En vårdag i parken

Fortsätter promenera i Drottningholmsparken. Fint att gå där och mycket att upptäcka. 

I dag stannade vi till direkt efter parkeringen och läste lite om Drottningens paviljong.

Det är ett hus med många namn Drottningens paviljong kallas den för att drottning Sofia bodde där och där födde hon sonen Gustav, som senare blev kung Gustav V.

Men huset kallas också för Södra stenpaviljonen och Hertig Karls paviljong, det senare eftersom Hertig Karl var den förste som bodde där.

Fortsatte promenaden i vårsolen glans ner till Broderipartärren som barockträdgården som änkedrottning Hedvig Elenora lät anlägga i slutet av 1600-talet. Då på den tiden var det ett otroligt konstfullt arrangemang format med buxbomshäckar. Allt för att imponera på besökare. På 60-talet restaurerade partären och den fick en stramare och modernara stil. Gissar att den är mer lättskött, men fin även nu. Dit ner får vi inte gå nu när kungen är hemma.

Tänk om man kunde kika tillbaka i tiden och se folket som minglade runt här i parken. 

I dag sprider det sig en annorlunda doft i parken den doften är inte angenäm, först när jag såg bilen trodde jag att de var ute och vattnar eller om det skulle kunna vara ogräsbekämpning, men träffar sedan på den här bilen och kan lokalisera var doften kommer ifrån. Det är ett ekologiskt dammbindningsmedel som sprutas ut. Ofarligt för människor och djur står det på bilen.

Det må vara ofarligt men vi undviker ändå att gå på de nybesprutade områdena.

Kollar in om Kina slottskafe' är öppet, men så här i maj har det bara öppet på lördag och söndag. 

Tar oss uppför backen till  Kina slott, men där är det byggnadsställningar och bilar ivägen så vi ägnar oss att titta på de omkringliggande husen istället. 

Först vill jag titta på svarvarverkstaden, där kung Adolf Fredrik  satt och svarvade snusdosor på 1700-talet. Minns att jag kikat in där förr och all svarvutrustning fanns kvar.  Nu är det avspärrat och står att det är privat. 

All svarvutrustning är flyttat till huset bredvid, det som kallas för biljarden eftersom det fanns ett biljardbord där förut. Nu lager för svarvarverkstadens prylar.

På andra sidan uppfarten till Kina slott ligger ett litet hus som ser identiskt ut som svarvarverkstaden men det är Confidencen. Det användes till måltider i "förtrolighet". Det förtroligt skulle nog vara att det inte behövdes några uppassare eftersom matsalsbordet hissades upp från källarvåning,  dukat och klart.

Jag kikade in genom fönstret och där kan man se bordet och även ett extra sserveringsställ vid sidan om som också hissas upp.  Hur förtroligt måltiderna blev på Gustav III tid kan man undra. Han uppskattade teater så mycket att han förvandlade måltiderna här till skådespel där besökare fick stå utanför och titta på. 

Fortsätter promenaden och passerar starten till Fornstigen, men den rundan är 18 km lång, lite för långt nu men om en månad kanske. Innan vi återvänder till bilen stannar vi till vid Hovmarsalksflygeln. Den kom till senare än de andra byggnaderna på teaterplanen för att skapa symetri där. Den byggdes som sommarbostad till Gustav III syster Sofia Albertina.

När vi står där och läser om huset så hör vi några knallar som låter som skott, fast de är ganska dova i tonen så jag tror inte kungen och drottningen blev störda i sin frukost. Men i dessa tider då de smäller och skjuts lite varstans så kikade jag runt huset för att försäkra mig om att inte komma i någons skottlinjen. Ser att där i parken ligger en man med gevär...krypskytt? Måste vi ta betäckning? 

Mannen reser sig upp och förflyttar sig, inte till vår håll utan ner mot vattnet.

Aha, vi kan pusta ut, han sköt av några gäss, passade väl på, på morgonen då det inte är så mycket folk i parken. Han tar reda på gässen.

Vem vet kanske blir gås till middag i kungaköket i dag.

Ursäkta kvaliteten på jägaren, hade inget tele med eftersom jag inte får bära något tungt ännu.

Promenad på Drottningholm

Jag fortsätter mina rehabiliteringspromenader ute på Drottningholm. 

Får bara sitta i max 30 min och då med bakåtlutat ryggstöd och inte köra bil själv, men med maken som chaufför och promenadkompis är Drottningholm perfekt. Inga backar att tala  om och det är också bra eftersom jag ska undvika det.

För varje dag klarar jag av att gå lite längre, på dagens runda kom vi till Vakttältet. Har gått förbi där förr men har inte gett mig tid att läsa på skylten.

Vakttältet kom till 1782, det var när Gustav III tog över Drottningholm och hade stora planer för byggnader i parken. Men det blev inte så mycket av dem förutom det här Vakttältet och även Götiska tornet. Fast till tornet har jag inte gått ännu.

Vakttältet var, det som namnet skvallrar om, en förläggning för kungligheterna vakter.

Kungen fick idén om tältet efter ett besök hos Katarina den stora i Ryssland och besök hos Ludvig XV i Frankrike.  Den franske kungen hade ett tält som han fått av turkiska sultanen.

Byggnaden innehåller två sovrum på bottenplanet för vaktmanskap, en hall och kök. En trappa upp hade befälen sina rum. Tittar man på framsidan så ser det ut att vara mörkt där inne,  men jag gick runt och där fanns det flera fönster.

Hela fasaden är i bleckplåt, formad och målad att likna tältduk. Den flikiga bården, som kallas lambekräng, och  de textilliknade tofsarna längs takfoten förstärker känslan för att vara ett tält.

Vi fortsätter promenaden och hamnar vid Engelska parken och labyrinten "The Maze". På Gustav III tid var labyrinten gjord med höga häckar, nu klipps den ut i gräset. Statyn som skymtar där borta föreställer den grekiska krigsguden Ares.

Lite svårt att se på ett foto,  men i verkligheten så ser man tydligt att det är en labyrint.

För att gynna blommande växter påbörjade man sådd av ängsblommor här 2021, det översta lagret jord byttes ut mot sandig ängsjord som dessa blommorna trivs bäst i.

På väg tillbaka till bilen så ser vi att gässen redan har fått ungar.

Tänk vad man lär sig på en promenad i parken en solig morgon. 

Dessutom är det en fantastisk känsla att kunna gå igen.

Promenad

Underbart väder nu och skönt att kunna ta lite promenader.

Drottningholmsparken är perfekt för att träna upp kroppen, inga backar och lätt att utöka sträckan en bit per dag.

Kommer lite längre för varje gång och jag ser hur naturen grönskar mer och mer.

Så vackert nu med den skira grönskan i träden.

Dagens runda blev på hela 33 minuter och jag kom så pass långt att jag kunde betrakta den lilla söta grindstugan i parken.

Stugan kallas också för Bomstugan och byggdes 1847 som bostad till bomvakten. Bommen här kontrollerade de som kom in i parken från Kanton.

Stugan hade ett rum och kök. Där bodde drängen Gustav Jansson och hans hustrun Sofia Vilhelmina och deras son August Vilhelm. Att vakta bommen var en uppgift för hela familjen för Gustav arbetade även med jordbruket. 

Senare i början på 1900-talet fick de även i uppgift, att ge de skolbarn som hade lång väg till skolan i Kanton en skål med välling.

Jag tycker den lilla stugan ser fin och välhållen ut, men det verkar inte vara nnågon som bor i den nu.

Den är lär vara inspirerad i stilen av schweiziska alphyddor. Det märks framför allt på en del dekorativa trädetaljer, som fönstren med diagonala spröjsade och figursågade konsoler under taket. Skorstenen är byggd så den liknar ett vakttorn, passar ju bra på en vaktstuga.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Allt var planerat och klart,  äntligen skull vi åka till Färöarna. Såg fram emot att få komma iväg och uppleva lite spännande natur.

Men ack så ont i ryggen jag  fick, ja ja ont i ryggen har väl de flesta och min har väl krånglat lite till och från. Men nu ville det liksom inte ge med sig. Min husläkare skickade mig på magnetkameraundersökning. Väntar och väntar på svaret, tills han äntligen ringer en dag och låter lite stressad och allvarlig. 

Jag hade en cysta som växte inne i ryggraden, jaha undrade jag vad gör man åt det.

Operation!

Så den där trevligliga resan till Färöarna den var det bara att ställa in. Hade inte klarat av att resa, smärtan ökade och ökade och hamnade i sjukhussvängen i stället, eftersom jag hade så otroligt ont blev det förtur. Två veckor efter att jag träffat nevrokirurgen så var jag inlagd.

Att vara tvungen att operera ryggen har varit en skräck för mig, så rejält nervös var jag. Men hade turen att få en mycket skicklig nevrokirurg och allt gick bra.

Jag hade haft åtta veckor med en smärta som bara ökade och ökade, räknade ner dagar och timmar och i fredags var det dags.

Jag trodde inte det var riktigt sant då jag vaknade efter operationen och kunde vända mig i sängen och när jag dessutom några timmar senare fick gå upp och då både kunde gå och gå rak. Vilken lycka!

Fick stanna kvar på sjukhuset över natten,  kändes bra med att få den övervakning de har där och få träffa fysioterapeut och veta vad jag  får göra och integöra. Bära på kameran det får vänta. 

Men njuta av en lyxig frukost gick bra trots att jag får vänta med att sitta i  fyra veckor. 

Hemma  igen och träning för framtiden börjar, redan i söndags testade jag min första promenad.  Fast var nog lite för kaxig och kände mig för pigg, trots att den där första promenaden var kort så blev den mer än vad jag klarade av. 

Där jag bor är det backigt, bor mitt i en backe och det blev för mycket. En så där 7-8 hus hemifrån tog all energi slut, jag kom inte längre, allt svartnade. Hittade som tur var en hög grindstolpe att  hänga på, benen löd mig inte och något snopet fick jag ringa maken som kom med bilen och hämtade mig.

Ja, som de sa på läkarmottagning då jag ringde och bokade återbesökstiden; kroppen är bra på att tala om vad den kan.

Bara att lyda, så i dag blev det bilen ut till platta Drottningholm och en sakta promenad där. Härligt i vårsolen.

En promenad där kan kännas nog så tuff när orken nu är som skuggan av mig själv. 

Men jag kommer igen, kanske plockar fram bilderna från resan till Aten som inte blev någon blogg utav förra året.

"Stop! It’s a thinking spot"

I går var jag på vernissage på Galleri Korn.

Det är en välkänd person från Fotosidans begynnelse, Ulf "Mr Urbano" Fågelhammar som håller i den.

Han har bjudit in några vänner och i går var det en välbesökt vernissage, jag var en av vännerna som fått med några bilder. Tack för det Ulf.

Som sagt, så var det en välbesökt tillställning i går.

Det fanns mycket att titta på.

Ulf höll välkomsttal...

...och Mats Äleklint spelade trombon.

Utställningen håller på till den 14 mars.

Ulf hade jobbat hårt med att ordna allt, så jag förstår om han är trött.

Här Ulfs egna ord om utställningen

"Dåedtjies johke är sydsamiska och betyder ”en bäck som stilla flyter fram”. Håll kvar den bilden, stanna och se dig omkring. Ta ett foto som visar att det är du. Om du vänder blicken bort från dig själv, men samtidigt får med dina skor, fötter så vet vi att du blivit ”en turist i din egen verklighet.” Det är enkelt, alla kan göra det. En ny folkrörelse, som ”selfies”? Kanske inte då. Men det kan finnas skäl att vända blicken mot tingen som omger oss. Då är det här ett första steg.