Torghatten.

I mitt inlägg om De sju systrarna nämnde jag att det finns en längre saga om Helglandsfjällen och systrarna. I dag är det lämpligt att berätta hela den, för orsaken till att vi valde att stanna en natt i Brønnøysund var just Torghatten. När jag åkte Hurtigruten för några år sedan så såg jag det berget med hål i och har funderat på om det går att komma dit. Den här bilden tog jag från Hurtigrutenfartyget Nordlys.

Sagan om Helgelandsfjellen är ungefär så här: "De sju odygdiga systrarna och deras barnflicka Lekamöya badade nakna i försommarnatten på ön Landegode i Nordland. De var alla kända för sin skönhet men allra vackrast var Lekamöya. Systrarna hade smitit ut dit från sin hårde far, kung Sulitelma som härskade över fastlandet i Jättarnas Rike. Trollkungen Vågakallen härskade över Lofoten. Hans oregerlige son Hestemannen satt på Svolvaer och tittade över Vestfjorden då han hörde skratten och ropen över vattnet. Han hade tidigare i smyg beundrat Lekamöya och när han nu såg henne naken i vattnet blev han upptänd av lusta. Han kastade sig upp på sin springare och satte av; han skulle göra Lekamöya till sin kvinna. Manteln fladdrade, hans röda ögon lyste och hästens hovar slog gnistor. Flickorna hörde hovslagen och flydde, Hestemanen vann på dem, systrarna kastade sina klädknyten på ön Dönna och inväntade sitt öde på ön Alsten. Där nåddes de av solens strålar och förstenades. Lekamöya som stod och bakade på Tjötta, hörde bråket. Kastade ifrån sig sina bakredskap och sprang hemöver mot Leka. Hestemannen förstod att han inte skulle nå henne och beslöt att döda henne med ett pilskott; ingen annan man skulle få ta henne! Skarfjellsgubben, kungen av Sömnafjell, såg Hestemannens onda avsikt och kastade sin hatt i pilens väg. Pilen genomborrade hatten och träffade aldrig sitt mål. Hestemannnen blev kvar på Hestmona vid Polcirkeln medan Lekamöya nådde ön Leka innan solens strålar träffade henne så att även hon förstenades. Stävan med messmör föll ur hennes hand och färgade öns västsida vackert brandgul. Hatten blev till ön Torghatten och ligger där, genomskjuten, till vittnesmål om sagans sanning."

Har ni orkat läsa hela sagan så kan ni följa med mig på en vandring upp till hålet i berget. Eftersom min fot är tämligen nyrenoverad och inte tål alltför tuffa utmaningar så kollade jag på turistbyrån först att det inte skulle behövas klättring. Det är fjälltrakter och fjällvandring, stadiga skor och normalkondition räcker gott, svarade kvinnan där, men det är ingen klättring.  Så vi begav oss iväg.

På vädret fanns det inget att klaga på, solen sken och det hade blivit riktigt varmt.

I början är stigen lättgången och det har till och med gjorts iordning trappor på vissa partiet. Högre upp blir det ganska knaggligt men inte svårare än att jag kan ta mig fram.

Och halvvägs får man sig ett ord, av Peter Dass, med på vägen.

Vänder mig om och kikar tillbaka.

Kommer högre upp och får veta att här fördas man på eget ansvar.

Nu är vi så högt upp att vi börjar skymta hålet.

Hålet i berget skapades under istiden genom att vatten grävde sig genom de lösare bergarterna medan de hårdare runt om stod emot vattnets krafter.

Nu är vi högst upp.

Dags att gå in i hålet.

Hålet  är  160 meter långt, 35 meter högt och 20 meter brett. Ser inte så stort ut från havssidan, men här uppe känns det väldigt stort.

Det är ganska brant och en massa stenskrammel på väg ner i hålet.

Som tur är så har det byggts trappor, så det är lätt att komma ner.

Där vid slutet av trappen möter vi två äldre gentlemän som till och med sjunger en bit av en italiensk opera för oss. Överraskad av sången så kommer jag mig inte för att ta någon bild förrän de är på väg ut.

Nu ska jag ner och se hur det ser ut där nere.

Utsikten är svindlande och vacker.

Det ska gå att vandra ner på den sidan också, men där är det brant och stigen är inte lika vältrampad och underhållen.

Vi ser att vi var inte de första som varit är, hittar lite kungligt "klotter" från 1873.

En sista blick på bergen och sedan dags att gå ner igen.

När vi kommer ut i solen igen, möter vi en andfådd kille som sätter sig för att pusta lite och efteråt då jag kollar in bilden så ser jag att även det norska kungaparet varit här och satt sin signatur på berget bakom killen.

Fin utsikt över Brønnøysund här uppifrån.

Vi vandrar nedåt.

Tar oss sedan över till andra sidan av Torghatten för att se hur det ser ut från den gården vi såg där nere.

Återigen ser hålet inte så stort ut.

Passar på att ta lite bilder på havet och speglingar, innan vi återvänder till Brønnøysund.

På väg till Brønnøysund.

Vi lämnar Sandnessjøen och ska till Brønnøysund, på landvägen till Brønnøysund har det varit ett ras så den är avstängt ända fram till juli och alla som vill dit måste ta den gamla vägen dit. Det är utefter kusten och med färjor. Inte gör det oss något för det är en betydligt vackrare väg, enda nackdelen är att vi inte har någon tidtabell, men väntan kan användas till att ta lite bilder. Vi har kommit till Tjøtta och väntar på att färjan ska komma.

Lite trevligt samtal i kön, med de andra väntande så går tiden ganska fort.

Färjan kommer och vi är iväg.

Finns väl inte så mycket att säga, bara att njuta av landskapet.

Vi är framme i Forvik, fick en tidtabell på färjan och vet att om vi ska hinna med nästa färja som går över från Andalsvågen till Horn, så kan vi inte stanna på vägen, och det trots att vi träffar på älg. Bara att köra direkt.

Vi har också lärt oss att pensionärer har rabatt på färjorna och här har det ett trevligare namn än pensionärsrabatt, det heter honörsrabatt. En här färjeturen är inte så lång.

En fin tur har tagit oss till Brønnøysund.

Nu ska vi ut på en liten vandring, men det tar vi i nästa inlägg.

De sju systrarna

Vi gör som måsen.

Drar iväg på en utflykt, för att upptäcka omgivningarna i närheten av Sandnessjøen, fast vi tar bilen istället för att flyga.

I utkanten av stan gör vi vår första upptäckt, ett hövdingsäte från vikingatiden har byggts upp här.

Där kan man boka in sig för gästabud och vissa tider kan man även komma in och få sig lite historia berättad.

Vi fortsätter färden och kommer till de berömda fjällen som kallas för De sju systrarna.

Vackra fjäll som även har en saga berättad om sig. Bergstopparna heter Botnkrona (1 072 m), Grytfoten (1 066 m), Skjæringen (1 037 m), Tvillingene (980 m), Kvasstinden (1 010 m) och Stortinden (910 m)  och  alla var döttrar till Suliskongen långt upp i norr, som höll dem under hård disciplin. En natt somnade han så tungt att alla sju jungfrur kunde smyga sig ut.

Men Vågekallen, som var desperat efter en fru, låg på lur. Han jagade dem. Systrarna flydde söderut mot kusten, med flera troll efter sig, som alla antingen ville fånga eller rädda dem. Men ingen av dem kom ihåg solen, som förvandlar alla troll till sten. När gryningen kom förstenades både systrarna och deras förföljare. De förvandlades allihop till de klippor och fjäll som idag gör Helgelandskusten till en av de vackraste i världen.

Det finns även en längre variant av sagan, men den tar vi när vi kommer till Brønnøysund. De sju systrarna ligger så nära varandra att en bra vandrare kan bestiga dem alla på en dag.  Det finns en led som tar ca. 13 timmar att gå. Det ser lite blött och halt ut så vi nöjer oss att beundra bergen.

Landskapet här är så vackert så ibland känns det som om man åker omkring i en turistbroschyr eller att det är vykort uppradade runt omkring mig.

Peter Dass en präst, poet och författare från 1600-talet var verksam i det här området. Han är tämligen okänd för oss svenskar, men åker man Hurtigruten så lär man stifta bekantskap med honom, han står staty i Sandnessjøen och välkomna alla med utbredda armar.

Han är författare till den berömda diktsamlingen Nordlands Trompet, i vilken livet bland fiskarbefolkning och småbönder skildras. Petter Dass skrev även många psalmer, en av dem finns till och med i Isländska psalmboken och där har den nummer ett. Han bodde här i Alsterhaug, men inte i den här prästgården, den byggdes först när hans son övertog prästämbetet.

Kyrkan håller på att renoveras så vi kan inte gå in där.

Visst ligger den vackert.

Men det har byggt ett alldeles nytt Peter Dass museum och där får vi gå in. 

Museet är liksom insprängt eller mer som insågat i berget, väggen bredvid trappan ser i alla fall sågad ut och har ett fint mönster.

Uppepå berget finns det en minnessten över Peter Dass.

Fint utsikt här uppe.

Vi åker vidare.

Det varnas för får...

och mycket riktigt så är det får på vägen.

Dags att vända åter till Sandnessjøen

När vi kommer tillbaka så har sydgående Hurtigrutenfartyget kommit in. I dag är det Trollfjord som kommit.

Här på kajen står det något som de på norska kallar för Skarv, en kättinglänk skulle jag kalla den för. Läser på skylten att det är en kättinglänk som väger 450 kg och är en av den 15 km långa kättingen som håller produktionsskeppet för olja och gas som ligger vid Skarvfeltet.

Nu åker vi till Norge

Vi lämnar Gäddede och styr kosan mot Norge. Vi väljer att inte åka Norgevägen utan tar Björkvattenvägen

Visar sig vara ett bra val med den mindre vägen, lite trafik och vacker natur.

Vi åker förbi en vacker liten kyrka.

Än så länge kantas vägen av gröna gräsytor, men vi ser de vita fjällen närma sig.

Fjällen som ligger på skuggsidan börjar bli riktigt vintriga.

Medan solsidan ser somrig ut.

Vår väg leder oss högre upp på fjället och det känns som om vi hamnat i en solig vinterdag. Nästan så det frestar med en skidtur, fast vi har förstås inga skidor med oss.

Även på fjället kan man hitta linjer.                 

Tussilago vid vägkanten.

Mer snö.                      

Vägen slingrar sig fram.

Vi kommer fram till en ganska lång tunnel.

Att åka i tunnel är ganska tråkigt, så när vi ser att Gamle Stieinfjellvegen verkar vara öppen tänker vi välja den i stället. vår bil väger inte över fyra tonn och vi har inte heller någon påhängsvagn, så det verkar vara okej.

Vi ser att någon har kört upp där för inte så länge sedan, men tyvärr så kommer vi inte så långt. Vi har visserligen fyrhjulsdrift men sommardäck, så det blir till att hålla tungan rätt i munnen och backa tillbaka. Vända på den smala vägen går inte. Synd att vi inte kunde åka där för det ska vara en fin väg.

En sista blick ut över fjället på den här sidan tunneln, man vet ju aldrig hur det ser ut när vi kommer ut på andra sidan av den långa tunneln.

Vi ser ljuset i tunnlen.

Lite mindre snö på den sidan fjället.

Men det är fina hängdrivor.

Åker förbi ett gammalt hus.

Haren var för snabb. För mig.

Och så har vi kommit till Nordnorge.

Stekenjokkvägen, bommen och en tjäderhöna.

Vi har kommit fram till bommen vid Stekenjokkvägen, visserligen var den inte låst, men som laglydiga medborgare så tog vi inte saken i egna händer och lyfte på den och for vidare. Vi hade ju fått information innan att det inte skulle gå att komma vidare den här vägen, så vi blev inte alltför besvikna.

Även om vägen såg välplogad ut och snödrivorna hade dragit sig tillbaka en bra bit utefter sidorna och det såg ut som om det inte borde finnas något hinder för att köra där, så vet man inte hur det ser ut längre bort.

Att ta en vandring ut i naturen och snön var vi inte klädda för, så det var inte att tänka på.

Några jobbare höll på och renovera en anslagstavla.

På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns det en till anslagstavla som jag pulsade fram till.

Någon hade varit här och lagt ut foder till renarna, det mesta var uppätet och de hade till och med smaskat i sig godisbiten, men slängt omslaget i naturen. Slarviga renar.

På en liten sjö hade solen tinat fram en liten öppning som några änder hittat.

Solen sken och vi hade massor av ledig tid...

...så vi tog en svalkande promenad på Stekenjokkvägen.

Risken att det skulle komma några bilar var ju minimal.

Vi kunde njuta av landskapet i lugn och ro.

Fast vi borde ha tagit på oss jackorna, för trots att det var riktigt soligt så var det aningen kallt här uppe.

Vi fick en fin promenad, det är skönt att få sträcka på benen när man suttit i bilen länge. Här ser man även hur vägen sträcker sig iväg upp mot fjället.

Efter den uppfriskande promenaden på Stekenjokkvägen var det dags att vända åter, vi passar på att svänga in på småvägarna också.

Gamla hus och nya hus.

De som följt min blogg tidigare vet att vi gillar småvägar och även grusvägar, så vi passade på att åka några avstickare från Jormvägen.

Träffade på en liten bergfink..

Antar att det är en älgjägare som äger den där ladan.

En mallig tjäderhöna spatserade över vägen.

och gick in i skogen.

Till Brakkåfallet gick det inte att gå på grund av all snö på stigen och vatten mellan snösjoken, men det forsade en hel del genom vägtrumman också. Undrar varför man kommit på tanken att bygga huset ute på klippan vid forsen.

Det huset var lite för rangligt för att gå in i men jag kan inte sluta undra varför det byggdes just där.

Vi åkte förbi vackert vindpinade hus.

Även äldre bondgårdar.

Korpens öga, vid Jorm, har nog fjällets snyggaste skylt.

I Kycklingvattnet har man tagit det där med skylt till en högre nivå.