten, ben eller trä och som kallas för Jamie-Jamie. Den är symbol för fallen.

Vi ingången till fallen finns ett räcke, som nog är det snyggaste och ovanligaste som jag sett.

Här vid ingången håller en del apor till.

Vid fallen träffar vi på en berömd person. Dr. Livingstone, I presume?

Vi börjar promenaden i den delen vid fallen där det är lite torrare, fast även här känns det som att gå i en regnskog. Fuktigheten är mycket hög.

Fallen brusar och skummet yr. Inte undra på att ursprungsbefolkningen kallade fallen för Mosi-oa-Tunya, vilket betyder Den dundrande röken.

Solen skiner, så lite varstans kan man se regnbågen.

 Även i vattendropparna på land syns den.

Fallen är verkligen mäktiga och även blöta. Ofta ser man flera regnbågar på samma gång.

Under regnperioden strömmar det igenom ca. 9.100 kubikmeter/sek.

Lite märkligt, men är det inte ett tält som skymtar fram på ön ute i fallet. Undrar vem som bestämt sig för att tälta där, så här års måste det kännas som att bo i ett konstant regn.

Vi kommer ut till det blötaste stället vid fallen på den Zimbabwiska sidan, nu hjälper det inte mycket till att torka av linsen längre. Den blir blöt lika fort igen.

Som synes så är det stora vattendroppar på linsen.

Jag kan försäkra att det är blött. Kameran får vila under regncapen tills vi kommer dit där det är mindre blött.

Borta vid utsiktspunkten mot bron över till Zambia, där är det torrt igen. Vid den bron kan man bl.a hoppa bungyjump. Många gjorde det tidigare, nu är det inte lika många som vill hoppa. Orsaken till det är att i januari hände det en otäck olycka. En kvinna hoppade och linan gick av, mirakulöst så klarade hon sig och lyckades simma in till land med brutet nyckelben och ihopbundna fötter. Hon vårdades på sjukhus och mår nu efter omständigheterna bra.

Som jag sa innan så var regnrock och paraply inte till mycket nytta, man blev blöt ändå. Fast för att kunna svepa in kameran där det var som blötast var capen bra att ha. De som hade glasögon tyckte att det var bra med ett paraply.

En lite mindre farlig sak som man kan göra här vid fallen, det är att ta en helikoptertur. Det kan jag varmt rekommendera.

Här ovanifrån ser man också hur högt upp spreymolnen kan nå. Ofta sträcker de sig ungefär 1,5 km upp i luften. Vissa dagar såg det även ut som de nådde ändå högre. De är synliga på fyra mils avstånd.

Där borta ser vi även vårt hotell.

Vattenångan skingras för en liten stund, just när vi är intill vårt hotellet.

När det är lågvatten kan man bada ovanför fallen och alldeles vid kanten, där fallen störtar ut, finns det en fördjupning som kallas Devils pool. Där är det populärt att ta sig ett dopp. Jag har sett film på hur de badar där och det räckte för mig. Fick svindel bara av att se hur de balanserade på kanten. För mig var det lika bra att det inte var säsong för det badet nu. Nöjer mig att titta på Livingston lite från ovan, han syns där nere om man förstorar.

15. Safari med Rovos och Victora falls.

Det är inte bara mat och dryck som serveras på tåget, vi ska även få göra ett litet stopp och åka ut på en minisafari i Botswana. Kul att få stiga av tåget för ett tag och inte bara försöka fotografera i farten. Kan förståss bli en del kul och oväntade bilder i farten, som här, då jag tänkte mig att ta en bild på ett solrosfält och ett buskage kom i vägen.

Fast nu ska vi byta ut tåget mot "jeepar" och besöka en farm.

Där får vi allra först bekanta oss med gårdens skönhet. En enorm tjur.

Hans husse berättar länge och ingående om rasen.

Tjuren ser ganska så timid ut och står lugnt och låter sig beskådas, nosen påminner lite om en hundnos.

Kalvarna ser riktigt gulliga ut med sina hängande öron.

Efter den ingående beskrivningen av tjuren är det äntligen dags för safarituren. Nu hade vi inte turen att få se så värst många vilda djur men en höggravid giraff korsade i alla fall vår väg.

Förutom giraffen såg vi en hel del fåglar vid ett vattenhål och även vi hade ett eget vattenhål där vi stannade och njöt av den dalande solen.

 Det var kul med en liten utflykt men nu går vår resa vidare. Nya städer och byar åker vi förbi.

Enkla bostäder med parabolantenner på taket.

Kläderna på staketet såg lite obehagliga ut, fast jag gissar på att det är någon form av fågelskrämma.

 Livet i byarna såg ut att gå i ganska lugn takt, som här utanför baren.

Vi har tre dagar ombord på vårt tåg och morgonen den sista dagen vaknar jag tidigt av att tåget står stilla. Tittar ut och ser att det står folk runt en lägereld och på rälsen sitter en kvinna med rejäl packning. Såg senare att de väntar på ett tåg.

 Vi har nu kommit till Zimbabwe och åker genom ett naturreservat. Världens längsta järnvägsraksträcka på över 11 mil färdas vi på. Mängde av vilda djur syns utefter järnvägen fast de är för långt borta för att fotografera, jag nöjer mig med att titta på dem.

I Dete gör vi ett uppehåll och befolkningen strömmar till för att sälja souvenirer till oss.

Träffar på en lite flicka, hon får en docka av mig.

 Sista sträckan före Victoria falls kopplar vi av i baren med något läskande i glasen.

Landskapet förändras nu och flera kolkraftverk susar vi förbi.

 Även här kommer det folk springades för att se på tåget och vinka.

Temperaturen har också förändrats märkbart, om man sticker ut huvudet för att försöka få lite svalka så känns det istället som att ställa sig framför hårfönen.

Nu dröjder det inte så länge innan vi siktar de första sprejmolnen från fallen.

Inte så lätt att sammanfatta dessa tre innehållsrika dagar i några få bilder så därför blev det en hel del bilder istället, men nu är vi framme vid slutdestinationen. Vi kliver av och blir genast överösta med erbjudanden om att köpa Zimdollar.

 Det är klar att vi gjorde det, känns ganska trevligt att få känna sig riktigt rik...:)

Hottellet som vi ska bo på är ett gammalt fint hotell och kallas populärt för “The grand old lady of the Falls”. Det är byggt 1904 i Edwardiansk stil.

 Det ligger på gångavstånd till fallen och med utsikt mot Victoria Falls Bridge.