Upp i bergen igen och Risfälten

Dags att dra sig upp till bergen igen för att beskåda risfälten. Vi styrde kosan till Longji Rice Terraces.  Det här första stället som vi ska till är välbesökt av turister, mest kinesiska turister och en och annan västerlänning hittar också hit. Det ligger i en nationalpark och om man inte kommer åkandes i en bil som tillhör lokalbefolkningen så måste man parkera bilen vid entrén till nationalparken och åka shuttlebuss upp till byn. Vår bil släpps igenom men först ett litet stopp för att betala entrén till i parken. 

Där är det pingis på gång.

Sedan är det bara att köra upp på serpentinvägar upp till byn där risfälten ligger. Något förvånad blir jag då det första jag ser där uppe är ett stort parkeringsgarage. Tur att det finns för några andra parkeringsmöjligheter finns inte.

Långt där nere ser jag entrén till parken.

Byn heter Longji (Dragon's Backbone) Terraced Rice Fields och namnet med drakens revben kommer av att risterrasserna liknar en drakes revben och bergskedjan toppar ser lite ut som drakens ryggraden. Fast här nere i nedre delen av byn ser man inte mycket av några risfält. Så vi tågar iväg genom byn, som är mer som en gata med brant uppförsbacke kantad av hus och butiker.

Byns specialitet, bamburis,  lagas över öppen eld. De använda bambubitarna använder man till att elda med.

Terrasserna täcker ett område på 66 kvadratkilometer. De byggdes för 600 år sedan av lokala minoritetsbefolkningar som flydde upp i bergen när fientliga trupper invaderade Guilin.

Vi har traskat uppför och uppför, rundar en krök och då syns risfälten. 

Dit upp ska vi säger Lele och pekar högst upp på berget. Dit där uppe där man ser två flaggstänger och en massa folk.

Skojar du? Frågar jag! 

Nä, det är där man får bäst utsikt över risfälten.

Jag funderar en stund och undrar om det är värt mödan att gå dit upp. Fast jag tänker inte sååå länge utan lassar över min kamera till min trogna assistent, maken... Han får bära den uppför.

Vinkar åt tuppen och så går vi...

...och jag koncentrerar mig på att gå och tar bara några få mobilbilder på vägen upp. För upp ska jag.

Kunde de där människorna för 600 år sedan bygga dessa terasser med sina enkla redskap så ska väl jag orka med en vandring dit upp. Tilläggas kan väl att vi har prickat in resans varmaste dag. Det är +37 grader. Tämligen svettigt utan att gå en promenad på några timmar uppför. Foto: Rune Cortés

Trägen vinner så upp kommer jag.

Och nog var det mödan värd att ta sig upp för det berget.

Här uppe förstår man var utrycket med drakens revben kommer ifrån.

Det är nästan svindlande att titta ner.

 Fast alla tittar inte på utsikten,  den här lilla killen kunde inte slita blicken från de konstiga västerlänningarna.

Själva byn Longji ligger där nere och har man gått upp måste man även gå ner så efter lite bilder vänder vi ner igen.

En sista titt på utsikten och så vänder vi.

Det lagas mat även här uppe på toppen och nu börjar det suga lite i magen. Vi måste ju testa byns specialitet. Sticky rice tillagat i bamburör. Men vi väntar med lunchen tills vi är tillbaka i själva byn.

Vandrar tillbaka. Lele först.

Mitt emellan kommer jag och måste ju stanna då och då för att ta lite bilder.

Sist kommer maken eftersom det tar lite längre tid att filma.

Ett hotell som ligger halvvägs upp.

Ner kommer vi alla tre och nu ska vi leta reda på ett ställe som serverar traditionell lokal mat.

Dags att hjälpa vattenbuffelbonden att plöja åkern.

I dag går färden ut till en liten by som vår chaufför kommer ifrån. Hans onkel behöver lite hjälp med att få ordning på sin åker.

Onkel möter upp redan på bygatan och vi tågar iväg till åkern.

Bonden först och vi efter.

Barnbarnen är med också, lite uppspelta över att ha fått besök. De har ledigt från skolan den här veckan och kan hänga med farfar då.

Vattenbuffeln selas på, den är lite sprallig till att börja med. Verkar hellre vilja gå till vattensamlingen och plaska runt. De heter ju inte vattenbuffel av en slump, de här bufflarna älskar vatten.

Men allt kommer på plats och arbetet kan börja.

Så där, nu kör vi.

Visserligen drar buffeln, men det är tungt ändå att styra den där harven/plogen.

Här vill jag vara, verkar hon säga och plaskar ut i vattnet.

Rejäla sockertoppsberg runt omkring även här.

Lillkillen passar på att hjälpa farfar med att laga muren.

Hur var det nu med att hjälpa till med arbetet?

Jo, vi både fick och blev erbjudna att hjälpa till, men trots lite övertalningsförsök och även bedjande ögon hos vattenbuffeln så avstod vi. Leran var både djup och blöt och inte särskilt inbjudande att klafsa runt i. Bättre att proffsen sköter det arbetet.

Den här vattenbuffeln var dräktig och varmt var det också, så att få slippa ha amatörer i tömmarna var nog bara skönt för henne.

Belöningen efter hårt slit.

Å så få plaska och blöta ner sig ordentligt.

Dessutom få lite färskt gott att äta. Vi tackar och tar farväl av vattenbuffel,  bonde och barn.

Träffar på lite ortsbefolkning på vägen tillbaka till bilen.

Ute och cyklar igen.

Enda tillfället då man kunde fotografera floden utan att det kom en strid ström att bambuflotteåkare var tidigt på morgonen.  Då var det lite svalare och skönare ute på balkongen också. Satt där en stund och bara njöt av stillheten innan det var dags att göra sig klar för en cykeltur.

Vi ska ta och utnyttja det lite svalare vädret på morgonen så vi beger oss iväg före frukost. Vi hinner inte så långt innan de första flottarna börjar komma.

Mest bara cyklar vi på och njuter av färden, den svalkande vinden som vi får av farten och det vackra landskapet. Men cyklarna har en praktiskt korg där framme så kameran är med och ibland stannar vi för att få några bilder också. Bergen runt omkring är så fascinerande.

De som åker flotte är också kul att iaktta, speciellt då de ska passera nivåskillnaderna som finns på deras färd.

Flottarna flytter i flodens riktning och styrs och puttas på av mannen med den långa pinnen, vid målet för färden lastas de på lastbilar och körs tillbaka till startplatsen.

En del sitter lugnt och tycker det är bara kul när de plaskar ner till nästa nivå,  andra ser rädda ut och tjoar i högan sky.

De kommer i långa rader i en aldrig sinande ström.

Alla har inte semester utan arbetar vid floden, några samlar mat till djuren.

Andra har lagt ut nät och vittjar dem på morgonen.

Några  tvättar kläder i floden.

Medan någon bara står vid floden och känner in atmosfären.

Man arbetar på fälten.

Inga stora maskiner där, utan allt sköts med handkraft.

Ser jobbigt och svettigt ut.

Här vid floden finns ett gammalt kvarnhjul.

Det ser väldigt gammalt ut, men är fortfarande i bruk och pumpar upp vatten till kanaler som sedan bevattnar de intilliggande odlingarna.

På en del fält har man jobbat lite extra.

Stora figurer har byggts av det som blir kvar efter risskörden.

Fortfarande kommer det flottar glidandes.

Vår cykelfärd kantas av stora fält med odlade blommor.

Sådana här stora grodor står det utefter cykelvägen, först tror jag att det är någon slags solcellsdriven fläkt för att kunna svalka sig under.  Sett sådana Singapore, men här har jag fel. Fläkt och solceller är rätt, men fläkten är till för att dra till sig insekter som sedan hamnar i en behållare under grodan. Så här års är det inte så mycket mygg eller flugor så uppsamlingsbehållaren är inte på plats.

Men när vi cyklat en stund så upphör flottarna att komma och floden är spegelbank.

Vår cykelväg svänger bort från floden och vi cyklar genom små byar och lite större byar. Hamnar på en trafikerad asfaltsväg  där det inte blir så många stopp, men träffar på en dam som är ute och skördar. Hon har inget emot att jag tar några bilder.

Vi vinkar farväl till damen...

Efter en sista bit med trafik var det skönt att komma tillbaka till floden igen och nu ska det smaka gott med frukost.

Den sista skarvfiskaren

Nu ska vi iväg till floden igen, den här gången blir det ingen flodtur utan fisketur.  Det är fortfarande en av de "Golden Week" då nästan alla kineser är lediga och numera har kineserna bilar, det är alltså gott om bilar på vägarna och på den vägsträckan vi ska åka är det inget undantag. Det är fullkomligt fullproppat med bilar till råga på allt är det även vägbygge på gång, långa tider och vid flera tillfällen står trafiken helt stilla.

Vi börjar få lite panikkänsla i bilen då det känns som om vi inte kommer någonvart. Vi har liksom stämt möte med en skarvfiskare och inte vilken skarvfiskare som helst utan den enda kvarvarande fiskaren som behärskar tekniken med att kasta ut nätet som det ska göras. Ja, det finns en till, hans far men han är så gammal nu att han inte klarar av att stå på bambuflotten längre. Fiskemannen väntar på oss tills vi kommer säger Lele, han är där bara för oss, men det som inte väntar är solen. Jag vill inte att det ska bli för mörkt innan vi är framme. Vi kommer äntligen fram till Xing Ping men fortfarande är det en bra bit kvar till floden. Vi kommer då överens om att överge bilen och ta oss fram resten av sträckan till fots.  Det blir en språngmarsch genom stan. Förbi marknadsstånd med ovanliga djur, kryssande mellan människor och bilar,  full fart ner till färjeterminalen.

Terminal och terminal kan ju diskuteras, men det är här som färjan går över till andra sidan floden och det är dit vi ska och någon annan väg över floden finns inte.

Vi stampar lite otåligt i väntan på att få köpa biljetter, för det är inte bara mycket bilar utan även kö till biljettförsäljningen. Några kinesiska turister kommer fram och ger oss tre biljetter, men de visar sig gälla från andra sidan och hit. Till slut får vi våra biljetter och kan åka över. Anpassningen till kajen är inte den bästa,  ganska höga skutt för att ta sig ombord. Tur jag fick draghjälp upp för högt var det.

Men över kom vi och lyckades även hitta en tuk tuk som var villig att köra oss till stranden där fiskemannen väntade och visst var han kvar. Fast nu börjar det bli läge för höga ISO-tal.

Den som väntar på oss där är Mr Huo Ming Hang. Det är dessutom mannen som är på 20-yuansedeln. Han som fiskar på Lifloden i det vackra landskspet.

Skarvarna är med så nu ska det bli fiske av.

Skarven har siktat in sig på en stor fisk och flyger iväg, dyker ner på fångsten.

Där har jag dig.

Den är stor, men med ska den.

Glup!

Så där, då slank den ner.

Sedan simmar den tillbaka till flotten med sin fångst.

Får hjälp upp.

och blir även av med sin fångst.

Stolt över sin fågel.

Om man nu har fått det här unika tillfället att fotografera en berömdhet och den enda som till fullo behärskar tekniken med att kasta nät så måste jag ha med några bilder på det också. Först knackar han ut nätet mot bambuflotten. Det låter lite dovt när alla stenar som är fastsatta i kanten på nätet slår mot botten.

Sedan svingas nätet iväg.

Bildar en vid båge. Det behövs armstyrka då, för nätet är tungt.

Innan det landar i vattnet med ett plask.

I en snygg cirkel.

För att dras upp och hoppas på att det blev stor fångst.

Mr Huang bjuder också på lite posering med sina skarvar.

Innan han paddlar in för att hämta sin lykta.

Lyktan används för att locka till sig fiskarna.

Mörkret sänker sig och det blir dags för att tända lyktan. Elden lyser fint upp hans ansikte.

Nu gäller det att få ut näten igen och se om lyktan och ljuset lockat till sig några fiskar. 

Även en van och tränad fiskare kan bli trött och behöva en paus. Vår fiskeman paddlar in till stranden för en rökpaus.

Han tänder sin pipa.

Och pustar ut efter kvällens jobb.

Vilken otroligt fantastisk dag vi har haft, först dagen på Lifloden sedan det fina hotellet och som avslutning skarvfiskaren.  Nu ska vi bara ta oss tillbaka till färjelägret och ta oss tillbaka till Xing Ping. Hitta något gott att äta och försöka få kontakt med vår chaufför och bil. Hörde dagen efter att vi hade tur som kom ut ur stan i tid, för senare var det en stor trafikolycka som orsakade totalstopp och ingen kunde lämna stan före midnatt.

Yangshuo Mountain Retreat

Efter en så fin dag på Lifloden kom vi till något som inte var så långt från paradiset, i alla fall om man jämför med att bo på stora hotellkomplex i kinesiska miljonstäder. Så en härlig dag fortsätter i samma tema och på andra gången på den här resan gör jag ett undantag och skriver om ett hotell.

Vi är långt inne i en nationalpark och alldeles vid floden ligger denna pärla bland hotell. Vi får veta att det är en amerikan som äger hotellet och han har fått tillstånd att bygga och driva hotell här om han lovar att använda sig av lokala produkter både i kök, personal och inredning av hotellet och dessutom lära personalen engelska. Det löftet har han verkligen hållit. Personalen pratar utmärkt engelska och inredning är enkel men med lokalt tillverkade möbler.

Hotellet har ett stort engagemang för miljön och inga engångsartiklar används, många av de lokala produkterna odlas på personalens egna gårdar. Till frukost får vi beställa in det som vi vill ha, ingen stor frukostbuffé där mycket går till spillo.

Vi hittar fram till vårt rum.

Ett trevligt rum har vi fått.

Med balkong och utsikt över floden .

Den här designen på handfat har jag inte sett förut.

En tavla på rummet påminner oss om att inte använda plastflaskor.

Istället kan vi fylla på våra flaskor av det renade vattnet och på rummet finns det vattenflaskor i glas.

Ett riktigt mysigt ställe att bo på, dessutom får man låna cyklar och det tänker vi göra tidigt i morgonbitti innan det blir för varmt,  nu ska vi bara vila lite innan vi beger ut till floden igen.

Vissa hotell har bara det där lilla extra som gör att man trivs och gärna hade stannat lite längre.