Tiger Cave Temple. 

En dag i november åkte vi till Krabi, jag behövde lite värme till mina muskler och när det dök upp ett extrapris på resa till Krabi så slog vi till. Visste inte så mycket om denna platsen, mer än att det verkade som alla svenskar åkte dit. Fast inte var de där när vi kom, träffade bara på en enda svensk familj och i övrigt var det mycket lite turister. Hotellägare, restauranger, long tail båtägare och övriga som lever på turister hade det jobbigt. 

Ligga på stranden eller vid poolen är inte riktigt vår melodi, men att utforska nya platser är trevligt. Tiger Cave Temple hade vi läst om och då det precis utanför vårt hotell fanns en busshållplats och då det dessutom stod just det namnet på den buss som stod inne var det lätt att bestämma sig för att åka dit. Femtio bath vill chauffören ha för att köra oss dit, var säkert överpris förstod vi när vi såg vad lokalbefolkningen betalade för sina resor, men billigt i våra ögon.

Platsen och templet anses av  buddisterna som ett av det heligaste platserna i det här området.

 Templet som gett platsen dess namn är en liten grotta vid bergets fot, där det bland annat sägs finnas ett tassavtryck från en tiger på bergets vägg inne i templet. Namnet kommer också från berättelsen om en munk som satte sig för att meditera på platsen, och under sin meditation hörde tigrar ryta runt omkring sig. Det kostar inget att gå in i dit och alla får gå in, men man måste ta av sig skorna så jag nöjde mig med att bara kika in.

Fast det som lockar de flesta turister är en rejäl kraftansträngning, för uppe på toppen av berget finns det en stor buddhastaty och för att komma upp till den måste man gå 1.237 trappsteg upp. Hade säkert blivit fler steg om de inte gjort stegen så höga. Inga trappor för folk med korta ben.

Varmt är det och både jobbig och svettig kommer den promenaden bli, men nyfikenheten tar överhand så vi bestämmer oss för att försöka gå upp. På vägen upp  träffar vi på de små aporna som de mer eller mindre varnat oss för. Vadå varnat, de är så små och söta.

Pass upp, se till vänster ropar min man och där kommer en apa på trappräcket. Vänder snabbt kameran mot den, lite för snabbt ser jag. Den apan är lite större men ändå inte speciellt stor, men snabb och fingerfärdig. Jag har en liten axelremsväska, med våtservetter och extra objektiv till min lilla kamera, den har han siktat in sig på och snabbare än jag kunde ana greppar han den och en rejäl dragkamp börjar. Trappan jag står i är brant så det gäller att hålla balansen samtidigt som jag inte tänker ge upp kampen om väskan och dessutom verkar några medbrottslingar till den här väskryckaren anläda. Han är stark den lilla busen, men troligtvis inser han att jag är starkare, eller mer sannolikt att det inte finns något ätbart i min väska och släpper plötsligt taget, med den påföljden att jag druttar omkull. Faller med en duns mot de höga trappstegen och skrapar upp benet och får en rejäl bula där.

Aj, det svider och bultar, men nog vill jag bra gärna gå upp. Fler apor kommer och de är verkligen påträngande,  så till slut tar jag mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att utskten där upp inte är mödan värd och att buddhastatyn nog ser ut som de flesta andra buddhastatyer. Vad är det man brukar säga; surt sa räven.

Finns en hel del att titta på här nere också, man behöver inte tveka på att stället heter något med tiger.

Just i dag så har Miss Mimosa Queen kandidaterna också kommit hit, reportrar från både TV och tidningar är på plats.

Även de som vann tävlingen 2015 och 2018 är med.

Jag är glad över att slippa gå i deras högklackade skor,  det ser otroligt jobbigt ut och många av de vackra flickorna staplar fram med möda på dessa klackar.

Många stannar och tittar på de långa och vackra flickorna, fast den här trötta hunden brydde sig inte mycket.

Vår busschaufför har sagt att om vi är på platsen där han släppte av oss så blir vi upphämtade där kl. 10.00 och mycket riktigt, där står en lokalbuss och väntar på oss och vi får en privattur tillbaka.

Adventskalendern

När jag var liten, så där runt 8-9 år fick jag en adventskalender av mor och far, det var den allra finaste jag då någonsin hade sett. Vi fick den säkert tillsammans jag och min bror, men det var jag som sparade den och har sparat den i alla år.

Den har fått hänga med i alla flyttar och har väl blivit lite skamfilad genom åren, men finns fortfarande kvar och varje advent plockar jag fram den igen. Mina barn och barnbarn har beundrat den och i år hoppas jag att vårt första lilla barnbarnsbarns ska tycka att den är fin.

Den är över 60 år nu,  i år tänkte jag att den ska få bli viral. 

Så här ser den ut och i morgon öppnar vi första luckan och följer julförberedelserna.

När mörkret faller tänder vi belysningen för tomtarna som dansar där inne i stugan.

Morgonstund har guld i mund.

Hur är det med soluppgångar, är de kanske lite överdrivet? Man måste gå upp okristligt tidigt när det fortfarande är mörkt och kommer det överhuvudtaget bli någon sol i dag. Hur som helst, har vi tagit oss hit upp dit där fotografer går för att uppleva soluppgången över risfälten så vore det lite skamligt att sova bort den.

På med kläderna och fram med kameran och så ut. Vi går en bit upp på berget för att få fri sikt ut mot berget där solen ska komma upp över bergstopparna. Väntar och väntar och väntar och undrar om det verkligen kommer att komma upp någon sol i dag. Men till slut så hörs ett svagt sus över nejden och  det börjar synas  något över bergen. En liten liten skärva av något ljust visar sig.

När vi stod där och väntade började jag tänka på ordspråket om att morgonstund har guld i mund och funderade på vad är mund egentligen. Där på plats kunde jag inte googla och ta reda på det, för trots att det fanns bra internetuppkoppling så går det inte att googla. Allt som har med Google att göra är blockerat, men hemma har jag kollat upp och kommit fram till att mund är ett gammalt  ord för hand. Så ordspråket bör betyda, att om man går upp tidigt får man mycket jobb utfört och därmed mycket pengar i handen. 

Långt borta, nästan vid bergen syns något svart flyga omkring, tror först att det är en stor fågel men zoomar in och ser att det är någon som flyger med en drönare.

Solen kommer upp mer och mer och det blir ett ganska fint ljus.

Mer och mer av risfälten framträder.

Färgerna varierar lite med höjden på solen.

Och plötsligt är det ljust och morgon.

Dags att gå tillbaka till hotellet och packa och äta frukost.

Kvinnorna i sina traditionella kläder och speciella frisyrer är på väg till sitt dagliga arbete.

En person som ägde en häst placerade den vid en av utsiktsplatserna och barn poserade på hästryggen. Fint att kunna visa de där hemma att man varit ute och ridit, även om det bara var två steg av hästen.

Kocken förbereder frukosten.

En kvinna kommer in på vårt hotell med morgonens skörd.

Personalen väljer ut det som de vill ha till sin restaurang, mer närodlat än så här kan det knappast bli.

Vi har packat våra resväskor ätit frukost och ska nu tillbaka till Guilin för färd till Shanghai och en sista natt där före hemfärden. Har varit en fantastiskt innehållsrik resa som kommer stanna i minnet länge.

Dazhai, högt uppe i bergen.

Ibland så är köer och stillastående trafik ganska bra, för på väg till den by där vi skulle övernatta och se risfälten i solnedgång och soluppgång, så hade vi lite nytta av den förseningen som blev. Vi ska till Dazhai Village, en liten by högt uppe på berget dit de kinesiska reseagenterna mest tar turister som är intresserad av fotografering. Det vanligaste sättet att komma till den byn är en vandring uppför i 2-2½ timmar.

Vi köade och tog oss sakta men säkert framåt, men några hetsporrar ville inte vänta på sin tur utan började köra om. Gick ju bra tills de fick möte och vägen inte var bredare än för två bilar i bredd. Då blev det totalstopp, för alla. Ända tills polisen kom och de otåliga blev av med alla sina prickar. Man har tio prickar från början och blir man av med alla så ryker körkortet och man är tvungen att köra upp igen. Tror inte att föraren i de bilarna var så glada sedan och tyckte nog inte att omkörningen var värt det.

Hur som helt så kom vi fram till vår by, men vid stället där alla måste parkera sina bilar och gå stigen upp till byn. Bara de som bor i byn får köra efter den punkten. Vår guide hade en kompis som bor i byn och han avtalade biltransport med honom ända fram till hotellet. För nu var vi så sena till vandringens startpunkt att det skulle vara mörkt långt innan vi var framme och stigen upp var så ojämn och osäker att det hade blivit farligt att gå där i mörkret.

Att missa den vandringen var inget jag sörjde, tyckte att det räckte med den vi gjort på förmiddagen. Fast vägen uppe i byn var lite äventyr det också, klarade inte av att ta någon bild  där det var som mest äventyrligt. Hade fullt upp med att hålla fast mig i bilen och inte förfäras allt för mycket. Att kalla det vi körde på för en väg, var lite överdrivet. Branta backar och då var de verkligen branta, dessutom rena rama åkern ibland. Tog ändå en bild på allra sista snutten då vi var framme.

Här är vårt hotell Green Forest Lodge, det är ett så kallat Odin hotell. Exakt vad Odin stod för blev jag inte riktigt på det klara med, men med Leles förklaring så förstod jag att det är byggt på gammalt sätt i gammal stil. Trevligt boende var det.

Välkomnande med en isbjörn på dörrmattan.

Inne får vi ett litet skåp för våra skor och ett par tofflor att ha på oss inomhus. Det här hotellet ska vara som att bo hemma hos någon och då går man inte in med skorna på.

Vårt hotell...

...med utsikt från rummet ut över risfälten och ner i dalen. Där ser man också stigen som vi skulle ha kommit upp på om vi gått.

Vi skyndar oss ut för att hinna se på utsikten innan solen går ner.

Alla vill titta på utsikten.

Än så länge är det ganska ljust, fast med betoning på ganska, så jag går högre upp i byn. Allra högst upp har ett stort hotell byggts, det var tänkt för regeringsfolk. Men dit upp finns ingen bilväg, bara stig och trappor så någon från regeringen har aldrig varit dit. Det såg inte lika trivsam ut som vårt lilla hotell och dessutom hade de enorm belysning runt och på hela hotellet på kvällen. 

Gillar de här linjerna i drakens revben.

Jag traskar högre och högre upp. Ser lite återbruk.

och mera risfält.

Det kacklas och sprätter i buskarna.

Där hönsen går lösa. Tuppen håller ordning på dem.

Vi fortsätter ändå högre upp bland fälten.

En del har tagit sig ut i fälten. Det finns gångvägar där så det är ingen större fara att skörden förstörs.

Trots att vi gått en bra bit upp mot berget så är det ändå långt kvar till det stora hotellet.

Hittar en liten mus i staketet vid en av utsiktspunkterna. Ser ut som om den fått sig en törn.

Mera linjer.

Det mörknar på ganska snabbt nu och det verkar inte bli så mycket med färger i solnedgången.

Dags att återvända tillbaka till hotellet innan det blir för mörkt, för här finns ingen utomhusbelysning och gångvägar är ojämna och snubbelvänliga.

En hund har slagit följe med oss, men när den märker att vi vänder nedåt och går tillbaka mot vårt hotell väljer den att stanna.

Det syns kanske inte i bilden här hur förrädisk stigen kan vara. Här går man på en liten upphöjd kant mot trappen och åt andra hållet är stenarna borta och det är ett hål rakt ner i avgrunden. Där gillade jag att det fanns ett trappräcke att ta tag i.

En sista titt på utsikten innan det mörknar helt.

Ping’an Zhuang Village och lite mat

Här i byn kan man garanterat säga att det är bilfritt, för vägarna här består mest av trappor och smala passage. Husen fullkomligt klättrar på varandra i sluttningen.

Förutom risfälten så är byn också känd för kvinnornas frisyrer och huvudbonader. Kvinnorna klipper sitt hår endast en gång och då vid tolv års ålder. Det håret sparas och viras ihop tillsammans med det övriga håret i en knut ovanpå huvudet. Allt stoppas sedan in i en speciell huvudbonad som håller allt på plats. Det är så känt att kvinnorna finns avbildat på 5 y-sedeln. Fast där ser huvudbonaderna lite elegantare ut än de som jag såg på kvinnorna i byn.

Är nog vid festligheter som de vackra huvudbonaderna kommer fram, till vardags verkar det vara något som liknar en frottéhanduk vara den vanligaste.  Det finns en speciell hårtvättningscermoni då allt hår släpps ut och om det ska vara helt enligt traditionen ska det tvättas i risvatten.         

Vår väg slingrar sig fram genom gränder och prång.

Förbi butiker, gatuförsäljare och hantverkare.

På många ställen lagas det populära bamburiset över öppen eld.

Chilin är skördad och färdigtorkad och säljs i stora påsar.

I väntan på matgäster.

Vi letar efter ett ställe med lokal mat och slinker in på Meiyon, där de inte serverar varm öl eller har dålig service.

Däremot har de väldigt god mat, den godaste kinamaten i den här regionen vi nu är i. Vi börjar med sticky rice tillagad i bambu och beer duck. Mycket gott, synd om grisarna för nu blev det inte så mycket över.

Några till rätter testar vi och de är också goda.

Lite svalkande öl till. Det är vi värda efter den promenaden upp till utsiktsplatsen.

Mätta och belåtna fortsätter vi ned genom byn tillbaka till vår bil.

Trappor upp och trappor ner.

Där uppe i mittenhuset och vid fönstren med röda lyktor satt vi nyss och åt vår lunch.

De som inte orkar gå, kan boka bärare även här.

Personen i bärstolen tappar sin vattenflaska, så bärarna måste sätta ner stolen. Blev kanske lite välbehövlig vila.

Sedan vidare uppåt.

Inte bara folk som  bärs upp, även resväska kommer med bärare.

Chili och vitlök till salu.

Gurka är en populär produkt, vanlig slanggurka knapras som törstsläckare och även den här lite ovanliga varianten som äts med sked.

Ägg och potatis.

Nu är vi nästan nere. 

Fortsätter vår färd till en annan by som ligger högre upp och där vi ska övernatta.  Det är massor med trafik och bilköer i massor. En del tycks tro att säkerheten i bilen inte är lika viktig då. Ser vid flertalet tillfällen hur barn står upp och tittar ut genom takluckan.