Världens slingrigaste gata.

Vi är ute på en promenad i San Francisco och hamnar på Lombard Street, den gatan har en av stadens sevärdheter så vi styr kosan dit. När vi på håll ser en folksamling i en gatukorsning så vet vi att vi är nära vårt mål.

Jag vet inte om det verkligen är världens slingrigaste gata eller om det är världens kurvigaste gata, men nog tillhör backen på Lombard Street en av de mest välkända gatstumpar i världen. Backen har en lutning på hela 27 grader så här gäller det verkligen att köra med tungan rätt i mun. Tur att den är enkelriktad.

Vi traskar uppför den inte lika slingriga trappan för att komma högst upp, där uppe har man en fantastisk utsikt över San Francisco.

Fick några bilder till min skyltsamling också.

Här hoppar vi på en spårvagn, som egentligen inte är någon spårvagn utan en Cable Car.

Fast skillnaden angående det kan vi ta en annan gång.

Redwood nationalpark

Ibland blir det inte alltid så som man tänkt sig, blev lite långt mellan inläggen om San Francisco. En hel del arbete gjorde att bilderna fick vila i datorn och nu när jag hade tid så var oturen framme och en isfläck fick mig på fall, med bruten armbåge som följd. En sak som är bra med datorer då, det syns inte på handstilen att man skriver med vänster hand.

Hur som helst, jag fortsätter med lite bilder från SF och utflykten till Redwoodskogen.  Vi åker genom en nationalpark med böljande natur...

...och slingrande vägar.

Kommer fram till Muir Woods National Monument.

Träden här i skogen är 400 till 800 år gamla. De är stora och höga, men med en bild in bland stammarna gör att det ser mest ut som vilken skog som helst.

Men om man placerar en person framför så syns det bättre hur enorma de är. Här fick jag dessutom ta till två bilder och lägga ihop för att få med även övre delen av träden.

Muir Woods National Monument anlades den 9 januari 1908 då president Roosevelt undertecknade lagstiftning för att skydda den gamla redwoodskogen från avverkning. Fram till mitten på 1800-talet då området beboddes av indianer fanns det inte mindre än 2 milj. tunnland (8,100 km²) med redwoodträd. Området lockade många guldgrävare med förhoppning om att vaska sig till ett rikare liv. Alla lyckades inte så bra med att bli rika på guldet och började istället intressera sig för de jättelika Redwood-träden som visade sig ha fantastiska egenskaper, inte bara att de växte fort de var även ett av de mest massiva trädslagen i världen

Träden började avverkas och guldgrävarna gjorde nu stora pengar på att sälja virke till hela Kalifornien och andra områden. Efter en lång tid av massavverkan då nästan bara 10% av träden återstod började man arbetet med att bevara jätteträden.

Den officiella historien är att 1907 var det ett vattenbolag i Sausolito som planerade att dämma upp Redwood Creek, men kongressmannen William Kent och hans hustru Elisabeth köpte upp marken för 45.000 $. Marken skänktes sedan till den federala regeringen för att skydda skogen.

Fast den historien som vi fick berättad för oss på plats var att ägaren av skogen hade skövlat massor av skog olovligt och för att slippa åtal så skänkte han den här skogen till president Roosevelt, men presidenten ville inte ta emot den, så gåvan gick till staten istället. President Roosevelt ville inte ha nationalparken uppkallad efter sig och bli förknippad med den historien.  Parken fick namn efter John Muir som var en skotsk naturforskare och skogsbevarare, han var bosatt och verksam i Kalifornien.

För oss som är vana med svenska skogar och nationalparker så känns det här lite väl tillrättalagt med breda gångvägar och staket.

Det finns stigar ut från gångvägarna, men där får man inte gå.

Men det blir en fin promenad för oss här i skogen.

När något av dessa gigantiska träd faller blir det ett brak som hörs vida omkring.

Stigen vi går slingrar sig fram utefter och även över Redwood Creek.

Ser du gubben i den här knölen?

Mäktiga träd är det verkligen och den här parken har blivit upptagen på Unescos världsarvslista.

Den röda gyllene bron

I dag ska vi på utflykt och på vägen dit så passerar vi över den berömda bron Golden Gate Bridge. klart det måste dokumenteras ordentligt, vet ju inte om jag någonsin kommer dit igen.

På väg genom stan passerar vi en annan berömd plats, alla som sett filmen Bullit vet vad det handlar om. Det är den gatan som Steve McQueen dundrar fram med sin Ford Mustang GT 390. Fick höra att det gick åt två Mustanger och att det var McQueen som själv körde, inte någon stuntman. 

Men nu var det bron som jag tänkte visa. Vi närmar oss den. Bron invigdes 28 maj 1937 och är                   2 737 meter lång med ett brospann på 1 280 meter.                        

Den var världens längsta hängbro fram till 1964, men är nog fortfarande en av världens mest omskrivna broar.

Bron är målad i orangeröd färg, den färgen valdes för att göra den enklare att se den när det är dåligt väder, speciellt när det är dimma eftersom den kan vara extremt tät vilket underlättar både för fordon och sjötrafik.

1987 var det  50-årsjubileum, då stängdes bron av för biltrafik och var bara öppen för gåntrafikanter, tillströmningen av folk blev så stor, så att många som mellan 750.000 till en million personer tog sig upp på bron. Kontrollen var otillräcklig och ledde till att ungefär 300.000 människor samlades på bron samtidig, trycket på mittpartiet av bron blev så då stort så mittspannet planade ut.         

Bron har sex filer för biltrafik och man tar endast betalt för trafik i södergående riktning.

När man kommer över till andra sidan av bron finns det en utsiktsplats och naturligtvis stannar vi för att ta några bilder.

Får passa på med lite naturfoto också.

Vyn bort mot den andra stora bron, den där bilarna kör i två våningar.

Här vid utsiktsplatsen finns det en staty med en sjöman, vet inte varför.

Vi åker vidare mot vårt utflyktsmål för dagen och far genom en tunnel som fått namn efter traktens kändis, Robin Williams, som bodde i Sausalito.                    

När vi återvänder efter vår utflykt får vi åka över bron än en gång...

... då spelar vår busschauför och guide sin favoritlåt för oss, du kan höra den här.

Mer om Alcatraz

Vi fortsätter promenaden på Alcatraz. Det fanns en hel del att titta på och även lyssna på vad som berättades i lurarna. Många filmer har spelats in om fängelset och kända fångar, känns som att det är dags att titta på några av dessa filmer igen efter det här besöket.

Även från ett rymningssäkert fängelse går det att rymma, det får vi veta på rundvandringen. Det finns en grupp fångar som försvann från fängelset och som inte har återfunnits. Då ingen har givit sig till känna och ingen har erkänt sig ha träffat på någon av rymmarna antas det  att de omkom vid flyktförsöket. Det normala var att rymmarna antingen sköts eller drunknade i det kalla vattnet.

De enda fångar som lyckades fly från Alcatraz var Frank Lee Morris samt bröderna John och Clarence Anglin.

Från början var det fyra fångar som planerade att fly. Förutom de tre ovannämnda var Allen West också med i planen. Det sägs att det var han som kom på och planerade flyktplanen från första början. West lyckades dock inte komma ut ur sin cell i tid och glömdes sedan bort i historien. I andra berättelser sägs det att hålet i väggen var för litet så att West inte kunde komma igenom och blev kvar.

 I över ett år höll de fyra på med förberedelserna, de grävde hål i betongen bakom ventilen i sina celler. De visste att ventilerna ledde ut till en lufttrumma som sedan skulle leda dem ut på taket av cellbyggnaden. När de väl hade gjort hålen tillräckligt stora och kommit ut till lufttrumman, anordnade de en liten arbetsplats inne i lufttrumman där de tillbringade varje natt med att göra livvästar av stulna regnrockar och de gjorde modellhuvuden som skulle likna dem själva. Modellhuvuden tillverkade de genom att blanda betong de hade hackat loss till pulver, såpa, tvål, lim och toalettpapper. Detta blev en smet som de kunde forma till ett ansikte. De samlade hår, inte bara sitt eget utan även andra medfångars hår från fängelsets "frisersalong".

Natten till den 11 juni 1962 var de redo att rymma. Efter inräkningen kl. 21.30 placerade de tre männen sina modellhuvuden, så kallade Dummy heads, på sina kuddar, kröp ut genom ventilen och fortsatte ut till lufttrumman bakom cellerna. Flera av vakterna som hade nattskiftet hade hört ljud på taket men trodde det berodde på den hårda vinden. När man väl upptäckte att deras celler stod tomma var Frank Morris och bröderna Anglin långt borta. Man har aldrig hittat några kroppar efter dem, men man tror ändå inte att de klarat sig, eftersom det är väldigt starka strömmar i San Francisco Bay och vattnet den natten bara var cirka 10 °C. Men som sagt, så vet man inte om de klarade sig.

Det finns även en avdelning med isoleringsceller här på Alcatraz, en del av besökarna tyckte det var spännande att gå in där och försöka känna på hur det var att sitta i en isoleringscell. Kan nog vara svårt att få den rätta känslan då man kan öppna dörren och gå ut när man vill.

Ett stort bibliotek hade fängelset också, ganska tomt och öde nu...

..men kan tänka mig att det tänkts många ensamma tankar här inne. Både om flyktplaner och om livet i stort.

Slaget om Alcatraz 1946.

Ett av de mest våldsamma flyktförsöken från Alcatraz inträffade 1946 då bankrånaren Bernard Paul Coy och fem medbrottslingar funderat ut ett sätt att fly. Coy smorde in sin kropp med fett och extremiteter och klättrade upp mot Gun Gallery.

 Där spände han ut gallret med hjälp av ett rör från toaletten och klämde sig igenom. Vakten där uppe ströps med sin slips och fångarna kunde nu beväpna sig. De överbemannade nio vakter som de låste in i cellerna... ...och tvingade till sig nycklar. De fick fatt i alla nycklar utom en viktig nyckel, den som ledde ut till rekreationsområdet.

 Den nyckeln hade en vakt lyckat smussla ner i en toalett i cellen.

Det var ett våldsamt tumult och larmet utlöstes, vilket hördes in till fastlandet och hjälp anlände.  Det hela slutade med att fjorton vakter och en fånge skadades, tre fångar och två vakter dödades.

Alla fångar var tydligen inte lika våldsamma, i den här cellen får vi se att någon var konstintresserad och både tecknade och målade.

Längst ner i korridoren låg de mest attraktiva cellerna.

Att de var attraktiva berodde på att de nåddes av solljuset från fönstren.

Skötte man sig kunde man även få ta emot besök.

Här kikar vi in i vaktcentralen.

Till den här sidan av huset och ut på gården var det nog inga fångar som fick gå.

Här står öns fyr.

Man har fin utsikt mot Golden Gate Bridge.

Även in mot stan.

Fängelset var tvunget att stängas pga. alldeles för höga driftskostnader samt att byggnader var i behov av att renoveras och det skulle bli för kostsamt. Den sista fången lämnade ön 21 mars 1963.

Nu är det även dags för oss att lämna ön.

Vi tar en sista promenad och ser att allt inte är elände, det finns även lite blommor.

Båten hit ut går med trettio minuters intervaller, så det blir inte så lång väntan.

Vi och en fripassagerare åker tillbaka till fastlandet.

San Francisco Oakland Bay Bridge

Alcatraz

Tidigt en solig morgon i San Francisco begav vi oss ner till Fisherman's Wharfområdet och kajen där båten går ut till The Rock.

Vi kom med på första färjan.

Tuffade ut ur hamnen och förbi de morgontidiga arbetarna i hamnskjulen.

Nu med sikte inställt på den omtalade fängelseön, som figurerat i så många filmer.

Jag vet inte om det är riktigt men det sägs att Alcatraz betyder pelikan och syftar på de första invånarna på denna branta klippö. Från början samsades pelikanerna med en indiansk begravningsplats. Men när ön såldes till de vita, år 1859, uppförde USA:s arme en fästning här som skyddade San Francisco Bay fram till 1907 när det blev militärfängelse.

Eftersom vi kommer med första färjan är det ganska tomt på kajen.

När vi kommer iland välkomnas vi av en ranger i typisk parkvaktsmundering, han är där eftersom hela ön är nationalpark.

Vi får strikta förhållningsorder om var vi får gå och inte gå. Det är många fåglar som häckar på ön så de flesta grönområden är avspärrade för oss besökare. Han berättar också att 1934 blev det här ombyggt till ett av världens rymningssäkra fängelser. Rymningssäkert på grund av det kalla omgärdande vattnet med starka strömmar och hajar. Innan vi släpps iväg för att utforska ön och fängelset får vi träffa fånge #1259. Nämligen William G. Baker. Vad han hade gjort för att först hamna i fängelse berättade han inte, men för att hamna på Alcatraz så hade han misskött sig på det första fängelset och då kom man hit. Ville man veta mer så kunde man köpa hans bok.

Efter den genomgången traskar vi iväg, förbi fångvaktartornet som med sin byggnadsställning mer liknar en pagod.

Kan tänka mig att man som nykommen fånge hade många tunga tankar då man traskade uppför den här vägen.

Vi vet att vi kan återvända med nästa tur tillbaka till fastlandet.

Hade fången otur så var det här slutstationen, det är nämligen bårhuset.

Då är den här gamla lastbilen vackrare att titta på.

Vi går in i själva fängelsebyggnaden.

Här blev fångarna försedda med kläder och annan utrustning.

Vi har tur som är här tidigt och slipper köa så länge för att få vår audioguide. Kan tänka mig att kön kan ringla sig lång här igenom duschrummet. Guiden finns på en mängd språk och jag passar på att fråga om en svensk, men får svaret att "ni svenskar är så intelligenta att ni kan engelska", så jag får nöja mig med en engelsk (eller amerikansk).

Vi går uppför trappen till våningen där cellerna är.

Fortsättning följer...