Vildmarkståget 2023. Snälla människor

Första dagen och första måltiden ombord på Vildmarkståget bad jag vår servitris Yvonne om att få kapsylen då hon öppnade min flaska med vatten till maten. Jag fick den och då jag även bad om makens kapsyl började hon undra om jag samlade på kapsyler. Då jag svarade ja och hon kom med fler så ville hon förstås veta varför jag ville ha dem.

Jag visade en bild på vad jag skulle ha dem till och i och med det så började Yvonne samla kapsyler. Du får dem då vi fått ihop en påse.

Påsen växte och växte och vid sista middagen kom hon med en välfylld påse, den vägde över 1,5 kg.

Jag lovade Yvonne ett av de karottunderlägg som jag skulle sy av dessa kapsyler. Nu har jag sytt ett och det är postat och på väg till Yvonne.

Vildmarkståget 2023. Örnsköldsvik - Stockholm.

Sista dagen på vår resa, känns lite sorgligt och vemodigt att det snart är slut, men nu ska vi njuta av alla kvarvarande stunder.

Från järnvägsstationen slänger jag iväg en sista blick mot Ting 1.

Ett första stopp i dag blir i Härnösand. Stationsbyggnaden har fått en tillbyggnad vid sidan om för att även kunna betjäna busstrafiken.

Jag tar en liten sväng mot stan. Regnet hänger i luften så jag vänder tillbaka till tåget.

Men maken går vidare och tar lite bilder, stan ser lite öde ut.

Det finns ett bilmuseum här, dit kommer vi nog gå nästa gång vi kommer till Härnösand.

Vårt tåg tuffar vidare, där har vi toaletter i gammal stil i alla fall i vår vagn. Där ser man spåret om man kikar ner i toan.

Den här skylten kom upp första dagen, jag lovar, jag gick aldrig fel. Men någon kanske gjorde det...

Åker man tåg så måste man även ha biljett och självklart är det viktigt att konduktören kommer och kontrollerar att man har rätt biljett och klipper de. Det gör man naturligtvis även på vårt tåg. Extra viktigt om det är en junior ombord.

Sådan här vattenkaraff kommer jag ihåg från barndomens tågresor, bredvid fanns det pappmuggar som var veckade på ett finurligt sätt. Vek man ut dem blev de helt platta, var en rolig lek och gjorde att alla barn var väldigt törstig då de åkte tåg. För bara hämta en mugg att leka med, vågade man inte.

På allt roligt kommer ett slut, sista måltiden och då tackar vi av personalen i köket och restaurangen med sång.

På vägen mot Stockholm, stannar vi både i Gävle och Uppsala släpper av folk. Sedan i Stockholm, efter kramar och tack så skingras vi alla.

Till slut ett varmt och stort tack till alla våra medresenärer och alla personal .

Ett extra stort tack till Heike och Thomas som ordnade allt så bra för oss och såg till att allt fungerade. Toppenreseledare! Extra stor kram till er båda.

Kan även rekommendera den resan med det varmaste. Den kommer troligtvis gå i oktober och kanske även nästa år.

Vildmarkståget 2023. Kiruna - Örnsköldsvik.

I dag far vi söderut, så vår hemfärd har börjat. Vi kliver på tåget i Kiruna och nu har vi vårt eget tåg igen.

Så här ser Kiruna station ut nu.

Känns skönt att vara tillbaka ombord igen, sitta i de sköna fåtöljerna och se landskapet sakta förändras. Vi passerar Gällivare igen och tuffar på ut mot kusten. Ska nu följa Malmbanan till Boden.

Men nu spanas det efter ren igen , Wille har fortfarande inte sett någon vit ren. Hoppet har inte tappats, och plötsligt då vi sitter i barvagnen, med kameran kvar i vår salong, så står det tre renar nära spåren och tro det eller ej men två av dem är vita. Lyckan är fullständig, nu har han tur i dubbel bemärkelse eftersom det sägs att man får tur om man ser en vit ren.

Den här renen är till Wille, inte fotograferad på den här resan utan förra hösten då jag var i Arjeplog. Den får symbolisera de vita renar vi såg.

Sedan dröjer det inte så länge innan vi är i Boden. Där gör vi ett stopp. 

Bodens järnvägsstationsbyggnad är ganska lik den i Gällivare. De är byggda i samma nationalromantisk stil. Huset är en kulturbyggnad och märkt som byggnadsminne.

Där inne har de ett mysigt café, kunde inte testa det för det var stängt, men det såg fint ut när jag kikade in.

Gångtunneln vid stationen är rikligt dekorerad med väggmålningar.

Här kan man lära sig en hel del om järnvägen i norr.

Man kan även lära sig Gällivarevisan, den texten skulle vi haft då vi var på väg till Gällivare.

Den mest kände resenär som bytt tåg i Boden är förmodligen Lenin. Efter februarirevolutionen 1917 reste han från sin exil till Ryssland via den då enda öppna vägen, via Haparanda.

Norrtåg kommer in och även åker.

Sedan är det vår tur att åka vidare. 

Vi äter gott, umgås och har det allmänt trevligt. Det är första maj och i dag har personalen vita uniformsmössor på sig.

Vi kommer till dagens slutmål och beger oss till vårt hotell.

Beger oss sedan ut på stan för att bland annat betrakta stadens nya sevärdhet. Ting 1, i höstas utsågs det till Ångermanlands fulaste hus. Fast jag tycker nog att det är en ganska kul byggnad. Färgglad i alla fall.

Det är byggt ovanpå en betongklump som är det gamla k-märkta tingshuset från 1967.

Tidigare var det väl hoppbacken mitt i stan som var det mest spekulativa.

Det ser verkligen ut som om backhopparna ska landa mitt i centrum.

Vi bor vid hamnen, med vacker utsikt över Örnsköldsviksfjärden.

Den stora kranen vid hamnen har de sparat som minne.

Vildmarkståget 2023 Valborg i Jukkasjärvi - Ishotellet.

Innan det är dags för att åka ut till Jukkasjärvi passar jag och maken på att titta lite på nya Kiruna. Stadshuset Kristallen och hotellet ligger bredvid varandra. Där inne finns även ett länskonstmuseum, men det är inte öppet. Stadshustornet känner jag igen, det är samma som stod bredvid det gamla stadshuset. Då vi kommer ut börjar klockspelet spela.

Hotellet bredvid är byggt i väldigt modern stil och designen ska vara inspirerad av Kebnekaise och Lapporten.

Jag blir inte så värst imponerad av nya Kiruna, det känns trångt och som att gå omkring på en byggarbetsplats. Med så mycket mark där uppe så skulle de nog kunnat göra det lite luftigare. Så som det var i gamla Kiruna.

Ganska folktomt är det också. Ser bara några få personer.

Ser det som är kvar av Tuolluvaara gruva, den lades ner 1982 på grund av olönsamhet till följd av stålkrisen. Den cylinderformade gruvlaven är en av Sveriges näst högsta existerande gruvlave.

Tror att huset som jag ser där borta är det där det var norrskensforskningsstation förr. Där såg jag min första datamaskin, och då var det verkligen en maskin. Den var så stor att den tog upp ett helt rum. Fast det var 1967.

Vi återvänder till hotellet för att åka upp till baren, det är Kirunas enda skybar. Den har panoramafönster och betydligt bättre utsikt än från vårt rum. Här ser man mer än en ventilationstrumma.

Baren är stängd för bartendern har inte fått nyckeln till spritskåpet så vi får nöja oss med utsikten.

Vi drar iväg till Jukkasjärvi istället. Bussen står klar för att köra oss dit. Själva ishotellet är stängt, det har varit ganska varmt innan vi kom så där inne är det rasrisk. En stor snöhög är uppkörd framför porten så ingen ska förirra sig in där.

Ishotellet smälter, men utställningen består. Jag går in, häng med på en rundtur.

Först kommer man in i en stor sal där isbaren finns. En hyllning till Börje Salming har de gjort här.

Klart vi måste ha en drink i de berömda isglasen, tänker först ta en G&T men kommer på att det måste vara något med färg i för effektens skull.

Dags för en skål "in the rocks" och inte "on the rocks". SKÅL! Vantar är bra att ha på, för annars glider glaset ur handen.

Klart Wille ska ha lite dricka också.

Lite mingel.

I taket hänger en kristallkrona av is.

Men nu har vi minglat klart och går in till utställningsrummen.

En lång korridor  leder oss dit, ser lika ut som i stora ishotellet.

Jag kikar in in alla rum, de är ganska  många, och här följer en del av dekorationerna där.

Det här rummet heter Dreaming in a Dream. I beskrivningen står det; "När du går genom sviten hörs ljudet av en storm som närmar sig och plötsligt dyker olika skulpturer och figurer upp, redo att dela sin historia med dig. Ett av dem är ett fantasidjur, som väger 350 kilo, lika snäll som hon är tung". Stormen hörde jag inte men tur att de skrev att det här djuret var snällt.

En stenbock hittar jag i ett rum.

Även väggarna är vackert dekorerade i flera rum.

Hoppas det här inte är en bortglömd gäst som smält ner i isen.

En del figurer i konstverken gör sitt bästa för att ta sig ut ur isen.

Det här rummet heter Dancers in the dark.

Jag går igenom rum efter rum och fascineras av alla konstverk. Det här är sviten “You Are Here”, en hyllning till alla som vågar drömma och välja sin egen väg I livet.

"Tidig vår" .Ögonblicket då de första skotten bryter igenom snön. Vattnet som droppar från den smältande isen.

Lämnar utställningen och går ut. Ett gäng har samlats till ett litet isparty.

Min vän Marie har aldrig varit till Jukkasjärvi kyrka och vi tycker att hon borde få se den fina altrartavlan av  Bror Hjort, så vi går dit. Fast det enda hon får se är kyrkan utifrån det var låst. Så här ser den ut i alla fall. Tagen ett annat år när vi bodde på Ishotellet.

Vi går tillbaka och Wille sörjer inte för en låst kyrka, snarare tvärtom när det finns massor av snö att busa runt i. Klättra på kullar...

...rulla nedför kullar,

och pulsa i så djup snö att den når över knäna. Ser så kul ut att jag nästan hoppar ner i drivorna jag med.

Men nu är det middag. Jag har ätit underbart god och vacker mat här. Den serverades på is och björktallrikar var så otroligt fin dekorerad, så mina förväntningar är höga. Då hette stället Jukkasjärvi Värdshus, nu tydligen med ny ägare och heter Ishotell restaurang.

Tyvärr slås mina förväntningar i spillror. Det är inte Vildmarkstågets arrangörer som rår för det, de måste få en eloge för att de tyckt att vi skulle få älgkött till middag. Tyvärr var den tillagad av någon som inte visste att älgkött måste koka minst en timme längre än nötkött för att bli mört. 

Vår mat kallas för gulasch och serveras i tråg. Däri ligger kött, grönsaker och potatis. Jag ska låta er slippa bilder på maten. Men köttet var så segt att jag kunde inte skära igenom det, än mindre tugga. Jag smakade bara på röran, den var inte god och åt inte av den sedan.

Desserten var i alla fal god och snygg.

Efter den måltiden var vi hungriga, vi rådgjorde med Wille om hur vi skulle göra, trodde han tyckte att en valborgsmässoeld lockade . Men han hade inte ätit och var hungrig och det var 1,5 timme kvar tills elden skulle tändas, så sagt och gjort, vi beställde en taxi och for tillbaka till Kiruna. Vi hade tur för en bil hade just avlämnat folk i Jukkasjärvi.

Tillbaka i Kiruna tänkte vi äta på hotellets restaurang Mommas, tyvärr bara buffé där som inte lockade våra smaklökar.. Ut på stan för att se om det fanns något och där hittade vi en pizzeria som var öppen. Det blev en souvaspizza, kan aldrig bli fel med renkött. Fast vi fick inte sitta där och äta för de skulle stänga, vi var de sista kunderna.

Bar våra pizzor tillbaka till hotellet. En öl till skulle vara gott. Nere i entréplanet finns en bar, den var stängd. Upp till takbaren, där fick vi köpa öl, men inte äta våra pizzor. Slutet gott, allting gott för vi tog vår öl och pizzor och satte oss i lobbyn och åt. Gott var det.

I morgon åker vi söderut.

Vildmarkståget 2023. Narvik - Kiruna.

Vår vistelse i Norge är över, lämna väskan till transport till tåget, frukost och sedan iväg till stationen. Under natten har Narvik blivit vitpudrad och det snöar fortfarande då vi vaknar.

I dag är det Valborgsmässoafton.

På väg ner till stationen träffar vi på Svarta Björn. Hon var  en legendarisk norsk kokerska och hushållerska vid bygget av malmbanan mellan Narvik och Kiruna. Just den sträcka som vi ska åka i dag.

Enligt legenden ska en same ha gett henne namnet på grund av hennes atletiska styrka, svarta hår och mörka ögon. Hon levde ett hårt liv och avled mycket ung. Det berättas att hon kom i slagsmål med en annan rallarkocka och blev allvarligt skadad. Hon fördes till sjukstugan i Tornehamn där hon avled, möjligen bidrog också tuberkulosen till hennes död. Med tiden har hon blivit närmast legendarisk. En förklaring till berättelsen om Svarta Björn kan vara att hon var en av få kvinnor i en mansdominerad miljö och kom till slut att ses som en ikon.  Man vet inte med säkerhet vem hon var, men det anses troligt att hon hette Anna Rebecka Hofstad från Helgeland. Hon ligger begravd på rallarkyrkogården i Tornehamn.

Vårt tåg står inne och även våra resväskor är där, vi får varsin lunchpåse och kliver ombord.

I dag är vädergudarna med oss, för solen skiner och det enda vi kunnat önska vore rena fönster på tåget. Fast nu sitter jag på rätt sida i tåget.

Först kommer vi till Hålogalandsbron. Den har jag åkt över med bil många gånger, men inte sett från tåget. För då jag åkte tåg här senast så var den inte byggd och det fanns ingen väg mellan Kiruna och Narvik.

Sedan dröjer det inte så länge innan det fina landskapet visar sig.

Det är berg, sjöar och fjällbjörk.

Ibland små hus och snö.

Ibland är det en hissnande utsikt.

Och rätt vad det är så kommer det en tunnel, ja tunnlar är det gott om på denna sträcka.

Men på andra sidan tunneln är det lika fint.

Även de lite rundade bergen har sin skönhet, de liksom böljar fram i landskapet. I dag lite snöpudrade.

I Katterat är det några som stiger av, ser ut som de ska iväg på en skidtur. Inte utan att jag blir lite avundsjuk, dagen med vit fin snö och sol är som gjord för att vara ute på skidor.

Mera berg, sol och snö.

På Norska sidan finns det en hel del hus.

Snöskydden kan nog behövas då det blåser och snön driver här uppe på fjället.

Vid Riksgränsen ligger järnvägsstationen delvis i en tunnel, jag hinner få en skymt av den norska flaggan på berget inne i tunneln innan vi kommer ut i ljuset igen. Här vid Riksgränsen kom tullarna på och gick igenom vagnarna när vi var på väg till Norge, men inte på återvägen till Sverige.

Men Hotellet vid Riksgränsen kunde vi se efter att ha passerat stationen.

Även Vassijaure har en pampig stationsbyggnad, ser att högspänningsledningen går in i det här huset också, som i Abisko. 

Här vid stationen står det en minnessten, ser att det står "Till minne, Sven Sjöberg, som gav sitt liv till fosterlandets försvar. Årtalet är svårt att se men 1940-talet  är det. Men vet inte vem han var.

Vi har kommit till Torneträsk, eller Sjumilasjön som den också kallas, ser att några skotrar är ute på sjön. Säkert fiske på gång.

Även några arkar är ute på isen, fast de här ser ut att vara av modernare slag än de i trä.

Vi närmar oss Kiruna och även här har solen lockat ut pimpelfiskare.

Även nu känns det som om vi kommer in helt fel, men gruvans karakteristiska utseende känner jag igen. I dag skiner solen på den.

Vi ska bo på Scandic i Nya Kiruna och får åka buss dit, men får en liten rundtur i Gamla Kiruna först. Trots det fina vädret så känner jag en klump i mage och känner mig lite sorgsen när jag ser området som ska flyttas och rivas. Hotellet Ferrum, många danskvällar från ungdomstiden blev det där och senare har vi bott där flera gånger. Det står tomt och övergivet nu. 

Husen som Erskine ritat, de rivs nu. I folkmun gick de under namnen Snusdosan, Spottkoppen, Mullbänken och Berlinmuren.

Kyrkan står ännu kvar, men den ska flyttas.

Vi åker till Nya Kiruna och checkar in på hotellet och får ett rum med utsikt.

Det är Valborgsmässoafton och den ska vi fira i Jukkasjärvi vid ishotellet, det kommer i nästa inlägg.