Finlandsbåtarna eller Sverigebåtarna som de heter i Helsingfors.

På eftermiddagen då det är dags för båtarna som går över till Sverige att lägga ut är det ett populärt nöje att gå ner till Salutorget och titta. Många köper sig något att äta och slår sig ner på kajkanten till fåglarnas stora glädje. De som sitter där får inte sitta ifred så länge. Till att börja med närmar de sig lite försiktigt.

Men efterhand blir de lite mer kaxiga.

Det är inte bara på land som det kommer sådana som vill se de stora båtarna lägga ut, även på vattnet dyker det upp lite åskådare.

Först ut är Silja Line, men det var förskräckligt vad den eldar på. Undrar vad den har i tanken. Svart rök väller ut när den startar upp. Den puffar ut moln efter moln med svart rök.

Jag vänder blicken bort mot Viking Line men den har tydligen något annat i tanken för röken där är inte ens hälften så svart.

Måsarna tittar också men jag tror att de har något annat i blicken än båtar. Under dem sitter det människor med lite mer frestande godsaker för en mås.

- Ska du eller jag attackera först, ser dessa måsar ut att tänka.

Även jag blir inkollad.

-Kan den där manicken du har i ansiktet vara något ätbart.

-Får jag inget så kommer jag att skrika högt.

Någon slänger i lite ätbart och det är bra att vara beredd.

Sikta in sig på bytet.

Och vara först på det.

- Nu tar jag dig!

De stora båtarna tuffar iväg.

Snart är det bara Gerda som ligger kvar.

Jakten på J.

Fortsätter på vår lilla biltur från i går, en fin dag i solen.

Vi styr kosan till Nacka strand. Där står Carl Milles skulptur "Gud Fader på Himmelsbågen". Den skapade egentligen Milles som ett fredsmonument för att stå utanför FN-byggnaden på Manhattan. Skulpturen visar Gud stående högst upp. Bågen föreställer himlavalvet och vid dess fot står en ängel och räcker stjärnor till Gud Fader, som placerar ut dem på himlavalvet.

Båttrafiken är livlig här nere vid Nacka strand och det är många som vill njuta av det fina vädret i skärgården.

Kaptenen på den här båten skojade till det lite och jag tror nog att de som står längst bak blev lite fuktiga.

Fjäderholmsexpressen drar förbi.

Sedan for vi hem.

Jakten på J då, den blev resultatlös.

Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

En tiondel över ytan.

De första isberget börjar anas i fjärran.

I isbergens rike.

Stora och vackert skulpterade isberg.

Den som hittar fågeln i den här bilden förstår hur stort isberget är.

När man sett sig mätt på isbergen, om det nu går att göra det, så kan man göra som vår amerikanske läkare Ethan och göra sig av med massor av överskottsenergi.

Eller ta en titt in på bryggan och se hur kaptenen har det.

Adam undrar hur nära man kan gå med det här objektivet...Svaret är, så här nära!

För att uppleva midnattssol här måste man komma söder om södra Polcirkeln och den är vid 67° S. Vi har nu kommit till ca. 57 °  och får istället en fin solnedgång.

Å så var det det här med svartvitt...När jag var barn fanns det de som satt och målade svartvita bilder för att det skulle se ut som färgfoto. Då ansågs den bilden vara extra fin, jag har en sådan bild på mig själv när jag var liten.  Numera tar vi bort färgen.

Sea Lion Island - och jag gav upp.

Sol, bad och värme i all ära...

...men så här långt söderut finns något annat som är mycket bättre

...nämligen pingviner.

Vi är på väg till Sea Lion Island,  men innan vi kommer iland där måste vi passera ett stort bälte av kelp.

Kelp är en typ av brunalg som växer i undervattensskogar, i klara grunda hav med en temperatur under 20 grader. Den växer fort och kan bli upp till 80 meter lång.

Vi kom fram till ön och trots vågor och strömmar kom vi även ur gummibåtarna och i land. Reven var vassa och trots vakt vid gummibåtarna så slet sig en gummibåt och blev punkterad i en av pontonerna.

Sea Lion Island är den sydligaste bebodda ön i Falklandsöarna, nu är det bara 5 personer som bor här och det är personalen på vandrarhemmet, men det finns desto mer djurliv att träffa på här.

Av öns namn att döma så borde det vara gott om sjölejon och det har det också varit. Vid vårt besök här en novemberdag 2007 så träffade vi bara på ett enda sjölejon. Den låg långt nedanför klipporna och sov.

Men nu var jag nyfiken på pingvinerna. Den första jag träffar på är en Magellanpingvin.

De har sina bon i hålor de grävt ut i marken. Här fanns det mängder av hål men inte alla var bebodda. Man kunde se på håll om hålen var bebodd eller ej för framför de bebodda fanns det vita "fartränder".

En del hade grävt ner sig så djup att de knappt syntes.

Hur visar man en hel koloni av gentoopingviner? Det  fanns ingen höjd att klättra upp på och från marken blev det ingen riktig överblick. Men jag kan intyga om att de var många och ljudnivån var hög.

Gentoopingvinen kallades förr för åsnepingvin och det namnet fick de på grund av sitt läte. De låter som skriande åsnor. Många kallar dem fortfarande för åsnepingviner med någon har bestämt att vi ska säga gentoopingvin istället.

De här pingvinerna var flitigt sysselsatta med att fixa till sina bon. Deras bon är gropar i marken som de fyller med gräs och lite vad de hittar. Den här bobyggaren ser ut ha mest jord  med sig.

Hå hå ja ja, det var en tuff dag på jobbet i dag!

Å så till sist mina favoriter klipphopparpingvinerna. De bodde lite längre bort vid ett minnesmärke.

Klipphopparen är en tuff liten pingvin, ofta lite grälsjuk och med sin gula teckning över ögat ser den även lite lömsk ut. Men jag tycker att den är otroligt söt.

Poserar för ett porträtt.

Klipphopparpingvinen lägger i regel två ägg, där det ena ägget är lite mindre.

Sitt namn har de fått för sitt sätt att ta sig upp ur vattnet hoppandes uppför branta klippor. Den här kolonin bodde också vid klipporna.

Här på ön finns det mycket mer än pingviner att beskåda, det finns så mycket djur att det var nästan som att vara i en djurpark men utan staket och stängsel men det tar vi senare.