Ring of Brodgar - Orkney.

Vi lämnar Skara Brae och åker vidare med bussen.

Vi ska nu till Ring of Brodgar som är en förhistorisk stencirkel. Solen skiner och vi njuter av den lilla promenaden upp till stenarna.

Man antar att stencirkeln restes runt 2500 år före Kristus, många år före Stonehenge och andra förhistoriska monument på de brittiska öarna och i Europa.

Stencirkeln här är väldigt stor, den är 104 meter i diameter. Jag har varit vid Stonehenge och den skulle med lätthet få plats inne i mitten av den här cirkeln.

Cirkelns centrum har aldrig grävts ut av arkeologer och har därför aldrig blivit vetenskapligt daterat. Idag hade de stängt av mitten på cirkeln för att där var så vattensjukt efter allt regnande.

Vi vandrar runt cirkeln och förundras över det arbete som är nedlagt med att bygga den här stencirkeln

Stencirkeln bestod från början av 60 stenar, av vilka 27 finns kvar idag. Den här stenen har blivit delad vid ett blixtnedslag.

Stencirkeln står på en höjd mellan insjöarna Stenness och Harray.

På en av stenarna hittar jag lite tecken och tror att det är någon form av runor eller meddelande från forntiden, men ack så fel jag hade; inser det när jag ser årtalet 2012. Det är nutida klåfingriga personer som inte kunnat låta bli att förstöra.

Nedanför backen står en ensam sten, den får ingen uppmärksamhet, men jag ser att det är en fågel som är lite nyfiken på den ändå.

Det är en mycket fin dag som vi valt för att göra den här rundturen, vår busschaufför säger att, "Det kanske är sommaren", så vi passar på att njuta och även titta på omgivningen runt stenarna.

En stor gravkulle finns det också här.

Det finns en hel del blommor och den här blålila blomman verkade vara något som okneyborna tyckte mycket om.

Såg att då den kom upp i trädgårdarna så klippte de gräsmattan runt omkring och lät blomman stå kvar. Någon som vet vad det är för blomma?

Här en taggigare variant på växt, men ganska vacker den också.

Sjön är vitprickig av svanar.

Vi återvänder till vår buss för nästa mål på turen.

Ring of Brodgar är upptaget som världsarv.

Skara Brae

När man är en Megarider på Orkney så gäller den biljetten även till den öppna våningsbussen som går till de mest attraktiva sevärdheterna. I dag hoppar vi på den och tänker oss ett besök på Skara Brae. Smala vägar som går genom ett vackert jordbrukslandskap för oss dit.

Skara Brae är en förhistorisk bosättning på västkusten, vid Bay of  Skaill. Skara Brae har kallats ”Skottlands Pompeji” eftersom fornlämningen är så välbevarad. På grund av den omgivande sanden och husens isolering mot kyla, har både byggnaderna och deras innehåll skyddats på ett anmärkningsvärt sätt genom årtusendena.

Vi börjar med en sväng in på museet. De här bearbetade benföremålen tros ha använts till att göra hål i läder, men kan även ha varit till för att få ut köttet i krabbskalet.

Ett halsband som någon vacker kvinna burit någon gång för mycket länge sedan..

Ett antal gåtfulla snidade stenklot har hittats vid bosättningen.

Liknande föremål har grävts fram runtom i Skottland, de flesta i norra delarna, men även på Irland har man hittat liknande klot.

Bosättningen upptäcktes genom att den kom i dagen i en svår storm. Det var den 7: e Lairden  William Graham Watt, som då bodde och härskade över egendomen Skaill House, som efter en extrem storm 1850 gick ner till stranden för att inspektera vilken skada stormen ställt till med och upptäckte då resterna av en gammal bostad. Han tillbringade sedan de närmaste åren med att gräva ut platsen. Han höll på med sin privata utgrävning i 18 år och fick fram fyra hus.

Utanför museet har det byggts upp en kopia på husen i bosättningen, där kan man gå in och få se hur det såg ut.

Men nu vill jag se hur det ser ut på riktigt.

Skara Brae ligger nu alldeles  vid havet nu, men från början låg byn inte så här nära havet.

Bosättningen fick vara ifred till 1913, då den plundrades på ett okänt antal föremål, men 1924 kom det en ny svår storm där delar av ett hus sveptes med i stormbyarna, därför beslöt man att bosättningen skulle säkras och undersökas noggrannare. Den utgrävningen  avslöjade att byn och bosättningen var större än vad man tidigare trott.

Bosättningen består av åtta stenhus.

Husen är förbundna med passager på ett sätt som gör att bosättningen kan sägas vara den första i området som har karaktären av en renodlad by. Arkeologerna uppskattar att bosättningen som mest hyste 50-100 personer.

Fler som betraktar husen.

När utgrävningarna började i slutet av 1920-talet trodde man att bosättningen var från 500-talet f. Kr. och av piktiskt ursprung, men senare när man kunde göra kol-14-dateringar så fick man fram att bosättningarna var från yngre stenåldern och var bebott i ungefär 600 år under intervallet 3200 och 2500 f.Kr

Skara Brae är därmed en av de äldsta jordbruksbyarna i Storbritannien, där de tidigare bosättningarna bestått av enstaka hus, visserligen ibland nära, men aldrig förbundna med varandra så som de är här i Skara Brae.

Arkeologerna har lyckats pussla ihop byns struktur ganska väl. Husen var byggda med golv och väggar av kökkenmödding för att isolera mot det hårda vinterklimatet. I genomsnitt var husen 40 kvadratmeter stora, med ett stort kvadratiskt rum i mitten där härden fanns. Husen var ovanligt väl bevarade, av flera anledningar. Kökkenmöddingen hade utgjort ett bra skydd runt huskropparna och sanden hade fyllt ut själva huskropparna och bevarat bosättningen genom årtusendena.

Både hus och inredning är i sten, eftersom invånarna behövde använda virket, som det fanns knappt av, till annat.

Träffade på en kärvänlig häst här.

I stenarnas mellanrum häckade det flera fåglar.

Här ser man hur gångarna mellan husen var, nu är de öppna men då var de täckta. Man vet inte de verkliga orsakerna till att Skara Braae övergavs, men det spekuleras att familjer började röra sig bort och bilda mer enskilda gårdar i stället för att bo så här sammanfogade med gångar. En annan teori är att det var en svår storm som jagade folket på flykten.

I bakgrunden ser vi här Skaill House och efter att ha betraktat den här märkliga bosättningen så beger vi oss dit bort.

Träffar på några kaniner på vägen dit.

Om det är någon som undrar vad Kökkenmödding är för något, för det gjorde även jag och eftersom jag är nyfiken av mig så kollade jag upp det: En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern. En kökkenmödding innehåller vanligen hushållsavfall som ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning.

1999 blev bosättningen upptagen på Unescos världsarvslista.

Nu går vi över till Skaill House.

Indien - Delhi - Qutab Minar

Vi har alltså kommit till Indien och Delhi. Visserligen är alla trötta efter en lång resa hit men varför sova bort tiden när man kan bege sig ut och uppleva staden. Vi beger oss till Qutab Minar som är en minaret och där finns det högsta tornet som är byggt av sten i Indien.

Tornet är 72,5 meter högt och började byggas år 1199 av Sultanen Qutb al-Din Aibeg för att markera sin seger över Rajputs. Det finns trappor som går upp till toppen av tornet men numera får man inte gå upp dit. Det är utnämnt till ett världsarv sedan 1993.

Qutb Minar och Alai Darwaza.

Pelargång.

Tjusig frisyr.

Järnpelaren som finns på det här området har också sin historia, den kan vara så gammal som från 912 f.kr. Pelaren stod först i mitten av ett tempelkomplex med 27 tempel som förstördes av Qutb Al-Din Aibeg, och byggnadsmaterialet användes för att bygga upp den islamiska moskén. Pelaren består av 98% smidesjärn.

Att det har återanvänds en hel del av det hinduiska templet kan man se om man tittar sig omkring och fördjupar sig i detaljer.

Vår svenska guide, Anne-Sofie, berättar med inlevelse om allt som vi vandrar runt och tittar på.

Det står också ett halvfärdigt torn här, det var den indiske härskare Alauddin Khilji som började bygga det och hade tänkt sig att det skulle bli två gånger högre än Qutb Minar men det blev bara 24,5 meter högt när han avled 1316 och bygget fullföljdes aldrig.

En del stressar runt för att hinna se så mycket som möjligt.

Andra tar det ganska lugnt.

Ville du något?

Tittar man lite förbi alla gamla byggnader så finns det också en hel del djurliv också.

Risfält

Vi lämnar den lilla byn och den trevliga familjen som vi hälsat på, promenaden genom risfälten kommer jag bevara som ett fint minne när vinterkylan sätter in där hemma. Nu ska vi åka högt upp i bergen och titta på UNESCO-erkända risterrasserna. Vi åker småvägar dit och genom pittoreska byar.

Byggnaden på stolpar, som syns bredvid butiken, liknande finns i så gott som varje by och de verkar användas som samlingsplats. Ser att det i de flesta sitter det män och pratar. Gissar på att de eventuellt var busshållplatser på den tiden då de små bussarna körde här.

Överallt på vår färd ligger det ris på tork.

När vi kommer upp till  Jatiluwih som fått UNESCOs världsarvsstatus får vi betala vägtull. Enligt vår chaufför så är tanken att avgiften ska gå till vägunderhåll men han är tveksam till vart pengarna går.

Nere i dalen där det var torrt såg risfälten ut ungefär som så här.

Lite längre upp där vi kunde börja ana bergen bakom det tunna molntäcket skiftade de färg till lite mer grönt men med inslag av gult.

Ju högre vi upp vi kom desto grönare blev fälten.

Här uppe i bergen där risfälten är vidsträckta skiftar de i många sköna färger.

Även här torkas det ris.

Verkar vara färdigtorkat nu.

Trots att det odlas så mycket ris här på Bali så räcker inte den inhemska odlingen till utan de måste importera.

Här kan du gå ner och ta en promenad bland risfälten, ser att många som stannar här väljer att göra det men man får se upp för det är halt i leran och några får en ofrivillig kana ner. Vi har redan promenerat bland fina risfält och det börjar kurra i magen så vi åker istället iväg för att äta lunch.

Gamla Herrgården i Falun

Det var inte bara gruvan som vi tog en promenad i när vi var i Falun i helgen, då vi strosade runt så kom vi till Faluån och Nybron.

Här står Faluns sista pumphus. På många ställen i Falun gick det inte att gräva brunnar på grund av all slagg från kopparhyttorna från gruvan, därför fanns det pumställen där vattnet pumpades upp från Faluån.

Vi traskade vidare och kom till det gamla posthuset. När den allmänna posten öppnades i Sverige 1636 var Falun slutstation för en av postförbindelserna, i det här huset fanns det ett postkontor.

Läser på en skylt på huset att det ska finnas rester av en postlucka i fasaden, kan det vara det här.

Det här är något som jag kommer ihåg från min barndom, på hösten plockades innerfönstren fram och färsk mossa lades i fönsternischen för att samla upp kondensvatten som kunde bli mellan fönstren. Sedan sattes innerfönstret dit och vita klisterremsor tätade springan så det inte skulle dra kallt in i rummet. Det lustiga är att jag kommer mycket väl ihåg den proceduren på hösten men har inget minne av när de plockades bort på våren.

Kommer så fram till Faluån igen och när vi går över bron där så har vi hamnat i stadsdelen Gamla Herrgården och är då i det område som gömmer på det äldsta av Faluns historia.

Ser ut att vara en trevlig stadsdel nu med en del nybyggda hus i en stil som passar in bland den gamla bebyggelsen. Här får man inte köra så fort.

Vi letar oss in bland gränderna och de äldre husen, trevligt med platser där man satt upp skyltar med information om hus och områden. Alltid kul att få veta tingens historia och här får vi veta att åkaren Anders Gustaf Tvärr har bott från 1850 och att släkten bott i det huset i 200 år. Huset eller gården kallas för Tvärns gård.

Vass Britas gård är också ett fint gammalt hus och Falu stads enda bevarade loftbyggnad. Lite förvirrande har gården kallats för Gamla Herrgården utan att någonsin varit en herrgård. Det är mest hytt- eller gruvarbetare som bott där.

Samma gård men från andra sidan.

På promenaden tillbaka till centrala delar av staden upptäcker vi ett stort hus som varit kronobränneri. Det fanns 52 stycken kronobrännerier i olika delar av landet.

Den här skapelsen som står i Faluån trodde jag var en tvättbrygga och gissningen var inte så långt ifrån för det är en sköljbrygga som Herdins färgeri använde för att skölja tyggods.

På kvällen tar vi en liten promenad för att se vad som händer på stan. Verkar vara en lugn stad Falun.

Lite folkliv är det visst.

Nästa morgon åker lämnar vi Falun, vi ska ju till Hedesunda och tänker passa på att titta på lite på vägen dit också. Ett första stopp blir vid Gamla Staberg, en pampig bergmansgård som blivit utsedd till världsarv. Här skiner solen på de dalande björklöven så de nästan ser ut som ett guldpengaregn.

Barockträdgården verkar förbereda sig för vintervilan men är även nu vacker på sitt sätt.

Här finns det en del av den så kallade Dalkarlsvägen. Den här sträckan kallas för Knivstigen och går till St. Skedevi och är en del av det system av stigar som sträcker sig från övre Dalarna ända ner till Stockholm.