Trädgården i Mawamba Lodge

Regnet öser ner och vi ska ta en informativ promenad i lodgens trädgård.

Dennis som är vår lokala guide tar oss med på en promenad och berättar samtidigt om allt vi ser.

De här växterna i bilderna under är Heliconier, de har också andra namn som Hummerklo, Tukannäbb och andra fantasifulla namn. De producerar rikligt med nektar.

Gemensamt för dem alla är att de kan inte överleva utan kolibrier. Alltså om du inga kolibrier har i din trädgård, då trivs inte dessa blommor heller där och har du inga av dessa blommor så kommer inte kolibrierna heller.

Växtsättet är lite olika, där en del av dem har blommans öppning uppåt och nedåt på andra. Tur att kolibrierna kan flyga även upp och ner.

Nu när det regnat så har de även en vattenreserv till fåglar och insekter.

Ingefära, inte den vi äter utan blommorna, finns i en hel del olika former de också. Om jag inte minns helt fel så är dessa kottliknande växer en slags ingefära.

Den här är jag säker på, det är en slags ingefära.

Här hade det suttit bra med en liten söt groda på, men jag får nöja mig med en inte lika söt fluga.

Regnet upphör och vi kan konstatera att om någon bett oss "Dra dit pepparn växer" så har vi nu verkligen gjort det. För det här är peppar.

Den här växten är en miniananas. Den är inte större än min tumme, men fullt ätbar. Lite besvärligt och pillrigt att rensa den bara.

Där bland de små ananasen hittar vi några små ödlor.

De är väl dolda i grönskan och kilar snabbt undan.

Jag tyckte de var så söta så att efter lunchen går jag tillbaka för att se om jag kan hitta några ödlor och visst de bor tydligen i den busken.

Ville du något?

Visst är de söta.

                                                                                  föregående     nästa

Strosa på Rabida

Välkomstkommittén på Rabida är några strandskator.

På en sten sitter en härmtrast och kvittrar. 

Stora delar av ön är bevuxen av de grå träden som ser helt döda ut, lite svårt att tro på att de vid nästa regnperiod vaknar till liv igen och grönskar för full.

En liten ödla kikar lite nyfiket på oss.

Jag kikar ner från de branta klipporna, där nere simmar ett stim tonfisk, de blänker under ytan.

Havet bjuder på ett underbart ljus i dag.

Det prasslar i en buske nära mina fötter. Nu är det jag som kikar nyfiket in bland det torra gräset och riset.

Se där, några Galapagosduvor pickar omkring i riset. 

Den här utsikten har jag svårt att se mig mätt på.

Även de grå träden är fascinerande. 

Tillbaka nere på stranden möts vi av några sjölejon.

Den här passar på att visa upp sig inför våra beundrande blickar.

Helt orädd patrulerar den omkring. Vi måste hålla ett säkerhetsavstånd på tre meter från djuren,  men det bryr sig djuren inte om.

Jag tror att den bevakar sitt revir. Men den såg inte oss människor som något hot och körde inte bort oss.

Fast det var väldigt jobbigt, måste nog sova lite.

En sista titt på de grå träden och den gröna växtligheten nere vid stranden. De gröna är växter som kan avsalta havsvattnet och tillgodogöra sig vatten därifrån.

Charles Darwins forskningsstation.

Vi har lämnat vår båt för att åka till Santa Cruz för att besöka Charles Darwins forskningsstation.

På vägen träffar vi på något som i första anblicken ser ut som ett väggupp, de verkar se lite annorlunda ut på Galapagos.

Fast vägmärket antyder något helt annat och vi ser också att alla de stora stenarna ute i terrängen, inte är några stora stenar utan jättesköldpaddor.

Det är en av alla jättesköldpaddor som fått för sig att gå över vägen, den är inte så snabb men bilisterna här är vana så de tar det försiktigt.

Väl framme i Santa Cruz beger vi oss direkt till Charles Darwins forskningsstation och på vägen dit träffar vi på ett giftäppelträd 

En av våra lokala guider på den här resan har det passande namnet Darwin, han förklarar att det trädet är mycket giftigt, så giftigt att man inte bör söka skydd under det i regnväder och att det även sitter en varningsskylt vid trädet.

Så här ser frukterna ut.

Betydligt trevligare är då härmtrasten som sitter på en mur och sjunger för oss.

Adam visar och berättar om vårt kommande äventyr på öarna.

Fast nu ska vi gå in och hälsa på sköldpaddorna och få veta lite mer om hur de hjälper dem att överleva på Galapagos. Den här sköldpaddsarten har lite annorlunda utseende än de som vi senare kommer att träffa på. Skölden är mycket mer uppböjd vid halsen. Den lever på ön Floreana.

Den sköldpaddsarten har mycket längre hals än de andra stora sköldpaddorna.

Ganska skönt att lilla i vattnet och bara slappa.

Den omskrivna jättesköldpadda Lonesome George fick vi även träffa på, men tyvärr avled han redan 2012. Han blev berömd för att vara den sista arten av sköldpaddor från ön Pinta (Chelonoidis abingdoni). Många försök att para honom gjordes men tyvärr fick han aldrig någon avkomma. Han blev en bra bit över 100 år.

Nu har man en annan celibritet på forskningsstationen nämligen Diego. Han lär ha förts bort från Galapagosöarna  någon gång mellan 1900 och 1959.  Han hittades  i ett zoo i San Diego, USA, och återvände till Galapagosöarna för fortplantningsprojektet som skulle verka för artens överlevnad.  

För femtio år sedan fanns det bara två hanar och tolv honor på ön Espanola i Galápagosöarna, det enda stället där de lever fritt. Då var sköldpaddorna så långt ifrån varandra att det inte gick särskilt bra att fortplanta sig.

Nu är han pappa till över 800 barn.

Även en liten sköldpadda kan vara lekfull.

De små sköldpaddorna lever på stationen tills de är tre år och planteras ut i naturen. Då har de blivit så stora att de klarar sig mot andra djur.

Lite sköldpaddsstudier.

Träffade på en fin ödla.

Kaktusstam.

Efter besöket på forskningsstationen tog vi en liten sväng på stan, det tar vi i nästa inlägg.

Förstörda kloster, kamelkaravan och en liten ökenråtta.

Efter lunchen hoppar vi in i vår bil igen för att utforska omgivningarna. Det ska finnas ett gammalt kloster  i närheten så vi beger oss iväg för att leta reda på det.

På vägen träffar vi på en kamelkaravan. Kamelerna här i Mongoliet är de som vi kallar för "riktiga" kameler. Det vill säga, de har två pucklar. Det här är inga vilda kameler utan det är någon som äger dem och de går lösa ute på bete, fast man kan verkligen undra vad de hittar för något att äta här ute i grusöknen.

Vi ska besöka en plats där ett litet kloster från 1700-talet har legat men som blev förstört av komunister på 1920-talet.  När vi nu reser runt här i Mongoliet så upptäcker jag hur fragmenterade mina kunskaper om landets historia är. Minns inte att vi läste något om det under min skoltid, Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som han kallas här har vi nog alla hört talats om, men det är 1200-tal det, men resten av landets historia vet jag inte mycket om. Vår guide är kunnig och försöker efter bästa förmåga att berätta om sitt lands historia, mongolerna kan sin historia och är väldigt stolta över sitt land.

Men för att göra en lång historia väldigt kort så hade man en buddhistisk regent, Bogd Khan. Khan är mer som vårt kung och inte ett efternamn, något som man utses till eller som i Bogd Khans fall,  anses vara en reinkarnation.  När Bogd Khan dog 1924 utropades Mongoliska folkrepubliken och kommunister tog över makten, proklamerade att inga fler reinkarnationer skulle hittas för att förhindra en religiöst utsedd efterträdare till Bogd Khan och slå till mot det inflytelserika buddhistiska prästerskapet. Det var nu som massakern på kloster och munkar började. 

Det här lilla klostret som låg i en bergsskreva ute i Gobiöknen hade bara några få munkar, de jobbade med att översätta böcker från tibetanska och även undersöka religiös filosofi och medicinsk vetenskap.

Information om det finns att läsa om på den här tavlan,  bara att lära sig det kyrilliska alfabetet först och även mongoliska. Kan väl inte vara så svårt.

Lite hotfull ser den här stenen ut, kan det vara en varning från de gamla munkarna om att vi ska gå varligt fram i deras forna kloster.

Det finns inte mycket kvar av klostret och de har verkligen hittat e undangömd plats för att bygga det på.

Klostret förstördes och munkarna  som bodde där dödades.

Det går att ana lite av färgsättningen.

Folk som kommer hit bygger stenhögar och dekorerar träden med silkessjalar. Stenhögarna, som anses lika heliga som stupor, går man runt tre varv medsols och ber om lycka och välgång till sig själv och sin familj.

Sjalarna i träden försöker de munkar som kommer hit, att plocka bort eftersom de förstör träden.

Det är nu jag upptäcker att vår guide har en förkärlek för berg och höga höjder, finns det en högre kulle eller berg i närheten så ska vi upp på den och beundra utsikten. Börjar ana att det här kommer att bli en träningsresa, lite extra jobbigt att gå uppför eftersom vi  inte är vana vid höjden ännu. Medelhöjden i Mongoliet är ca 1500 meter över havet och vi befinner oss nu på den  medelhöjden.

Bra utsikt här uppe.

Även en guide kan bli lite trött.

Vi lämnar det lilla klostret och de vackra bergen...

...kommer till ett annat kloster som även det förstördes på 1920-talet då kommunisterna gjorde sitt bästa med at utrota buddismen och dess munkar.  

Husen och ruinerna är även här från 1700-talet, men här håller man på med att återuppbygga och restaurera.

Själva templet är nybyggt.

Det har en pampig en ryttarstaty av en revolutionärhjälte.

På väg därifrån träffar jag på en liten ödla.

Tillbaka vid vår Ger-camp och i väntan på middagen försöker jag bekanta mig med våra grannar. De har inte byggt sig någon Ger utan har sitt hem under stenplattorna i gången. Försiktigt kikar någon upp på bakre sidan av stenplattan, men dyker snabbt ner igen när den får syn på mig. 

Men jag vill ha lite bilder på den lilla ökenråttan så jag hämtar pallen i vår Ger och sätter mig och väntar. Det gör nytta, för nu kikar den ut på andra sidan plattorna.

Dyker ner i sitt hål igen för att om en liten stund kika upp på andra sidan igen.

Så håller den på ett tag och jag undrar lite stilla vad det betyder då en råtta viftar på svansen, är den arg som katten eller glad som hunden?

Men nu har den blivit så modig att den kommer fram helt och hållet.

Och se där, här visar sig hela lilla familjen ökenråtta.

Middag nu och sedan sova på de sandfyllda kuddarna och vidare i morgon mot nya mål.

                                                        föregående  --- nästa

Daintree River och saltvattenskrokodiler.

Dags att åka till Daintree nationalpark. Fast först en liten kissepaus på vägen dit för de behövande, jag tillhörde inte den skaran utan kunde ägna mig att studera de fantastiska träden som växte där. De såg nästan päksklädda ut.

Någon i vårt sällskap frågade vad jag såg där...mönster.

Här finns det också chans att besöka damernas,  så här rikt utsmyckat brukar det inte vara.

Orsaken till det här stoppet är att vi ska ta en tur på Daintree River och spana efter krokodiler. 

Det här är vår skeppare Bob.

Vid båten vi ska åka med väntar en välkomstsvala.

Vi tuffar ut med vår båt på floden och börjas spana efter de stora krokodilerna.

Det enda vi ser till att börja med är en liten häger i sitt bo.

Den var ganska skymd i boet men passar också på att visa upp sig på en gren.

Vi spanar och spanar.

Både högt och lågt...

..och se där, det finns ju krokodiler här i floden. Det här är världens största krokodiler, de blir vanligtvis 4-5 meter långa men äldre krokodiler kan bli 6 meter och kan väga upp till 1.300 kg. Det är inga djur man kelar med för de är extremt farliga.

Tyst smyger de fram i vattnet. Ibland ser man bara en ryggsköld sticka upp.

Eller bara som en krusning på ytan.

Men på en del så kan man även få en glimt av de vassa och stora tänderna. inget man vill stifta närmare bekantskap med.

Fick ingen direkt aktion från krokodilerna, de simmade lugnt omkring och verkade njuta av det fina vädret. Såg ganska fredliga ut men de flesta attacker mot människor leder till döden så uppmaningen om att inte stoppa ner några händer i vattnet var nog befogad. Ingen ville heller agera lockbete så att det skulle bli lite fart på dem.

Att ta en promenad i området nära floden är inte heller så tillrådligt. Ser du vad som gömmer sig i gräset här?

Vi såg flera olika krokodiler på turen, osäker på hur många för de såg ganska lika ut.

Välkomstfågeln kom och sa hej då när vår tur var över.

Lunchen  idag bestod av känguru och en massa exotisk frukt till det, väldigt gott!

Tapiocakakan till dessert var också god, men tog med den bilden för den lite roliga dekorens skull.

Innan vi beger oss iväg för en promenad i regnskogen åker vi och tittar på utsikten över området vid Walu Wugirriga.

En liten, liten ödla gjorde oss sällskap.

_____________________________