En gång var jag till Rom X

En gång var jag till Rom och då tittade jag på lite av varje, så nu blir det en liten blandad kompott av vad jag såg.

Nära vårt hotell på väg till Pantheon stod den här tungt belastade lilla och söta elefanten.  Elephant and Obelisk heter den och obelisken är en av de tretton obelisker som finns i Rom. Enligt källor 1665 hittades den lilla obelisken i trädgården till dominikanerklostret bredvid kyrkan

Ursprunget till elefant- och obeliskstatyn är ganska unikt och spännande. Påven Alexander den VII ville att obelisken skulle resas framför kyrkan. Många konstnärer i Rom började skicka sina ritningar för den nya statyn. Bland dem fanns en dominikansk präst, fader Paglia. Men för att göra en lång historia kort så gillade inte påven fader Paglias förslag, utan han föll för Gianlorenzo Berninis förslag vilken hade hämtat sin idé från en roman "Drömmen om Poliphilus". Romanen var så känd på 1400-talet att påven också hade ett eget exemplar. Var kanske det som avgjorde hans val av konstnär.

Så, Bernini avslutade designen. Fader Paglia föreslog för påven att statyn behövde ett stöd, en stenkub, för att bättre fördela vikten av obelisken som bara belastade elefantens ben, eller så ville han bara få ett ord med i det hela. Det ville förstås inte Bernini, men påven höll med Fader Paglia så stenkuben lades till men  Bernini hade sin revansch!

Elefantens rygg pekar mot ingången till Dominikanerklostret, så att det var det första som fader Paglia skulle se när han kom ut från klostret. Han vågade nog inte placera den så att baken pekade mot ingången.

Bakom den här statyn ligger alltså Santa Maria sopra Minerva, den var tidigare ett Dominikanerkloster. Före klostret fanns här tre tempel tillägnade Minerva, Isis och Serapis. Det förklarar varför torget heter Piazza della Minerva. En dag då vi gick förbi kyrkan var porten in öppen så att man kunde titta in.

Går man vidare och även förbi Pantheon så kommer man till kvarteren där det ligger mängder av små restauranger, ingen där som jag tänker rekommendera om man inte är ute efter de typiska turistställena.  Här påstod de att saltimbocca ska lagas på fläsk och inte kalv. Dessutom få man se upp där, kolla så de det inte hänger några lösa blomkrukor ovanför, en föll nämligen ner och träffade mig i huvudet. Tur att det var en plastkruka och en ganska så torr blomma.

Men visst är det mysigt att sitta där och koppla av med en Aperol spiz.

Eller varför inte en espresso.

Sedan orkar man gå lite mer. Det var inte fint väder alla dagar.

Många statyer och minnesmärken hamnade framför kameran.

Det här är Trajanuskolonnen, ett antikt segermonument i  marmor.

Den är dekorerad med en relief  i spiral. Den föreställer valda episoder från kejsar Trajanus fälttåg mot dakerna  (år 101–103 och 107–108 e.Kr.). Detta "bildband", som innehåller omkring 2 500 figurer, det har säkerligen varit målat för att vara lättare att se. Trots detta hade det i princip varit omöjligt för en från marken stående betraktare att beskåda de övre relieferna, vilket antyder att det kanske är mer mening att man ska förbluffas och förundras över konstverket och bedriften i sig snarare än att kunna se varenda bild på kolonnen som en sammanhängande berättelse.

I kolonnens bas finns en kammare, där kejsaren bisattes efter sin död 117. En spiraltrappa, upplyst av små gluggar, leder upp till toppen. 

När man ändå tittar upp så finns det fåglar att skåda.

En berömd trappa trodde jag och tog en bild...

...och så visade det sig att det var den till höger som var den berömda trappan, den leder upp till Capitolium.

Blir  man för trött i benen eller ryggen av att traska runt kan man ta en tur med häst och vagn, ett mycket dyrt nöje sa de på sightseeingbussen.

 Många fina gränder har de i Rom.

Ibland får man hjälp av en och annan turist som vill leka statist i bilden.

Gatuförsäljare finns det en hel del.

Den här damen putsade bilrutor vid rödljus.

Andra skulle på bröllop.

Och så har vi alla dessa hänglås.

På söndagsförmiddagen var centrala delen av stan avstängd för biltrafik, även på Piazza Venezia, då jag gick över där trodde jag först att den här polismannen hade fått en stor blombukett, men såg sedan att det var de gula avspärrningsbanden han höll på att samla ihop.

Vi tar en sista blick ut över hustaken...

...sedan åkte vi hem.

En gång var jag till Rom IX

En gång var jag till Rom, då fick jag syn på de många vackra gathörnen.

Många av dem var riktigt exklusivt utsmyckade med både änglar, lyktor och madonnabilder.

Puben som hade god irish coffee hade en snäcka med bild under.

Ett litet tak över bilden var det på den här.

Andra gathörn var lite enklare med en enda liten skulptur.

Vid en del gathörn satt bilden väldigt högt upp.

Det här gathörnet hade bara en rolig trafikskylt.

Hittade en till trafikskylt med speciellt motiv, fann bara dessa två och inte som i Florens där det var liknande motiv på nästan alla. Många i alla fall.

Såg också en häftig lampa på en vägg, den skulle jag inte ha något emot att ha vid ytterdörren på vårt hus.

Kanske skulle kunna avskräcka inbrottstjuvar.

Avslutar med en vägg och inget gathörn bara för att det var så dekorativt. Strax intill det huset, åt vi middag en kväll, inget ställe jag kan rekommendera för de kunde inte ens skilja på vitt och rött vin. Vi beställde in vitt vin, namnet på vinflaskan stämde då kyparen öppnade flaskan men när vi skulle hälla upp var det rött.

En gång var jag till Rom VIII

En gång var jag till Rom då gick jag till Tibern.

Där tittade jag på några av broarna över floden, Det här är Ponte Vittorio Emanuele II. Den invigdes 1911. Den är dekorerad i ändarna med höga socklar som bär kolossala  änglar. På andra sidan är det bara en liten bit till Vatikanstaten.

Ponte Sant'Angelo, är en romersk bro,  lät byggas 134 e.Kr av romerske kejsaren Hadrianus, över Tibern från stadens centrum till hans nybyggda mausoleum, numera Castel Sant'Angelo.

Fortsätter vi en liten bit till utefter Tibern så kommer vi till Ponte Umberto. Den är lite ovanlig eftersom den har vänstertrafik. För att förhindra kollisioner finns en upphöjd sektion med staket mitt på vägen.

Följer vi Tibern åt andra hållet kommer vi till Roms äldsta bro, Pons Fabricius. Det är den romerska bro som fortfarande existerande i sitt ursprungliga tillstånd.

Vid brofästet håller en försäljare till som tillverkar och säljer vackra fjärilar.

De är både naturtrogna och färgglada, inte så konstigt att de lockar till sig barnen som går förbi.

- Mamma, den här vill jag ha! Snääällla!

Vi går över bron till Isola Tiberina och tittar lite.

Sedan är det dags att leta efter något ställe att äta lunch på.

I dag är vi sugna på att testa saltimbocca och Ossobuco.

En gång var jag till Rom VII

En gång var jag till Rom, då bodde jag på Pantheon Inn. Ett litet mysigt hotell som ligger nära de flesta sevärdheter.

Vi kom dit sent en regnig kväll och jag är säker på att vi inte hade hittat vårt hotell om inte chauffören hade varit där förut och visade hur man öppnade den stora porten och även visade oss var trappen upp till hotellet var. 

Titta precis ovanför damen som passerar i bilden. Där sitter en knappsats, den syntes inte i mörkret, en knapptryckning där öppnade en liten dörr i den jättelika porten.

Efter att ha hittat in genom den stora porten kommer man till en liten gård. Trappsteget som sticker ut till vänster är vägen upp till hotellet.

Det finns en söt liten hiss som tog två personer eller en med väska. Den är tillbyggd efteråt och sitter på utsidan av huset. Så klart missade jag den och kämpade mig upp de två trapporna där hotellet ligger. Tur att maken tog resväskorna och jag hade bara kabinväskan.

Hissen var en historia för sig, vi bodde fem eller om det var sex trappor upp. Var lite svårt att hålla koll på våningarna för de gick ibland liksom omlott. En våning kunde innehålla trappor till lite olika avsatser med hotellrum. Men det viktiga med hissen var att inte öppna de där två innerdörrarna innan hissen hade stannat helt. För annars stannade den.  Sedan var det jätteviktigt att stänga dem ordentligt och även den yttre dörren för annars stod hissen där den blivit lämnad av senaste åkaren. Det var inte populärt de gånger man var tvungen att gå upp och upptäcka att det var på översta våningen som någon inte stängt dörrarna.

Huset som hotellet ligger i byggdes ursprungligen för familjen Porcari och ägdes senare av familjen Ghislieri, från vilken Nunez köpte den renoverad. Huset kallas därför det historiska palatset Nunez Conti.

Det här är trappan upp till frukostmatsalen.

Den svänger av och på vägen upp finns dessutom en dörr till ett gästrum som ligger mellan den här våningen.

Man fick gå lite försiktig i den trappen, för trappstegen var olika höga. 

Efter de sista lilla trappan var vi uppe i frukostmatsalen. Så den här våningen var egentligen tre våningar i ett. Frukostmatsalen var trång men charmig den också, en frukostvärdinna  hälsade oss varje morgon välkomna med ett glatt Buongiorno.  Hon var noga med att vi skulle trivas i hennes lilla matsal.

Fanns en hel del att välja på, fast kaffet lyckades jag aldrig få ut ut kaffemaskinen så det blev tea till frukost.

Från 1873 och framåt bosatte sig Giuseppe Garibaldi i denna byggnad flera gånger. Det är något man inte missar om man bor där, för de är väldigt stolta över och berättar det gärna. Dessutom är ett av rummen döpt efter honom. Gissar att det rummet är lite större och lyxigare än vårt lilla vindsrum. Charmigt och med utsikt över hustaken och olika nivåer även inne i rummet.

Här ser vi hur nära  Panthneon ligger. Vi ser det runda taket härifrån.

Där hade vi nära till trappan upp till takterrassen. 

Där brukade vi sitta och "kura skymning" , alltså köpa med oss lite vin, ost och bröd och njuta av solnedgången.

Vi hade fönster i vårt badrum,  upptäckte varför det inte gick att öppna. Det ledde ut till trapphallen.

Det här hotellet , Pantheon Inn, var ett riktigt prisvärt ställe med närhet till det mesta man vill se i Rom, det personliga och charmen var ett extra plus.

En gång var jag till Rom VI

En gång var jag till Rom, då insåg jag att parkera där är en konst.

Vet inte vilka parkeringsregler som egentligen gäller i Rom, men det såg ut som om de var ganska förlåtande.

Det gäller att ha en liten bil för den kan man parkera på tvären.

Här blev jag lite nyfiken på hur man tar sig in eller ut ur bilen. Det var lika trångt på båda sidor.

Fram eller bak på bilen, svårt att se på håll. Men gullig var den.

Då får man säkert parkera i ett gathörn.

Garageport är inget hinder heller, bara du står på tvären.

På äldre bilder från Rom ser man väldigt ofta någon eller några Vespor, de verkade utkonkurrerade av de små bilarna nu, men på en liten tvärgata hittade jag dem.

Vår första bil när jag var barn var en Fiat 500, visserligen en svart för den färgen hade de flesta bilar då på 50-talet. Jag lite extra glad då jag ser en av den gamla modellen. Så när det står två små Fiat 500 på torget vid Pantheon så måste jag bara gå fram och titta på dem.

Jag är inte ensam om att uppskatta de två små skönheterna.