Järnvägar så fort det gick!

Trots försening med borttappade busspassagerare och väldiga köer på vägarna så hann vi i tid till vårt tåg. Det var inte vilket tåg som helst utan Japans höghastighetståg "Shinkansen". Vi kom till stationen i så pass god tid så att vi hann med att se några tåg passera på ett annat spår. Det gick så fort så att när det första tåget kom hann jag inte ens lyfta upp kameran innan det var borta. Det sa bara swich så hade det försvunnet i fjärran. När jag såg lysen på nästa slängde jag upp kameran och fick någon bild fast det ser mer ut som ett streck som swichar förbi. 

Inte så konstigt eftersom det hade en hastighet av 300 km/t.

Lite lättare var det med ett tåg som stannade vid perongen på motsatta sidan.

Shinkansen betyder "Nya stambanan" och syftar egentligen på själva spåren men även tågen kallas så. Det kallas även för "The Bullet Train".  Shinkansen-nätet används endast för persontrafik och betraktas som extremt säkert och dessutom punktligt. Tågen körs endast på spår som är byggda för just dessa tåg och hindras inte på så vis av lånsammare gående tåg.

Mycket riktigt så kommer vårt tåg i rätt tid.

Nosen på tåget tycker jag liknar en anka, den formen har det för att det ska klara av luftmotståndet i tunnlarna.

Trots att det gick så fort skakade det inte och det var tyst och lugnt i kupén, man satt bra och konduktören var väldigt artig. Varje gång han kom in i kupén och varje gång han lämnade kupén så stannade han till och bugade.

Resan gick fort, 10 mil på 35 min med två stopp på stationer dessutom.

Jag brukar ha lite svårt att hitta i Tunnelbanan i Stockholm ibland, nu skulle det bli spännande att se om vi klarade av att byta till tåget som skulle ta oss från Tokyo Station till den station som låg närmast vårt hotell.

Här var det mycket folk som rusade än hit och än dit.

Man kände sig något förvirrad och vi spanade runt på alla skyltar. Vi viste att vi skulle till perrong 5 men var fanns den?  Det var skyltar och gångar åt alla håll och massor av folk.

Men se där, efter lite irrande så ser vi plötsligt vår skylt. Tur att siffrorna ser likadana ut här i Japan som de gör i Sverige.

Vi har hittat ner till rätt perrong och tåget med rätt färg och som går åt rätt håll kommer in.

Vi ska stiga av om två stationer men det här är "Circel-line" så om vi missar vår station kan vi åka en timme och kliva av nästa gång vi kommer dit.

Men det låter lite jobbigt så vi kliver av vid rätt station. Här går tåget inte lika skakfritt så det blir lite skak även på bilderna.

I dagsljus ser vår station ut så här, man kan se den från vårt fönster på hotellrummet. Där är det aldrig tomt på tåg.

På andra sidan huset har vi en annan järnvägslinje.

13. Nu ska vi åka tåg.

Nu ska vi äntligen åka tåg och inte vilket tåg som helst, utan vi ska gå ombord på Rovos rail. Känner mig väldigt lyxig när uniformerade killar kommer och tar hand om vårt bagage redan vid bussen.

Därefter blir vi mottagna med ett glas bubbel och kommer in i vänthallen.

Den har inte så många likheter med SJ och vänthallen vid Stockholms Central.

Inte heller perongen liknar Stockholms Centralstation på något sätt.

Ångloket Shaun är framkört för att vi ska få bekanta oss med vår draghäst den första etappen.

Alla pojkars dröm, kan jag anta, för trängseln är stor där inne i loket.

Även om jag aldrig drömt om att bli lokförare eller lekt med modelljärnväg så klättrar även jag upp i loket för att beundra skönheten.

Vår lokförare visar mig också hur han skottar koks för att få fart på maskinen.

Strax kommer Mr. Rohan Vos "himself"...

...för att visa runt i lokstallar...

...och berätta om hur allt fick sin början och hur de bygger om gamla vagnar till 20-talsstil.

Väskorna står klara på perongen och tåget körs fram och vi får komma ombord.

Dags att börja resan mot Victoria Falls.

Mysigaste platsen att sitta på, är den öppna observationsvagnen längst bak i tåget.

Mer om resan och tåget i nästa inlägg.

På väg mot Lhasa med tåget.

Det var svårt att sova i natt, men det fanns en del att titta på utanför fönstret. Stjärnhimlen var så ortoligt vacker och med så mycket stjärnor som glimmade så jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Dessutom så var alla arbetsplatser på vägar och järnvägen upplysta med stora strålkastare och arbetet var i full gång på alla ställen. Klockan tre stannade vi för byte till dubbelloket, som nu skulle dra oss upp till  höghöjdsplatån, samtidigt började det pysa syrgas ut i vagnarna.

När det ljusnar så ser vi att landskapet har förändrats, bergen har snö på topparna.

Vi har kommit till den evigt frusna tundran med tjäle året om. Smältvattnet har ingenstans att ta vägen vilket ställde till huvudbry för järnvägens ingenjörer.

Men de löste problemet med att bygga upp järnvägen på världens längsta bro.

Jag har hört att det kostade 20 miljarder kronor att bygga den här järnvägen. Det påstås att det är mer än vad Kinas regering spenderat på utbildning och sjukvård i Tibet de senaste 50 åren. Det sägs också att järnvägen är ett sätt att öka kontrollen över Tibet och strypa den tibetanska identiteten och även ett sätt att kunna transportera soldater upp till Tibet.

På tåget är det färre turister än vad jag hade trott, ser att det är mest kineser och att det utefter vägen även stiger på en del tibetaner.

Standarden på tåget är inte som på våra västerländska tåg, det finns två toaletter i varje vagn, den ena med toalettstol och den andra med två plattor och med ett hål i golvet. Men inget spolas ut i naturen. Vi får rådet före resan att inte gå in på toaletterna utan skor på fötterna. Det var ett bra råd. Eget toalettpapper är nödvändigt att ha med sig också. Den övriga hygienen sköts vid de här tre handfaten utanför toaletterna. Trots att det var rökförbud på tåget så använde kineserna det utrymmet som rökruta. Där kunde man också hämta varmvatten att använda till te och kaffe.

Tyvärr  stannar tåget inte när vi är vid Tanggulapasset på 5.070 m.ö.h, som är den högsta punkten på resan. Men det känns att vi är på mycket hög höjd för jag känner mig en aning yr och lite matt. Jag är inte hungrig och den mat vi får gör inte heller att aptiten vaknar. Det hjälpte inte ens att vi bad att få slippa fisken.

Vila med en bok kan vara skönt.

Men utsikten som varierar hela tiden lockar också. Det är inte så lätt att fotografera eftersom motivet flyttar sig hela tiden och fönstren inte är så värst rena men jag kan inte låta bli att försöka få med något på bild ändå. Vi ser en hel del får och getter, även stora flockar med jakar. Fast det här var en liten flock.

 Den här jaken stod nära tåget och tittade på oss. Fast det kan vara en dri också, jak är egentligen benämningen på tjuren.

Med jämna mellanrum, hela sträckan upp till Lhasa, stod det soldater eller vakter och gjorde honnör mot tåget. Det såg ut som om de bodde i små hus eller tält som de här, men här hade de både hus och tält på samma ställe.

På vägen ser vi också människor som är ute på pilgrimsfärd. De ska förmodligen till Lhasa och Jokhanftemplet. Många av dem gör det via prostration, de mäter alltså upp sträckan med sin kropp. Det finns en hel del platser utefter vägen där böneflaggor är uppsatta.

Efter 48 timmar ombord på det här tåget så är vi nu snart framme i Lhasa. Det har varit några få bensträckare på stationerna vi stannat vid.

Stefan samlar ihop våra oanvända syrgasslangar, de flesta lät bli att ta extra syrgas, bättre att passa på att anpassa sig.

Vid stationen i Lhasa möter vår tibetanske guide Mi Ma upp och hälsar oss välkomna med en vit sidenhalsduk. Många av oss känner av den höga höjden och det går lite trögt att gå till bussen. Nu ska vi bara till Dhod Gu hotel.

Tur att vi inte behövde bära upp väskorna till rummet, trapporna de två våningarna upp kändes som många fler.

Vi åker på världens högst belägna järnväg.

Nu känns det som om resan har börjat på riktigt. Dagarna i Peking kändes mest som en väntan på att få komma iväg och nu är vi verkligen på väg.

Ska man åka tåg måste man ha en biljett. Priset för resa Peking - Lhasa är ca. 1.216 skr. i fyrbäddskupé.

I början på resan är det inte så spännande vi kommer till Xian där terrakottaarmen finns.

 Här är föresten mannen som grävde brunnen och hittade den första terrakottagubben, honom träffade vi när vi var i Kina för sju år sedan.

Terrakottaarmen kunde vi inte besöka på den här resan, men eftersom vi stannar vid Xians station, passar vi på att gå ut och lufta oss lite.

Vi passade också på att köpa lite dricka, frukt och kex.

I övrigt fanns inte så mycket att göra mer än att sitta och umgås med våra medresenärer. Fanns visserligen TV i kupén där man kunde titta på kinesisk film om man ville. Det var bra att den gick att stänga av också.

Eller så kunde man titta ut på det fantastiska landskapet som virvlade förbi utanför fönstret..

Vi har helpension på resan och till frukost serveras bröd, stekt ägg, marmelad, te eller kaffe och till det grädde med irört socker.

 Inte så mycket att klaga på frukosten, men lunchen var inte lika god. Jag var inte ensam om att undra om fisken verkligen var död, det såg ut som om den rörde på sig. Coca colan smakade bra.

Många stationer passerade vi där tåget inte stannade.

Många av dem virvlade bara förbi utanför fönstret.

Vid andra stannade vi och de flesta rusade ut för att bunkra lite eller bara sträcka på benen.

Köpa lite godis, som strimlad komage.

Eller något att dricka.

Landskapet utanför förändras hela tiden, ibland är det väldigt tomt och öde och ibland ser vi vägbyggen, men så plötsligt kommer vi till en station och där mitt ute i ingenting en stor fabrik eller stad.

Frammemot middagsdagstid började vi känna av att tåget kommit upp på lite högre höjder och vid koll på tågets höjdmätare så stämde det. Stigningen har nu börjat.

Vet inte om det är höjden som gör det eller den mat vi får, men när det är dags för middag så har jag tappat aptiten. Får bara ner några riskorn. Stefan kommer med små Nescafepåsar och det syns även på dem att vi är på hög höjd för de ser mer ut som fotbollar. Vi har hört att kulspetspennor kan börja läcka på hög höjd så dem stoppar vi ner i plastpåsar. Har även hört att datorer och likande utrustning kan sluta fungera. Vet inte om det är därför en del har problem med att elektronisk utrustning  plötsligt upphör att funger.

 När vi stannar vid nästa station så måste vi ut och känna på hur det känns att vara på hög höjd. På det korta stoppet känns det inte så mycket.

I natt vid tretiden kommer vi stanna i Golmud och byta lok till ett dubbellok som ska dra oss upp till 5.072 m.ö.h. Det högsta järnvägspasset i världen. Det är  högre än vad de flesta småflygplan kan flyga.

Då kommer även syrgasen i tåget att slås på och vi kommer att leva i en syrgasbubla fram till Lhasa. Dessutom delas det ut syrgasslangar som vi kan koppla in via syrgasuttag för att få extra tillskott av syrgas.

Dessa syrgasuttag finns i kupén...

...och även i restaurangvagnen. Se under sitsen vid det första bordet.

 Vi lägger oss för att sova, men i kväll är det inte lika lätt att somna som det var förra natten, jag somnar men vaknar hela tiden. Ligger mest och tittar ut under natten och beundrar den enorma stjärnhimlen, den vackraste jag någonsin sett. Jag ser även att alla byggen är igång hela natten.