Sista turen.

Vi lämnar ön Islay och tuffar iväg lite sakta för att i morgonbitti återvända till Oban. Vi passerar två fina fyrar. Det här är MacArthurs Head på Islay. Skulle vara intressant att veta varför den är så inhägnad.

Lite senare kommer vi förbi Rhuvaal lighthouse.

Vi ska ut på en sista zodiakkryssning och båtarna sjösätts.

Carol har lite problem med sin motor, den vill inte starta och hon driver iväg med strömmarna. Men räddningen är nära för Martin kommer till undsättning och chefen fixar det hela.

Zodiakkryssningen är räddad.

Vi drar iväg till sundet Tabert för att se om det finns något djurliv där.

Det är lite svalt i dag och jag ångrar att det inte var långkalsonger på, före avfärd.

Trevligt möte på fjärden. Några sälar dyker upp och Klaus spanar mot land efter de hjortar som ska vara här.

Men det enda vi ser, förutom sälarna, är hotfulla moln som tornar upp sig och sedan dröjer det inte länge innan regnet också kommer. En demokratisk omröstning gör att vi återvänder till vårt varma fartyg.

Hittar man inga djur där ute så får man väl leta inne på fartyget då. Fönstret var aningen saltstänkt och fläckigt.

På kvällen är det kaptens avskedsparty och farvältal.

Martin, vår expeditionsledare avtackas och även den övriga personalen. Vi är alla överens om att det varit en mycket lyckad resa.

Slutligen så måste man ju kolla om det blev några bra bilder i dag.

Om någon är intresserad av vilka som arrangerade den här resan så är det PolarQuest. Jag har rest många gånger med dem och det har alltid varit resor med stort innehåll och mycket bra arrangemang. Deras motto är "flexibilitet" och det stämmer också. Fungerar inte det som var tänkt från början så har de alltid en Plan B i bakfickan.

Förra inlägget om whisky

Hur man bordar en zodiak eller tvärtom.

Att ta sig ombord till en zodiak från fartyget är inte så svårt. Det är bara att ta sjömansgreppet och ställa båda fötterna på pontonen och kliva ner, sätta sig där man blir anvisad och så är det klart. Åtminstone i lugnt väder.

När alla är ombord är det bara att åka iväg.

Tillbaka sedan så är det samma procedur fast tvärtom...om det är lugnt väder förstås.Det var det inte när vi återvände från landstigningen i förra inlägget , den om järnåldersbyn. Vi fick oss en rejäl överraskning. Då vi skulle försöka ta oss från gummibåten till M/S Quest.

Solen sken och det var lite svårt att förstå att det kunde gunga så mycket som det nu gjorde. Vi kom som första båt tillbaka och det blev minst sagt dramatiskt. Det var nog mer tur att ingen gjorde sig allt för mycket illa. Men det var nära ögat för en del. Vi låg mer eller mindre som utslagna käglor på botten av båten och David och de på gangway fick verkligen slita hårt. Jag är mycket tacksam för att David tog ett rejält grabbatag i krysset bak på min flytväst och att killarna på gangway var så starka och stadiga då jag skulle upp dit.

När nästa båt kom så försökte vår kapten vända fatyget för att få lite lä och de klarade ombordstigningen bättre.

Sedan kom båt tre och då gungade det ganska mycket igen.

De gjorde ett tappert försök och fick ombord en person.

Trots tappra försök så fick de sedan ge upp.

De fick ta en liten sväng och komma tillbaka för nytt försök. Då gick det bättre.

Sista båten fick också kämpa en hel del.

Det gungar upp...

..och det gungar ner.

Alla kom ombord...

..och Martin, vår expeditonsledare kunde pusta ut.

Föregående inlägg om järnåldersbyn - Nästa inlägg om Dunvegan Castle

Zodiakkryss

Efter besöket på St.Kilda  och inmundigandet av en god lunch var det dags för en zodiakkryssning. I dag kunde vi välja mellan fish and chips och pizzabitar till lunch. Passade inte det så fanns det olika sallader eller varför inte starta med en varm soppa och som kronan på verket kaffe och brödpudding.

Sedan var vi redo för att äntra gummibåtarna igen, för en runda vid de närliggande öarna. Vi kanska kan få se havssulorna som lär häcka här i mångfald.

I sundet mellan de två öarna, på första bilden, kommer vi inte igenom. Det är lågvatten nu.

Vi hittar några knubbsälar som ligger och vilar på klipporna.

De är ena riktiga tuffingar, kan simma upp till 5 mil för att hitta mat. Den här tycker att det är dags för ett bad nu.

Plask!!!

Lite nyfiken är den även om det bara är ögat som syns.

Fastnade för färgen och mönstret på klippan och när jag sedan tittar på bilden i datorn så ser jag att där uppe på klippan så sitter det två sillgrisslor.

Dimman lättar för en stund och nu kan vi se vad som finns högst upp på berget av ön Hirta. Den som vi var iland på nyss och där min man gick vägen upp tills han försvann in i dimman.

Vi försöker åka igenom tunneln men även här är vattennivån för låg.

Kan man inte komma igenom så får man gå runt det. Vi rundar klippkanten och utposten där uppe håller koll på oss.

En zodiak på var sida men det var väldigt så liten den ser ut. Tunneln är stor.

Men hjälp!!! Våra kamrater på andra sidan sjunker...

En sådan tur det var bara vågorna som spelade oss ett spratt.

Det finns gott om säl och ett litet nyfiket huvud kikar upp. Ser nästan ut som en dykare.

Det var inte så mycket fåglar som jag trodde men en stackars ensam lunnefågel lyckas vi skrämma iväg.

Ser några havssulor som flyger runt...

...och fler sälar.

Tänk vilken prestation av en säl att klättra upp så högt på klippan.

Den kikar också lite nyfiken ner på oss, tror kanske att det är stora fiskar som kommit på besök.

Vi hamnar mitt i havssulornas inflygningsstråk men de är så högt uppe att det är hopplöst att få några bilder på dem.

Är det här havets gansters i det här området? Vi kollar vad det är de kalasar på och ser att det är en lunnefågel de tagit.

Men det verkar inte vara någon fara för fortbeståndet, här simmar en hel flock lunnefåglar.

Vi återvänder till vårt fartyg för att hissa ankar och dra vidare. Hoppas på att få se fler havssulor då.

Föregående inlägg om St.Kilda - Nästa inlägg som handlar om havssulorna

Livingston Island och blött om fötterna.

Vädret växlar snabbt då man är i dessa trakter. Ena stunden busväder med rejält snöfall och nästa ett vackert "Jesusljus".

Ett märkligt isberg gömmer sig bakom en klippa vid Livingston Island.

Är det ett isberg egentligen? När det flyter fram och vänder lite på sig så ser det mer ut som en ubåt.

Där, intill den enorma klippan ska vi iland.

Några kelptrutar sitter och iaktar oss.

När vi kommer iland ser vi att några makaronipingviner har valt att bosätta sig tillsammans med hakremspingvinerna. Lite ovanligt.

Som synes så är inte pingvinerna så bra på att hålla rent där de bor. Tur att det kommer en del snö emellanåt och döljer det.

De är inte så stora de här hakremspingvinerna.

Blev nog en bra bild.

Elefantsälarna var inte så många här, den här såg ganska så godmodig ut.

Kom inte närmare än så här!

Längre än dit fick vi inte gå, glaciärer är oberäkneliga och man behöver mycket kunskap för att vandra på dem.

Det här gänget har valt att häcka med "nära strandläge". Får hoppas att vågorna inte når upp till dem.

Ganska blöt syssla att vara Zodiakförare.

Berg och glaciärer är så fascinerande tycker jag.

Glaciären här är lite extra spännande...

...för om man tittar på de olika lagren så ser man hur det finns svarta linjer i den. Det är minnen efter vulkanutbrott som varit för mycket länge sedan.

Penguin Island

När man kliver iland på en ö där det fullkomligt kryllar av pingviner, med kameran i högsta hugg och är inställd på att nu ska det fotas. Då står man där först alldeles handfallen och undrar, var ska jag börja?

Kanske sikta in sig på den pingvinen som står där ensam på en sten och trumpetar.

Eller försöka få med ett isberg så att det helt klart framgår att man är i Antarktis.

Eller få med snöstormen som härjar på bergstoppen på ön bredvid.

Man kanske ska backa och få med hela pingvinkollonien. En zodiak ute på havet kan väl inte heller vara fel.

Så går tankarna nästan vid varje landstigning, hur ska man fotografera för att spegla hur det är i en pingvinkoloni.

Här på Penguin Island var pingvinerna väldigt kärleksfulla och oblyga. Något avskilt privatliv har de inte heller. Här kan man tala om att slå klorna i någon och uttrycket "hoppa på" verkar vara hämtat från pingvinvärlden.

Det var inte alla som hade hittat någon livspartner, somliga vandrade ensamma...

...eller åt varsit håll.

Det drar ihop sig till oväder, vädret kunde ändra sig väldigt snabbt.

Bäst att återvända till vår trygga "Professor".

Mer bilder från Penguin Island kommer...