De kommo från öster, och Lilla Bocken Bruse.

Vi såg dem på långt håll, det såg ut som om det var en kamelkaravan som kom vandrandes över öknen.

De hade gått långt och hade lång väg kvar.

De kom närmare och närmare, då ser jag att det är en flock kor.  Undrar så vad som fått dem att komma på tanken att korsa den torra öknen.

Hur har de fått nys om att på andra sidan all den här sanden så finns det grönt gräs.

Regnskuren som kom på morgonen har gjort att det grönskat rejält på några timmar.

Fåren och getterna har rejält med bete.

Se där, där kommer den Lilla Bocken Bruse. Han trippar så fin över bron. Ta inte mig sa Lilla Bocken Bruse och försvann iväg till sina väner på sätern för att äta sig mätt.

Jag beundrar alla skiftningar som blir av sol och skugga.

Under tiden vi tittade på Lilla Bocken Bruse och färgskiftningarna i sanden så hittade de vandrande korna ner till sitt mål, de hägrande gröna gräset.

titta där en...…….ja det är nog en fågel.

Även om det är grönt på några ställen här så är det nog ändå en trakt där kamelen gör sig bäst.

Håller med mig.

                                                               föregående --- nästa

Uti i vildmarken - Mongoliet

Klockan 08:00 står vår guide Solongo och vår chaufför Amdraa och väntar på oss och vi beger oss ut på vägarna.  Vägarna här är egentligen värt ett helt kapitel för sig, vi hade hört att de skulle vara ganska dåliga och skumpiga att åka på. Fast det här såg väl inte så illa ut, raksträcka så långt ögat når och asfaltsväg. Visserligen var den lite ojämn, men det var väl inte så farligt.

Bra och stadig bil hade vi också.

Så här i efterhand undrar jag lite över vad Solongo tänkte då vi ville stanna och få några bilder på alla får och getter som kantade vägen. Senare under resan skulle vi få se dessa djur i hur stora flockar som helst.

Får jag presentera Valter, Valter är egentligen en korpgam, men vår guide hade lite svårt med uttal så det lät som Valter när hon sa vulture. Så i fortsättningen fick alla stora fåglar vi träffade på vara en Valter. Vulture är en korpgam, fast här hade hon nog fel för det här är ingen sådan utan det är en stäppörn. Det ser man främst på att mungipan sträcker sig förbi ögat.

Ska jag tro det jag läst mig till på nätet så anses den vara starkt hotad och världspopluationen bedöms vara mindre än 33.000 par.

Plötsligt lämnar vi den asfalterade vägen och svänger rakt ut i terrängen, så nu fick jag ta och omvärdera det där med standarden på vägarna. Från att ha åkt på en lite knagglig asfaltsväg var vi nu mitt ute i öknen och vägen bestod av två bilspår i gruset. Tyckte vår chaufför att det kändes som om vi var på väg åt fel håll och svängde bort från hjulspåren, ja då var det inte ens några bilspår längre utan bara sand och grus.

När vi kommit så här långt kan det vara på sin plats att ta en liten bensträckare och presentera guiden Solongo och vår sjungande chaufför Amdraa. Här en liten videosnutt när vi kör runt i Gobiöknen och inte är helt säkra på att vi är på väg åt rätt håll. Klicka här.

Vägen slingrade sig fram genom sanden och ibland såg man ingen väg alls, ökenråttor kilade fram över vägen och dök ner i sina hålor, stora fåglar landade och andra skrämdes iväg då vi kom. En grupp hjortdjur skrämdes iväg och skuttade undan med en väldig fart.

Små lätta moln.

Vid enorma stenblock vandrade lösa hästar med sina små föl.

Lite nyfikna.

Upp igenom det passet ska vi och igenom kom vi också.

Slutligen, efter flera timmar på dessa skumpiga vägar som ofta är mer offroadkörning  är vi framme vid vår första Ger-camp och det är dags för lunch. Det är en ganska liten och mysig, familjeägd camp. Det enda som man kan klaga på är väl att Geren är grön och inte vit.

Vårt hem är inrett med två sängar, ett litet bord och två små pallar. Mitt i "rummet" hänger en stor sten som ska hålla takringen på plats. Lite lyx har vi för här finns det lyse och även kontakt för att ladda batterier.

Fast kuddarna här lämpar sig inte direkt för kuddkrig om man inte är rejält osams med den som man vill slåss med, för kuddarna är fyllda med sand. Men man sov gott där.

Familjen som äger stället bor i en vit Ger och naturligtvis har de parabolantenn.

Ska passa på att reda ut det här med vad dessa tältbostäder heter. Här i Mongoliet heter de GER och inget annat. Vill man bo i jurta får man åka till Ryssland  och i Kazakstan heter de kiyiz üy. Ger betyder hem och i Mongoliet vill de inte att vi sprider det felaktiga namnet på deras tältbostäder. Sa vi jurta blev vi vänligt men bestämt rättade.

Matsalen där vi strax ska äta vår första mongoliska lunch är byggd i samma form som en Ger.

Där bakom luckan är köket. En kul men opraktisk detalj var att om de ville gå mellan kök och matsal så var det luckan under serveringsbrädan som var enda vägen. Tjejen som serverade maten fick rejält med motion då hon kom med vår fyrarätters lunch.

Efter maten kan vi ta en omgång med det traditionella ankelbensspelet ösgii, det är ankelbenet från får som används. Man ska kasta benbitarna och de betyder olika och har olika värde för hur de landar.

                                                                       Del 2 - Fortsättning

Uluru

Nu äntligen är det dags att bekanta sig lite närmare med Uluru, den mest mytomspunna platsen i Australien. Många kanske känner till den som Ayers Rock men efter att man införde den dubbla namngivningspolitiken så hör man mest klippan benämnas som Uluru.

Det känns faktiskt lite magiskt att vara här. Det ju ändå en milstolpe i ens Australienresande och nu är jag äntligen här.

Uluru är ett inselberg; dvs en monolit (ensamt berg) som står kvar, när omgivande berg har eroderats bort. Man tror att den är över 600 miljoner år gammal. Dess höjd är 348 m. Höjden över havet är dock 869 m. Runt om är den knappt 9 km. På längden mäter den 3,5 km och den är 2 km på det bredaste stället.
Störst är den emellertid undertill. Bara en liten del av hela Uluru, är synlig. Resten sträcker sig så djupt som 2100 m under markytan.

Vid en högtidlig ceremoni 1985 lämnades Uluru tillbaka till Pitjantjatjara-aboriginerna, den lokala stammen, som sedan dess formellt äger Uluru – Kata Tjuta National Park. Villkoret för detta var dock att man hyrde ut området till National Parks and Wildlife Agency på 99 år. I avtalet ingick också att parken skulle skötas gemensamt av Pitjantjatjara och National Parks and Wildlife Agency.

Upptäcktsfararen Ernest Giles var förste europé att notera klippformationen 1872, som han dock endast beskådade på avstånd. William Gosse besökte klippan året därpå och gav den dess västerländska namn, Ayers Rock, efter Sir Henry Ayers, South Australias regeringschef.

Jorden här är väldigt röd eftersom den innehåller järn; väder och vind får det övre lagret att bokstavligen rosta.

I ett historiskt beslut bestämde styrelsen för Uluru-Kata Tjuta National Park att de kommer att stänga klättringen till toppen av Uluru den 26 oktober 2019, men redan nu så vädjar aboriginerna att vi ska respektera deras vilja och inte ska klättra på deras helig berg.Tack Magnus för tipset om skylten med texten.

Jag hade hört talats om deras vädjan så jag hade ingen tanke på att klättra upp, dessutom var det beslutet lätt att hålla i dag eftersom det var stängt för klättring. Ett av de ovanliga regnen för det här området hade fallit i går och klättring var inte tillåtet, det var alltför farligt. Dessutom var det risk för mer regn.

Tack vare gårdagens regn fanns det en liten vattenpöl där jag försökte få med en spegelbild, men pölen var lite för liten.

På håll ser klippan ganska slät och jämn ut, men så här nära ser den lite annorlunda ut.

Vi hoppar in i bussen igen och åker lite längre bort för att gå närmare klippan.

Tack vare regnet så har vi turen att få uppleva platsen utan en massa flugor, vi var förvarnade att det kan vara så mycket flugor här att man måste prata med stängd mun för att slippa få in dem i munnen. Myggnäten vi hade införskaffat i Cairns fick ligga orörda.

Många döda, men vackra träd står det här.

Vi promenerar in mot klippan. På många av våra resor brukar jag ramla på stenar eller anbat som har formen av ett hjärta, brukar kännas som en hälsning från någon jag saknar så innerligt. Även här så finns det ett hjärta, där på bergväggen finns det en hålighet som ser ut som ett hjärta. 

Här längst in vid klippkanten finns ett vattenhål också.

Arkeologiska  fynd visar att människor bosatte sig i området för mer än 10 000 år sedan och under ett klipputsprång ser vi några klippmålningar.

Träffar på några fåglar även här.

Uluru är känt för att den ser ut att ändra färg vid olika tidpunkter på dagen och året, framför allt när den lyser röd vid gryning och solnedgång, även nu så skiftar klippan i olika toner beroende på hur molnen skuggar eller från vilken vinkel man ser klippan...

...men nu börjar vi känna oss lite hungriga och åker till vårt hotell för lunch och lite vila innan vi ska åka ut för att njuta av solnedgången vid Uluru.

Regnskog, skyltar och några hoppande djur.

Världens äldsta tropiska regnskog finns här i Daintree nationalpark, den fanns även här under dinosauriernas tid och är ungefär 400 miljoner år gammal. Den är hem för jordens största urval av växter och djur. Är ett världsarv.

Det känns som om det växer så det knakar här. Slingrande växter lindar sig runt andra träd och tar över för att bli ett nytt träd.

Terrängen är svårforcerad om man skulle lämna stigen och man får passa sig för vissa växter, den tunna trådliknande växten som Magnus håller i handen har sylvassa piggar som gärna krokar fast i kläder och hud. På den infällda bilden i nedre hörnet kan man se hur vassa de är.

Har man tur så kan man träffa på den stora fågeln kasouaren, den strutsliknande fågeln med blå hals., sådan tur hade inte vi men vi fick se frukten som den äter. Den är vackert blå men giftig fast kasouaren kan äta den ändå. Cirka 92% av fröna gror när de har passerat genom en kasuar. Endast 4 procent gror om de inte gjort det. Man vet inte varför. Frukten kallas för idiotfrukt, varför är lätt att gissa, man mår tydligen inte så bra om man äter den.

Alla växter är inte så vackra, den här är ganska så taggig.

Det finns ingen bro över Daintee River, men det finns en färja, vi har åkt över den och ska tillbaka fast nu är färjan på andra sidan så vi hinner ut för att fota lite skyltar.

Australien är ett paradis för den som har snöat in på skyltar. Här finns det en hel samling som varnar för krokodilerna och det är inte helt obefogat. För några år sedan var det en tonårspojke som fick för sig att bada här och han blev byte för krokodilerna.

Vi åker över och har en liten fripassagerare med oss.

Nästa stopp för oss är Port Douglas och en skyltsamlare blir inte besviken där heller.

Här kan man bada och njuta av det sköna havet trots att farliga maneterna Stingers finns vid den här kusten just nu. Ett område är säkrat med nät.

Badvakter finns det också.

I träden vimlar det av papegojor.

Även några fina duvor kikar ner på vad jag sysslar med.

Strax innan vi är åter till Cairns, efter en dag späckad med intryck, så träffar vi äntligen på några kängurur. Inte så få heller, man kan nästan tro att vi hamnat i en djurpark, fast när vi passerade här i morse så var den ängen tom. De är alla vilda och har nog legat och vilat i skuggan under dagen och kommit ner hit för att äta i den svala kvällsluften.

Den här kängurusorten är lite mindre än den röda och kallas då för vallaby. Generellt betecknas kängurudjur som vallaby när de är mindre och kraftigare byggda.

Av tyngden att döma så ser det ut som flera av dem har en unge i pungen.

Och se där, kikar ju en unge fram.

___________________________________________________

El condor pasa.

Hur graderar man upplevelser? Någon frågade mig vad som varit bäst på peruresan och jag hade svårt att välja ut något som var det allra bästa av alla dessa upplevelser som vi hade här i Peru. För hur väljer man mellan att få se ett vulkanutbrott och världens största fågel och det på samma dag dessutom.

Det var nog den dagens höjdpunkter, även om landskapet vi vistades i var nog så vackert och spektakulärt med djupa raviner och höga berg.

Vägen vi färdades på var ett litet äventyr den också.

Plötsligt är det stopp och jag tror att det är vägen som är oframkomlig, men så ser vi att det står en hel del människor och spanar upp i skyn. Vår buss töms tämligen fort och jag rycker till mig telet. För här har det samlats inte bara en stor mängd folk utan där uppe ovanför berget cirklar det kondorer.

Inte bara en utan det är många.

Jag räknade och som mest såg jag 20 stycken samtidigt.

Vi lämnar dessa condorer för även om de är många så är de väldigt högt uppe, hoppas bara att några stannat kvar vid Cruz del Condor där finns en utsiktsplats med ett djup på 3400 meter ner i ravinen.

Jag börjar med att traska ner en bit i ravinen till de lägre utsiktsplatserna med förhoppning att det ska vara bättre ställe att skåda kondorer. Det berättades att kondoren var världens största flygande fågel, men undra hur det jämför storleken då, för när jag var i Antarktis så fick jag höra att det skulle vara vandringsalbatrossen som var störst. Men det spelar mindre roll för mig vilken som är störst nu vill jag få se en kondor här och lite närmare än de vi såg på väg hit. Lämnar den lägre platsen och går upp igen och det är ju tur för då kommer vår lokala guide Beatrise och hämtar mig och tycker att min kamera och jag borde komma för hon har siktat en kondor.

Tror inte att jag skulle ha hittat den utan hjälp och det är också tur att skuggan från fågeln är så svart så att man kan via den hitta fågeln. Ringade in skuggan och fågeln på den här bilden (går att förstora).

Finns en kondor även på den här bilden, kan du  se den? Bra camouflage.

Lättare att upptäcka är de mot det vita.

Även om de var långt borta och såg så små ut så hade jag ändå fått se kondorer, tänkte jag.

Då händer det, det kommer en seglandes alldeles intill oss. Ett sus går genom folkmassan och kameror klickar.

Den seglar iväg och jag känner mig ganska nöjd med dagen.

Har fått se så många kondorer att jag tappat räkningen och dagen är dessutom långt ifrån slut.

Passande är väl att lyssna på Simon & Garfunkels variation av låten El Condor pasa. Finns på YouTube, vi fick höra den många gånger under resan fast oftast på spanska.