Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Allt var planerat och klart, äntligen skull vi åka till Färöarna. Såg fram emot att få komma iväg och uppleva lite spännande natur.
Men ack så ont i ryggen jag fick, ja ja ont i ryggen har väl de flesta och min har väl krånglat lite till och från. Men nu ville det liksom inte ge med sig. Min husläkare skickade mig på magnetkameraundersökning. Väntar och väntar på svaret, tills han äntligen ringer en dag och låter lite stressad och allvarlig.
Jag hade en cysta som växte inne i ryggraden, jaha undrade jag vad gör man åt det.
Operation!
Så den där trevligliga resan till Färöarna den var det bara att ställa in. Hade inte klarat av att resa, smärtan ökade och ökade och hamnade i sjukhussvängen i stället, eftersom jag hade så otroligt ont blev det förtur. Två veckor efter att jag träffat nevrokirurgen så var jag inlagd.
Att vara tvungen att operera ryggen har varit en skräck för mig, så rejält nervös var jag. Men hade turen att få en mycket skicklig nevrokirurg och allt gick bra.
Jag hade haft åtta veckor med en smärta som bara ökade och ökade, räknade ner dagar och timmar och i fredags var det dags.
Jag trodde inte det var riktigt sant då jag vaknade efter operationen och kunde vända mig i sängen och när jag dessutom några timmar senare fick gå upp och då både kunde gå och gå rak. Vilken lycka!
Fick stanna kvar på sjukhuset över natten, kändes bra med att få den övervakning de har där och få träffa fysioterapeut och veta vad jag får göra och integöra. Bära på kameran det får vänta.
Men njuta av en lyxig frukost gick bra trots att jag får vänta med att sitta i fyra veckor.
Hemma igen och träning för framtiden börjar, redan i söndags testade jag min första promenad. Fast var nog lite för kaxig och kände mig för pigg, trots att den där första promenaden var kort så blev den mer än vad jag klarade av.
Där jag bor är det backigt, bor mitt i en backe och det blev för mycket. En så där 7-8 hus hemifrån tog all energi slut, jag kom inte längre, allt svartnade. Hittade som tur var en hög grindstolpe att hänga på, benen löd mig inte och något snopet fick jag ringa maken som kom med bilen och hämtade mig.
Ja, som de sa på läkarmottagning då jag ringde och bokade återbesökstiden; kroppen är bra på att tala om vad den kan.
Bara att lyda, så i dag blev det bilen ut till platta Drottningholm och en sakta promenad där. Härligt i vårsolen.
En promenad där kan kännas nog så tuff när orken nu är som skuggan av mig själv.
Men jag kommer igen, kanske plockar fram bilderna från resan till Aten som inte blev någon blogg utav förra året.
Lärde mig bryskt att energi och kondition är färskvara.
Bara att börja om.
Som du säger, så blir det inte alltid som man har tänkt sig - men man kan tänka sig värre saker...
Du har verkligen rätt, att vakna upp utan den smärtan var nästan en himmelsk upplevelse. Kunna gå igen och kunna gå rak, var helt fantastiskt.
Blev nog därför lite väl snopen när inte orken hängde med nu när jag mådde så bra.
Men Färöarna finns kvar och sex veckor i stillhet går fort.
Segare än jag trodde är det nu efteråt, men så skönt att vara på andra sidan om operation.
Nu kan det ju bara bli bättre.
Fina bilder! Skuggan och bilden ovanför alldeles särskilt fina tycker jag.
Önskar dig god bättring och så snabb som möjligt!
Skönt att det värsta är över, blir en del träning framöver.
Bära kameran får vänta.
HaD/Gunte..
Alla överraskningar är inte roliga. Bara att kämpa på.
Trevliga foton
/N
Hade tur att inte behöva vänta så länge efter att fått träffa experten.
Resan får bli någon annan gång, trodde att jag skulle kunna åka lite i Sverige nu efter, men får inte sitta i fyra veckor så det blir också någon annan gång.
/MA
Ska se om jag kan få till något med Aten, sitta vid datorn är tabu ett tag nu men går väl att lösa på något sätt.
/MA
Jag önskar dig fortsatt god rehab!
Det är bara att anpassa sig när livet bestämmer sig för att göra något annat än det planerade.
Du hade nog tur i oturen. En av mina bästa vänner kände olidlig smärta i ryggen ( i April förra året ) , på akuten sa de först att det var gallan. Men efter ett par veckor så visade det sig att det var spridd cancer i gallgången som spridits sig till levern, det fanns inget att göra.
Jag hade bokat boende åt oss på Hellefors herrgård, det gjorde jag d 17 April, den 27 April fick hon domen, vi kom naturligtvis aldrig iväg. Hon somnade in i Juli.
( känner även en kvinna som gått igenom samma som dig och hon mår så bra i dag )
Ing-Marie
Så sorgligt med din vän, tråkigt och jobbigt när nära vänner går bort.
Chockartat när det går så fort också.
Jag har ju haft bröstcancer, så det första jag frågade efter op var om det kunde vara eller bli cancer. Det spöket finns ju där hela tiden, men här var det helt säkert inget sådant.
Orolig var jag innan för min väninna har gjort liknande operation och sitter nu i rullstol.
Men allt verkar ha gått så bra för mig.
MvH
Johnny
Före operationen var det helt bedrövligt, var därför jag fick op så snart.
Men känslan efter var helt himmelsk.
Vet inte om de haft en så glad patient där förut.
De säger till mig att det var en stor operation, men lite svårt ändå att förstå när såret utvändigt bara är 3 cm.
Fast jag förstod då på första promenaden.
Blir en del träning nu om 6 veckor.
Hälsningar Lena
Men jobbig var det före operationen så foto och bilder var inte prioritet då.
Men så glad att allt har gått bra och nu igång med att träna med korta promenader.
Drottningholmsparken är fint att gå i och se hur det grönskar för var dag.