Dags att gå på karneval.

Den mest berömda karnevalen är väl den som hålls i Rio de Janeiro, varje år före påskfastan. Ordet karneval kommer av latinets "carnis" (kött) och "valles" (lustar), och antyder att man ska ladda på lite mer inför fastan, än med bara en semla som vi gör i Sverige. Karnevalen här håller på i fyra dagar.

Vi åker ner till sambastadion, Sambádromo på Avenida Marques de Sapucaí, för att se var detta berömda evenemang håller rum.

Ser ganska tomt ut i dag men kan tänka mig hur färgglatt och livligt det är då det är karneval.

Det är stans olika sambaskolor som tävlar här vid stadion. De delas in i fem grupper, samt en specialgrupp med de allra bästa.  Skolorna laddar, tränar och repeterar under hela året för att briljera under de 80 minuter som de har på sig att dansa sig genom Sambódromo. Varje skola i specialgruppen har 5000 deltagare som var och en klätt upp sig till världens största fest. Det ska glittrar, sprakar och brinna av energi. Trots att det heter skolor så är det egentligen inte det vi tänker på med skola utan mer sammanslutningar av människor från olika stadsdelar i Rio, ofta är de från de olika favelorna.

Skolorna bedöms av domare i tio kategorier som kostymer, trummor och ledning. De färgade facken i läktarsektionerna är domarbåsen.

Bågen i början på dromen kallas lite skämtsamt för "Black womens butt".

Även om det är långt kvar till nästa karneval, som  är den 5-9 februari 2016, så får vi en liten sambakänsla och en minkarneval.

Det är inget evenemang  som de ordnat för turister, utan man kan hyra kläder och låtsas att man är med i karnevalen. Strax efter att vi kom till stadion så kom det ett helt gäng turister som passar på att leka lite karneval.

De här lever in sig ordentligt i rollen, det både dansas och sjungs.

Om jag klädde ut mig?

Nä, jag avstod! ;)

Sedan återvände vi genom stan till hotellet. Man hinner med ganska mycket på fyra timmar.

___________________________________________

Såg några silkesapor.

Marmosett en slags silkesapa. De här två sprang omkring på ledningarna, öppnade snabbt fönstret i bilen och slängde iväg ett skott.

Det som liknar en elefantsnabel högst uppe på husgaveln, är tydligen en populär målning i Rio, såg den på flera ställen.

Ett av alla trendiga fik i Sant Teresa.

Bara ett fönster.

Även den här typen av klotter återkom på mängder av ställen.

Vi är nu på väg ner till stan.

Men stannar först till för att se hur Framtidsmuseet växer fram.

Där ute håller marinen till.

Bron över Guanabara bay.

Ser hur renoveringen av spårvägen fortskrider.

Även Rio har stora moderna hus med glasfasader.

Vi parkerar bilen och hoppar ut för att besöka katedralen.

Mer om den i nästa inlägg.

________________________________________

Escalera Seleron -en helt otrolig trappa.

Jag gillar färg och här vid denna otroliga trappa fick jag verkligen färg så det räckte till ordentligt. Selaros Steps var en färgsprakande upplevelse. Edoardo var snäll och släppte av oss i toppen av trappen och mötte sedan upp när vi kom ner.

Trappan är ett verk av den chilenskfödda konstnären Jorge Selaron han hävdade att det är som "min tribute till det brasilianska folket".

År 1990 började Selaron renovera en förfallen trappa som fanns längs framsidan av hans hus. Till en början, hånade grannarna honom för hans val av färger, han täckte stegen i kullörer av blått, grönt och gult kakel - färgerna i den brasilianska flaggan. Det började som ett sidoprojekt till hans huvudsakliga passion att måla, men blev snart som en besatthet. Tyvärr hade han ständigt brist  på pengar, så Selaron sålde tavlor för att finansiera sitt arbete.

Ursprungligen kom plattorna från olika byggarbetsplatser och högar av kommunalt avfall som finns på Rio gator. Men under senare år har de flesta av plattorna donerades av besökare från hela världen. Det finns 250 steg som täcks av över 2000 plattor som samlats in från över 60 länder runt om i världen. Trappen och arbetet med plattorna var i ständigt förändring och ett ständigt växande konstverk. Selaron ansåg verket som "aldrig komplett"  och hävdade att "Denna galna och unika dröm bara kommer att sluta vid dagen för min död".

Förstora gärna de små bilderna för att se detaljer.

Även här fanns det några försäljare.

Omgivningen ser lite blek ut i jämförelse med trappan.

Där uppifrån kom vi.

Av de ca. 2000 kakelplattorna så är ett 300-tal  handmålade av Selaron, en av dem visar en gravid afrikansk kvinna. Selaron kommenterade detta  med att det var ett "personligt problem från hans förflutna.

Så här såg han ut på riktigt. Han reste, levde och arbetade som målare och skulptör i över 50 länder runt om i världen innan han beslutade sig för att bosätta sig i Rio de Janeiro 1983. Han började renovera stegen på en infall 1990.  Många gånger, var hans telefon avstängd och han hotades att bli vräkta från sitt hus på grund av att inte har råd med levnadskostnaderna, men jobbde vidare med trappen ändå.

Selaron hittades död 10 januari 2013. Hans kropp hittades med brännmärken. Det sägs att han mördades av en svartsjuk älskare.

Kul att se hur han har följt skadorna i trappstegen.

Uppifrån ser inte själva stegen så märkvärdiga ut.

Även små besökare är roade av platsen.

-Blev det några bra bilder?

Så är vi nere.

Även kvarteret efter trappen är färgrik.

________________________________

Parque das Ruinas

En plats som jag skulle ha missat i Rio och Santa Teresa om vi inte hade bokat in en guidad tur är Parque das Ruinas. Tacksam för att Edoardo tog med oss med dit.

Vi börjar med att kika in i trädgården, där finns en del konstverk.

Lite närmare.

Så beger vi oss till det mest sevärda här uppe på kullen, nämligen ruinerna efter  Laurinda Santos Lobos hus. Hennes hus var en mötesplats för Rios konstnärer och intellektuella i många år fram till hennes död 1946. Hon var känd för att samla intellektuella och konstnärer i sitt hem.  Hon hade inga barn utan testamenterade huset till en förening som aldrig tog huset i besittning utan det stod och fick förfalla. Många åker upp hit för att titta på utsikten, men förutom den så är nog huset det mest spännande.

Nu har staden tagit över och jag är glad att de inte rev det hela eller rustade upp mer än så här. Det ruffiga i den här byggnaden lyfter fram konstverken som ställs ut här.

Det här konstverket heter Way, ett verk av Ana Dantas.

Swing av Nazareth Pacheco. En skör men vass gunga.

Hade nog inte behövts någon kedja för att hindra folk från att testa den gungan.

De flesta som åker upp hit gör det för utsikten, vi ska ta en titt på den även vi.

Vi ska strax gå ut på terassen och beundra utsikten.

Lite molnigt i dag, men stundtals så ser man det mesta av Sockertoppen. 

Det lär finnas ungefär tusen favelor i Rio.

Nu kan man se nästan hela Sockertoppen och även kablarna till linbanan som går upp till toppen.

Vi kikar ner på småbåtshamnen.

Flygplatsen.

Slänger en blick bort över höghusen.

En oljeborrigg ligger inne för underhåll.

Där nere ser jag också Cariocaakvedukten där spårvagnen brukar gå.

Inte bara hus, det finns en del skog kvar som myndigheterna gör sitt bästa med att bevara också. Favelorna gör försök ibland att öka ut sina områden men då rivs de husen. Skogen runt Santa Teresa var en plats där förrymda slavar gömde sig förr.

Vi återvänder in i det spännande huset.

Manfred Kleinhofer, Guardians

Hittar ingen skylt till den här hängande pojken.

Där har vi husets härskarinna själv.

Jag tror att hon är ganska nöjd över hur ruinerna togs tillvara.

Vi åker vidare till Escalera Seleron. 

___________________________________

Santa Teresa.

Santa Teresa är en stadsdel i Rio de Janeiro som är väl värt ett besök. I det området bodde de styrande av landet då Rio var huvudstad, men då Brasilia tog över som huvudstad flyttade de dit och de fina villorna blev mer eller mindre övergivna. Stadsdelen har fått sitt namn efter ett Carmelitekloster som låg ganska ensligt uppe på det berget. 

När den elektriska spårvagnen började trafikera området 1896 så tog byggandet av de fina villorna fart.

Många av de pampiga och nästan slottsliknande husen har fått stå och förfalla.

Vi har bokat in en tur med en lokal guide; Edoardo är charmig och kunnig italienare som bor i Rio sedan flera år tillbaka och ett utmärkt val om man vill se lite av Rio som man som turist har lite svårt att hitta runt till på egen hand.

Edoardo tar oss upp via de slingrande gatorna, det är en söndag som vi gör vår rundtur, lite synd för på söndagar är det mesta stängt. Under 1960- och 70-talen flyttade konstnärer, författare och musiker in i det förfallna området; de återställde några av de åldrande husen och väckte nytt liv i området. De öppnade studios och skapade kreativa evenemang - afro-brasilianska trummor på gatorna, konst promenader - som gav distriktet sitt rykte, även ett antal trendiga butiker öppnar sina dörrar.

När vi har slingrat oss upp kan vi få lite utsikt över den närliggande favelan...

...och bebyggelsen nedanför berget.

Vi är inte ensamma som tittar på utsikten här uppifrån.

Där borta kan vi se fotbollsstadium Maracanã.

Så här uppifrån ser det ut som ett riktigt myller av hus.

Vi letar oss nedåt igen via de branta gatorna.

Den gula spårvagnen "Bonde de Santa Teresa" som var en bidragande orsak till att det här området började bebyggas blev också en turistattraktion, men tyvärr så var det en otäck olycka för fyra år sedan. Spårvagnen spårade ut och sex personer omkom och minst 50 skadades. Spårvagnslinjen lades då ner eftersom det behövdes så mycket renovering och underhåll för att få den säker, men protesterna från befolkningen var så pass kraftfulla så nu har man beslutat sig för att restaurera spåren och öppna linjen igen. Troligtvis är det arbetet klart till OS nästa år.

Spårvagnsstationerna är vackert målade och står där bara och väntar på att spårvagnen ska börja gå igen.

Vi åker vidare och Edoardo överraskar oss med ett lite speciellt ställe som vi nog inte hade hittat på egen hand. Vi ska till Parque das Ruinas men det tar jag i nästa inlägg.

______________________________________________________