Hacienda Cusin

Jag brukar sällan skriva om de olika hotellen eller de ställen som vi bor på under våra resor, men första stället på den här resan var så mysigt och fint att det är värt att omnämnas. Det heter Hacienda Cusin.

Stället har anor från 1600-talet och Philip III, Kung av Spanien. 

Med tiden blev den här egendomen ganska förfallen och användes mest som en kornbod, men på 1970-talet kom en ung  engelsman förbi på en biltur från New York och förälskade sig i stället. Köpte det senare och började rusta upp för att kunna ta emot gäster. Vi hade turen att träffa på ägaren, Mr Nicholas Millhouse , då vi satt och åt middag och kunde få höra historien om hur det gått till, från honom själv.

Han berättade hur han från 70-talet har renoverat och förädlat stället till det skick det är i dag.

Man bor i en hemtrevlig miljö med äkta vedbrasor i spisarna och med en mysig atmosfär.

Nu låter jag nog som en reklamannons för stället, men det var verkligen så fint och välkomnande där.

Vacker trädgård med mängder av växter finns det också.

Några lamor betar på gräsmattorna.

Hundar lufsar omkring.

Hela stället bara andas trivsel.

Utsikten från vårt rum. Jag gillar de där takpannorna. Förutom  att vi fick mycket god mat och dryck här så var de också väldigt omtänksamma. Extra element på rummen och en lite ovanlig överraskning hade de gått upp och stoppat ner i våra sängar medans vi åt middag...en värmeflaska. Tur att jag vek upp lakanet och fick syn på den så att det inte blev samma reaktion som någon berättade om. Den personen kröp ner i sängen och kände något mjukt och varmt där i bädden. Flög upp lika fort eftersom han trodde att det var något djur som krypit ner i sängen. Fast den här omtänksamheten var lite bortkastad på mig, för jag vill ha svalt när jag sover.

Sist men inte minst, alla dessa fåglar som flög runt i trädgården. Fast jag tror kolibrin ska få ett eget blogginlägg.

Daghemmet i Tjernobyl

Efter den lilla byn med de förfallna husen åkte vi vidare till själva Chernobyl/Tjernobyl, där finns den enda statyn av Lenin i hela Ukraina.

 Här finns ett litet kapell också.

Vi kollade också in lite minnesmärken, här är det skyltar med namnen på alla som var tvungna att evakueras från den här byn.

En ängel spelar för dem.

Här finns också ett litet museum, eller snarare en utställning om tragedin. 

Samma hus på baksidan.

En titt där inne.

Även här förfaller husen.

Innan vi ska besöka det som var ett daghem är det dags för lunch.  All mat som serveras här ditransporteras utifrån, så man behöver inte vara rädd att äta där, men i tillagningen så finns det nog mer att hämta. En lunchmacka hade nog varit godare än det torra köttet. :)

Utanför lunchlokalen träffade vi på några hundar, den här var märkt i örat.

Det finns många hundar som driver omkring här, men det finns även ett företag som har börjat ta hand om hundar och adoptera bort dem. Dogs of Chernobyl, den som är mer intresserad kan läsa om det HÄR.

Vi beger oss i alla fall bort till Daghemmet.

Här är strålningen lite högre.

Drygt 130.000 personer evakuerades från  trakterna runt omkring kraftverket, de hade redan då utsatts för höga stråldoser långt över det normala. Hur många som dött till följd av katastrofen vet man inte med säkerhet, men man vet att antalet fall av sköldkörtelcancer hos barn har ökat.

Även här vid daghemmet ser det ut som om vi går in i en skog. Växtligheten har mer eller mindre tagit över området.

Trots plundring och förstörelse så ser man tydliga spår efter den verksamhet som varit här. Nu idag hörs inga glada banröster och skratt utan det som hörs är hur geigermätarna piper i olika snabba toner efter hur vi förflyttar oss. Tankarna går till de barn som lekte här, utan att veta vad som hänt och hur det har gått för dem senare i livet.

Någon har varit här och roats sig med prickskytte, har lite svårt att förstå att folk frivilligt varit hit och rotat runt bland dessa strålskadade prylar och det långt innan någon halveringstid gått. Vi som är där nu undviker att röra något.

Resten av bilderna från daghemmet får tala för sig själva.

Undrar vem som hade igelkotten som sin krok.

Sedan var det en tyst och tankfull liten skara människor som vandrade tillbaka till bussen för att åka vidare till Pripyat.

Den stora stenen

I byn Ikh Tamir, söder om Khoid Tamir River finns en stor granitsten, den är täckt med 150 skrifter på många olika språk och från många olika tidsperioder .

Platsen för stenen har blivit ett stort utflyktsmål för mongolerna.

De äldsta skrifterna på stenen är på runskrift,  från den turkiska perioden från sjätte och sjunde århundradet. En ovoo (stenstupa) är placerad på toppen av stenen.

Tyvärr är det många som klottrat graffiti på denna sten och de gamla skrifterna försvann nästan. Regeringen bestämde sig för att skydda berget 1994.

Det finns flera legender om denna sten. Den mest kända legenden är berättelsen om Bukhbileg, en jättekrigare, som skulle ha kastat denna sten på en orm, vilket skulle förklarar den konstiga placeringen av stenen.

En annan lokal legend berättar att denna sten symboliserar kärleken till två olyckliga älskare. Tamir var kär i Taikhar, men hon var lovad till en annan och deras kärlek var omöjlig. Så flickan sprang iväg mot floden och hennes älskade Tamir satt nära floden och för att vänta på att hon skulle komma tillbaka. Men väntan var oändlig och Tamir blev till en sten, utan möjlighet att någonsin träffa sin kärlek igen.
Lokalbefolkningen tror också att om någon lyckas kasta en sten upp på toppen av stenen så blir man rik.

Här vid stenen kan man rida jak, häst och åsna. Säkert jättekul tyckte den här turisten men åsnan hade nog inte lika kul.

Vi lämnar jippot vid stenen och går bort till floden istället.

Härligt att se en flod med friskt vatten och hur det gröna frodas. Vi stannar där en stund och kastar macka.

Torra träd tycker jag är så vackra.

När vi kastat macka färdigt så vandrar vi iväg utefter floden.

Här några exempel på hur man tar till vara på allt.

Lite längre ner utefter floden har några turistande mongoler samlats. Där sitter även några barn som jag tror är med sällskapet där borta.

Men när vi pratar med dem så är de där själva och har simmat i floden, tack vare vår guide Solongo kan vi prata med dem och får veta att de är 3 år och där på egen hand.  Strax efter kommer pappan på motorcykel och hämtar pojkarna. Vi frågar om de kan simma.

 - Jodå vi kan simma.

På väg tillbaka till campen ser vi något som påminner om Sverige.

Vi går tillbaka till vår camp och där finns den allra gulligaste lilla valp. Den bor i Geren bredvid oss och tycker inte alls om att vara instängd.

Ett litet potpurri på den oemotståndliga valpen.

                                                                   föregående ---nästa

Tai O - en liten fiskeby.

Ny dag och nya äventyr, fast äventyret består mest av att hitta rätt i Hongkongs vindlande gångar nere i tunnelbanan. Vi går och går i dessa gångar för att komma till rätt tunnelbanelinje och det vimlar av folk som stressar iväg till jobbet.

Ibland känns det nästan som om alla Hongkongs 7 miljoner innevånare är ute för att åka tunnelbana på en och samma gång.

Vi hade inga jobbtider att passa utan åkte gula linjen ut till Tung Chung för att där byta till buss nr 11.

Vi är på väg ut till den lilla fiskebyn Tai O som ligger på ön Lantau. Bara bussresan ut dit är värt utflykten. Vi åker genom ett varierande och kuperat landskap. Många åker ut hit på helgerna för att vandra.

Hittar ett litet meddelande på bussen. Nej, jag ringde inte och kollade vem det var från.

Det är inte så många som lever på fisket här längre, men det finns fiskare fortfarande även om många numera lever på turismen.

Förr var byn också ett tillhåll för smugglare och pirater.

Många av fiskarna jobbar nu med att köra turister på floden och ut på havet. Vissa lockar med turer ut till havs för att se de rosa delfinerna, tyvärr har de minskat så mycket i antal att det är väldigt svårt att få se dem och de som finns lever långt ute till havs.

Jag tittade på en häger i stället.

Tai O brukar kallas för Hongkongs Venedig. Inte så konstigt för husen här är byggda på stolpar och folk bor praktiskt taget ute i vattnet.

Några fiskar i alla fall fortfarande, för jag er att där borta hänger lite fiskenät på tork.

Vi tar ingen båttur utan går runt på plankvägarna som slingrar runt bland husen.

Enkla hus, men luftkonditioneringsapparater finns det.

Inte många som har bil här, bättre med båt då.

Vattenvägen är den som trafikeras mest men det finns några få vägar och gångar i byn.

Vill man ner till vattnet får man göra sig smal eller nästan gå på tvären genom någon av de trånga gränderna.

Lite svårt att hitta bland dessa gränder.

En del bryr sig inte så mycket om allt som händer runt omkring, utan sover lugnt vidare.

Charmig restaurang.

Dags för oss att återvända in till stan.

Lägger med en karta för de som är intresserade av var Tai o ligger. Här ser man också var Hongkongs gräns till Kina går. Det är det svarta strecket uppe vid Shenzhen.

Det kunde ha varit en idyll.

Vackert odlingslandskap, leende människor som gärna är med på bild. Tvätten på tork vajar i vinden, hundar  leker och folk  har arbete. Känns som en idyll,men är det bara en illusion?

Vi åkte iväg till två av de mest jordbävningsdrabbade byarna, Bungmati och Khokana. Vi har en lokal guide som visar oss runt. En förmån att få följa med honom på en promenad genom byarna. Han verkar känna alla där och presenterar oss för byborna och berättar om livet i byn.

En fördel är att vi inte kommer i en stor grupp utan vår bil släpper av oss i utkanten av byn där vi först beundrar utsikten och sedan promenerar in i byn. 

Vid en första blick så ser byn ut att må bra, en del hus är riktigt fina.

Fast andra hus er inte ut att vara bostäder, men är det ändå.

Hundarna i byn hälsar oss välkomna.

Frisören har en kund som vet hur han vill ha det klippt.

Träsniderskan visar glatt upp sitt arbete och hennes lilla dotter är med. De bor även i det här huset.

Flinka fingrar och tår.

Skolan är stängd för barnen har vinterlov.

Det ser ut som om byn har klarat sig bra från jordbävningen.

Men än så länge är vi bara i utkanten av Khokana och har bara börjat vår promenad.

Vi hälsar på i den lilla restaurangen.

Vi presenteras för en man som sett tusen fullmånar, då får man sätta en sådan här guldring i örat. han visade upp sin ring med stolthet och berättade att han var 81 år. Anses som en hedervärd ålder då medelåldern för män är 68 år.

Vi hälsar också på i byns lilla skönhetssalong. I korgen ligger hennes lilla baby.

Slakteriet är öppet, det är kyckling som är den vanligaste varan, det är överproduktion på kyckling så priset är lågt nu.

Vi har mycket kvar att se innan dagen är slut och vi promenerar vidare.

Innan vi kom hit så fick vi veta att dessa två byar här hade drabbats hårt av jordbävningen.

.

Förra inlägget om Nepal.