Lite Visby.

Klev på en båt i Stockholm och hamnade i Visby. 

Ja! Båt och båt, den kallas visst för fartyg för den var ganska stor.

Vår hytt hade balkong så där kunde jag sitta och titta på havet och hur solen gick ner.

Frukost på balkongen.

Sedan kunde vi börja spana efter Visby.

Tur att min rygg nu börjar bli bättre och bättre efter att fått RF, det är som ett under att kunna gå lite mer. För nu var det lång väg in till stan och uppförsbacke mest hela tiden. Varmt var det också.

Vi slinker in  genom muren.

Och kommer in på Södra Slottsgränd. Ser att rosorna blommar i Rosornas stad.

Förra gången jag var i Visby så startade det i strålande solsken och mycket varmt, ungefär som nu. Men blev ett rent otroligt busväder med regn och åska som slog ut elen i hela Visby. Hann inte se så mycket och upptäcker här att den här delen av stan har jag inte sett eller varit i. 

Ruinen här är efter två kyrkor. S:t Per och S:t Hans. Tillsammans var de en gång i tiden Visbys största kyrkor. Man har hittat runstenar och en bit hednisk bildsten i S.t Hans, så troligen ligger kyrkan på en gammal kultplats.

Vägen upp till Visby var uppför hela tiden men vi har tydligen inte kommit högst upp än, utan vi tar Trappgränd ändå mer uppför.

Där uppe ser en stor ruin som sträcker sig upp bakom de små fina husen.

Letar oss fram till ruinen som är en del av det gamla tjärkokeriet, där behöver jag vila lite och hittar en plats i skuggan medans maken och min kamera fortsätter en bit för att se hur det ser ut på andra sidan.

Han hittar Kvarntornet, Skolporten och lite annat.

Bra ibland att ha en duktig assistent.

Jag har vilat klart och vi kan fortsätta njuta av Visby lite till. Är man i rosornas stad så måste det bli lite bilder på rosor också.

Jag såg även många fina dörrar här.

Såg inga väggmålningar, men några buntlådor var dekorerade.

Åh, tänk de har pingviner även i Visby.

Vi lämnar stan via Skansport.

På vägen tillbaka till vår "båt" såg jag ett exempel på återvinning. Funderade först på varför det satt en brandsläckare vid promenadvägen, kanske bra att ha om det skulle bli skogsbrand, men den här var omgjord till fågelholk.

Dags att fara vidare. På nyheterna pratas det om algblomning i de här trakterna och det ser vi på vägen ut.

Inne i stan då vi satt och njöt av atmosfären träffade vi på en amerikan, han berättade att han kommit dit med det här segelfartyget och att de skulle åka ungefär samma sträcka som vi. Fast de hade startat i Tyskland, åkt via Norge och Danmark innan de kom till Visby.

Okända djur.

I dag regnar det, ganska skönt och slipper dessutom vattna blommorna. Ganska skönt att sitta ute på altanen också.

Såg något i altanfönstret, trodde det var ett visset löv som blåst in och tänkte släng ut det, men när jag kom närmare såg jag det var någon som sökt skydd för regnet.

Kom då och tänka på Olle Adolphsons visa om okända djur. 

"Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå

Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små."

Den här var inte så liten att den inte syntes utom mer som ett eklöv i storlek. Vet inte vad det är  för flygfä, men visst är den vacker.

Googlade lite och det som där liknade min gäst mest var poppelsvärmare.

På ett bord såg jag något litet, mycket litet, kanske var det något som i Adolphsons vissa kallades för fnill. Har aldrig sett någon fnill och inte heller den här lilla filuren förut. så vem vet jag har kanske funnit det lilla lilla djuret fnill.

"Det minsta djur som funnits var så litet
Så magert och så tunt och ruskigt slitet
Det var en fnill som var så svår att finna
Att en bacill kunde be den försvinna
Han var så liten att hans huvud värkte
Men glad ändå om någon honom märkte."

Vet inte ens om den var glad över att jag märkte den men med supermacro i mobilen så kunde jag få se hur den såg ut.

Mer än så i djurvärld såg jag inte.

Minnesbilder från Dublin.

Går man runt i en stad så ser man en mängd detaljer, små ting som blicken ibland fastnar på. Ja, även stora också. De har inget sammanhang som blir en berättelse, men de finns där och vill vara med i en nästan ordlös osammanhängande berättelse.

Folk skyndar omkring.

Verkar vara ett nytt mode i Dublin, kjol och kängor.

Hästträning mitt inne i stan.

Grön gubbe, men alla väntar och låter hästarna ha företräde.

Hittade Molly Malone.

Lite färger.

Snygg balkong.

Spöklikt fönster på ett museum.

Jorden anropar.

Lekfulla barn i en park.

Till sist Oscar Wilde.

Bostadslös

Även i Dublin är det problem med bostäder till alla. 

En del försöker göra något åt det, såg en del aktiviteter.

En del vill att tomma hus ska befolkas. 

Fast en del utesovare, var lite mer permanenta. Där kunde man sätta sig en stund och göra personen sällskap.

Hajade till lite när jag såg alla dessa som först såg ut som hemlösa, men de satt bara och köade för några populära biljetter på närliggande Olympia Theatre.

En plats för alla, men kanske bara nästan alla.

Temple Bar

"Funky shops, eclectic cafes and hordes of stylish young Europeans have made Temple Bar one of the most popular tourist destinations in the city." Så beskrivs Temple Bar området i en turistbroschyr. Kan nog stämma också för där är det mycket folk och många kommer dit för alla pubar och nattlivet.

Vi är inte så mycket för nattliv så det blev några promenader på dagtid. Eftersom vi bodde på norra sidan av floden Liffey tog vi vägen över Ha'penny Bridge.

Fortsatte in genom Merchants´Arch.

Och så var vi där i folkmyllret. Fast så här på eftermiddagen var det inte så värst mycket myller och vi behövde inte trängas.

Om man nu inte styrde stegen till den mest välkända puben i området, The Temple Bar. Där var det trängsel.

Man skulle kunna tro att området Temple Bar fått sitt namn av alla dessa pubar, barer och restauranger som ligger här, men namnet bar betydde förr i tiden strandpromenad och Temple kommer från Temple-familjen, vars stamfader Sir William Temple byggde ett hus och trädgårdar där i början av 1600-talet.

Fast andra tror, att trots denna storslagna härstamning, att namnet på Temple Bar-gatan ha varit mer direkt lånat från det berömda Temple Bar-distriktet i London, där den huvudsakliga tullporten till London låg med anor från medeltiden.

Hur som helst, var namnet än härstammar ifrån så var det ett trevligt område att ströva omkring i.

Mycket att upptäcka och se.

Träffade på många trevliga människor , en del bjöd verkligen på sig själva.

Andra var så extremt vänliga, som då min makes paraply blåste sönder en dag då det kom en rejäl regnskur.  En yngre gentleman stannade upp och ville ge sitt paraply till maken. Trodde först han skojade, men han menade allvar och hade tänkt fortsätta sin promenad och få sin kostym genomblöt. Kändes inte rätt, så han fick behålla sitt paraply.

Men för att återgå till Temple Bar så om man samlar på väggmålningar, då är det hit man ska gå. Det finns massor.

Blir man trött i rygg och ben kan man slå sig ner i en palm.

Eller slinka in på någon av alla pubar och ta en öl.