Bufflar och avresa med komplikationer

När vi vaknar i dag så regnar det för fullt, vi ska ut på en morgontur med jeepen så vi blir väckta vid femtiden. En lätt frukost serveras och vi upptäcker att de andra i gruppen valt att sova vidare, vi är bara två som ska iväg. Inte mycket djurliv som är vakna i regnvädret, men den här sömniga storken högt uppe i trädet ser lite skojig ut .

Eftersom det är så blött och  så lite djur att studera, så känns det lite som om även vi borde ha avstått från morgonrundan. Men sova det kan vi göra hemma, uppleva det här kan vi bara göra här.

Och visst får vi utdelning av även den här rundan, ett till djur som vi inte sett innan visar sig och vi kan pricka för det fjärde djuret av de "Big five" För visst är det buffel vi ser där borta.

Thuto och Calista  lyser som solar i ansiktet när de pekar mot bufflarna. Vi vågar oss inte så nära för det här är farliga djur med en rejäl störtkruka som huvud, och kan välta vår bil som ingenting om de blir uppretade.

Så nu ångrar jag inte att jag valde den regninga morgonturen, den femte i samlingen för "Big five" kommer vi antagligen inte få se för noshörning finns inte där vi är. Finns ett reservat i Zambia men dit kommer vi inte hinna åka. Men att ha fått se de övriga som är elefant, leopard, lejon och afrikansk buffel, är inte så illa det heller.

Det känns redan som om det regnar lite mindre, men det är nog bara våra breda leenden som sprider solsken omkring sig. Vi väcker upp en spur-wingd goose som sitter uppe i ett träd och sover.

Den blir så uppskrämd så den nästan faller ner ut trädet. Fast bara nästan.

Den här vackra röda fågeln sitter i ett annat träd.

Avresedag i dag så morgonrundan är inte så lång, vi återvänder för att packa ihop det sista av vårt bagage och ta farväl av Tubu Tree Camp.

Nu går färden mot den lilla nyanlagda flygplatsen Hunda. Det tar inte så lång tid innan vi ser det lilla flygplanet som ska hämta oss. Men vi får något betänksamt mellan ögonen när vi ser det landa. Regnet har löst upp ytbeläggningen på landningsbanan och flygplanet glider hit och dit. Det är en skicklig pilot som klarar av landningen bra ändå och får stopp på planet innan landnigsbanan tar slut. Det ser lugnt ut här på bilden, men det var såphalt och svårt att t.o.m gå där. Några halkade även omkull i smeten.

Nu väntar vi bara på det andra planet ska komma med den övriga gruppen, de som varit på Jacana. De ska hit till oss eftersom vårt lilla plan inte kan ta med alla och även  packningen, så båda planen behövs. Det stora planet kommer och har lite lättare att landa eftersom det är tyngre. Piloten av det lilla planet beslutar sig för att det är för farligt att lyfta med passagerare så bagage stuvas in där och han flyger över till Jao flyglats, några mil bort, för att vänta in det större planet. Det ska sedan  flyga skytteltrafik med oss passagerare, med fem åt gången. Första gänget hoppar in i flygplanet och de åker iväg för att lyfta.................men de kommer inte så långt för där startbanan börjar gliiiiider de av och fastnar i leran, och där sitter det.

Alla hjälps åt för att få loss flygplanet, spadar och rep hämtas och det slits rejält.

Det skottas och jeeparna kommer till hjälp också.

Ja, hur ska det här gå?

Åh hej å hå, många som hjälper till.

Till slut kommer planet loss och står uppe på starbanan igen, men piloten inser att det är för farligt att flyga med passagerare. Bara bagage får följa med.

Så nu är vi hela gänget här vid Honda flygplats istället för att ena gruppen hade kunnat stanna kvar vis Jao flygplats för att vänta in oss. Tanken var att vi skulle spara tid och kunna flyga direkt härifrån till flygplatsen Kasane nära gränsen till Zambia. Nu får vi ta bilarna till båtarna som ska transportera oss över till Jacanasidan.  Tog inte så många bilder men förtöjningen av båtarna var värd en bild tyckte jag. En liten knop i ett palmblad.

Vi får vänta en liten stund innan båtarna hinner dit, för det var ju inte planerat med båtfärd i dag. Väntetiden ägnar vi oss åt den paketerade lunchen. Över på andra sidan hoppar vi raskt över i bilarna och far mot flygplatsen. Då vill det sig inte bättre än att den ena bilen får punktering. Vi i vår bil vänder för att hjälpa till, men vi får höra i radion att de redan fått hjälp så vi fortsätter till flygplatsen. Där får vi en överaskning. Djungelbokens hela elefanthjord har bestämt sig för att ta en vandring just där. Det är ju så här man vill se dem, vandrandes på en lång rad.

Det lilla planet står och väntar, så det blir en kort paus för fotografering och så iväg. Sex timmar försenade. Det lilla planet tar fem passagerare och man sitter nästan på golvet.

Trevligt är att vi flyger väldigt lågt och ser alla djur och framförallt hur mycket elefanter det finns här.

Nu är vi på väg mot Zambia.

Bushmens walk

På eftermiddagen i dag ska vi ut på en promenad. Låter uppfriskande, eftersom vi inte får ta några egna promenader här bland alla vilda och farliga djur, så det ska bli skönt att få röra lite på sig.

Det första vi stöter på när vi hoppar ur bilen är ett gäng babianer, de verkar lika nyfikna på oss som vi på dem. Fast de har inga kameror, det har vi.

De skuttar runt i träden och även babianer tycker att amarulla är gott.

Den här babianen har kanske fått syn på Calista före oss, för han ser lite betänksam ut.

När vi vänder oss om så kommer där en helt okänd vilde gåendes, han ser ganska fredlig ut och det tar faktiskt en liten stund innan vi ser att det är vår guide och "spårhund" Calista som varit in i buskarna och bytt om till sin bushmanklädsel. Han ska visa oss hur bushmännen lever, han är upplärd av sin farfar.

Han visar oss här hur det långa spjutet, eller fångstredskapet sätts ihop med läderband.

Vi får också veta vad den övriga utrustningen är utav och vad den används till. Det här är ett strutsägg som de har vatten med sig i när de är ute på jakt.

Det här sköldpaddskalet använder de bl.a till att gräva med.

Det fungera även som hjälm.

Nu har vi allt med oss och kan gå ut på jakt, men först måste alla plocka upp något från marken. Det lägger vi sedan  alla på samma plats för att få kontakt med förfäderna. Calista talar med dem på sitt sanspråk.

Vi kommer fram till ett gryt och här blir det jakt. Calista sätter fart och får ner sitt fångstredskap och blokerar ingången med det och med yxan.

Sedan är det dags för sköldpaddsskalet att komma till användning, det gräver han med lite längre bort där bytet befinner sig och vi kan snart få en god middag.

Fast nu skulle han bara visa hur det går till och grytet är tomt så middagen får vänta tills efter promenaden. Kunde annars ha varit en sådan här scrub hare där nere i grytet.

Nu ska vi få lära oss hur man gör en fågelsnara. Calista gräver först ner en pinne i marken och en liten bit ifrån den börjar han gräva en till grop.

Med bara hjälp av händerna och sin grävpinne fäster han en ögla av en gren där i den nya gropen. Hållfastheten på den öglan är imponerande.

Nu fästs snöret, som naturligtvis är gjort av naturmaterial, i öglan med hjälp av en liten tagg från en buske.

Snöret läggs i en ögla och några frön innanför den öglan lockar till sig fågeln.

Nu är det dags att göra upp eld, torr elefantspillning är bränslet.

och lite torrt gräs som Calista har med sig.

Yxan kommer till användning.

Sköldpaddsskalet får bli vindskydd och Calista gnuggar pinnen så händerna nästan glöder.

och han gnuggar.

Men ingen eld får vi, hur mycket Calista än gnuggar sin pinne så får vi inte mer än lite glöd och rök. Det blir kall mat i dag. Beror antagligen på att det har regnat och även duggar lite nu. Jakten är över och vi går hemmåt. Jaktredskapet som Calista har släpas i marken efter sig har gjort ett spår som vi kan följa hemmåt.

Calista berättar att om de är så långt hemmifrån så att de inte hinner hem, då brukar de krypa ner i ett övergivet gryt och sedan dra en sådan här taggbuske över öppningen, som skydd mot vilda djur.

Eftersom vi ska lämna Botswana i morgon är det avskedsmiddag i kväll. Middagen inleds med sång och dans  och i dag får även vi vara med och dansa.

I kväll är det herrarnas afton och inte Ladies first som det varit alla andra kvällar. Det innebar att damerna ska hämta mat till sina män och servera dem, innan de får hämta sin egen mat. Vi fick också instruktioner om hur man åt på traditionellt sätt, med fingrarna. Fast det var inte så lätt, så jag gick ganska snart över till kniv och gaffel.

Trötta mätta och nöjda drog vi sedan tillbaka till våra sängar.

Black and white

Vadå svartvitt kanske någon tänker, det där är väl inte svartvitt, men det kommer strax.

Den här förmiddagen blev det inga extraordinära händelser, lite djur som vi inte sett tidigare, men inga som hotade eller skrämde oss, men inte någon tråkig dag för det. Det första vi stötte på under morgonturen var de här större kudun. Torkad kudu fick vi som snacks, det var mycket gott.

Antar att de har bra hörsel med dessa trattar till öron. Söt lite hjärtformad nos också.

Ett lite mindre djur, som vi inte sett tidigare under resan stöter vi sedan på. En ganska stor sköldpadda.

Den är till och med klappvänlig, eller är det sköldpaddssoppa som Thuto funderar på här....

Det brakar till i buskarna och ett vårtsvin styr kosan mot en tremitstack, en fripassagerare har han på ryggen. Han är inte vid termitstacken så länge men när han är klar fattas toppen av stacken.

Se ett sådant fynd, men vi är i en nationalpark (även om den är så stor så det är svårt att förstå) så fyndet lämnas kvar där vi hittade det.

En ground hornbill vandrar omkring här också, den är utrotningshotad eftersom lokalbefolkningen använder deras bobyggmateral till ved.

I ett träd hittar vi några velvet monkey eller som de egentligen ska heta green monkey. Jag tycker att hanarna borde  heta blue monkey, syns kanske  varför här.

Ur en grop nära vägen, flyger en stor fågel upp, den sätter sig i ett träd och kollar in vad vi är för några och vi passar på att fota den. det är en giant eagel owl.

Ett tydligt tecken på att det finns någon fara i närheten är det här beteendet, att flocken stirrar uppmärksamt åt samma hål,l och här finns det tydligen något hotande i närheten.

Men inte kan det vara de här lånhalsade som skrämmer dem, de betar så fredligt av bladen i trädtopparna.

Men mycket riktigt, uppe i ett träd får vi syn på något som gör att kamerorna går varma.

Det är en av våra vänner från i går kväll. Det prasslar i buskarna så brodern är tydligen i närheten också. Visst är han vacker där uppe i trädet.

Han sitter där ett tag och låter oss beundra honom, innan han hoppar ner och försvinner in i grönskan.

Vi passar på att ta en förmiddagsfika och den serveras på en plattform byggd uppe i träden. Där kan vi stå och se på djurlivet under oss. Vi ser att impalan är oroade, de skuttar omkring, skäller lite och ser allmänt störda ut, inte av oss utan av något som de stirrar efter. Dessutom så varnar frankelin, det är inte utan att den fågeln kallas för Afrikas alarmklocka. Den hojtar och låter då det finns någon fara i närheten.

Mycket riktigt, när vi avslutar fikat och åker vidare så träffar vi på vår vän leoparden i ett annat träd.

Men se där flyger en bateleur eagle eller gycklarörn som den heter på svenska.

De här träden heter shepherds tree och har fått sitt namn för att herdarna söker sig till dem för att få skugga. Förmodar att det var mycket bra på att ge skugga eller att det inte fanns något annat som skuggade, för de stinker. Bladen används som foder till djuren under torrperioden, eftersom de är mycket näringsrika. Rötterna hackas eller mals för att användas till gröt eller som ersättning för kaffe, även som bot mot hemorojder. De gröna fruktern anses bota epilepsi.

Nu kommer vi så till det svartvita. När jag satt med den här bilden så spelades en låt på radion som heter "Black and white" och det slog mig då, att det borde vara titeln på dagens inlägg.

Min drömbild på sebror var en, där de galloperade iväg i full fart med dammet yrandes omkring dem, men de här stod där och tittade på oss helt lugna utan minsta spring i benen. När de ledsnade så gick de lungt iväg dessutom, inget damm yrde heller eftersom det hade regnat. Men intressant är att rovdjuren har svårt att se sebrorna med det randiga mönstret. När de springer så blir ränderna till ett sudd för rovdjuret och de kan inte fokusera på det. Det som i våra ögon såg ut som den allra sämsta kamuflagedräkten var tydligen den bästa ändå. 

När sebrorna traskade iväg, tittade vi på de här storkarna högt uppe i ett träd istället. De såg så lustiga ut när de balanserade där uppe på sina smala ben.

Sedan återvänder vi till campen och slår oss ner i "salongen" , svårt att veta vad man ska kalla det rummet med sina öppna väggar men möblerat som ett trivsamt vardagsrum.

Bono kommer med kaffe.

Det här är matsalen, där vi snart ska äta lunch.

och så här vacker är baren.

Den är inte helt tom fast de som är där nu beställer ingen drink, de leker i trädet.

Tubu Tree Camp

Efter båtturen och vår närkontakt med flodhästen kommer vi så fram till Tubu och hoppar iland för en kortare bilfärd upp till campen.

Nu hinner vi inte många meter innan vi träffar på en elefantflock. Rejäla bjässar är en del av dem. De äter hela tiden och det är lite svårt att inse att de där hårda sträva palmbladen kan smaka något vidare gott. Men om man nu behöver så mycket som upp till 150 kg växtmaterial i magen per dag, så får man inte vara kräsen.

Dessutom så går det mesta av maten rakt igenom elefanten, bara en liten del av allt de stoppar i sig tar de till sig som näring.

Det är väldigt svårt att se på en elefant om den är mager och utsvulten, eftersom alla denna bukfylla gör att den är uppsvullen och rund om magen ändå.

Men vad ser vi där under den stora magen på elefanten.

Jo en pytteliten unge, den är bara  omkring sex månader gammal, håller sig till mamman hela tiden. Så söt och den minsta elefant som jag sett.

Elefanter är flockdjur. Flocken leds oftast av en hona och består av hennes nära släktingar av kvinnligt kön och deras ungar. Ungtjurarna lämnar oftast flocken i tonåren. Elefanterna förstör en hel del, man kan se hela skogar  som är skövlade av elefanter och det har blivit lite för många elefanter i Botswana nu. Skyddsjakt skulle behövas men är svårt att genomföra, eftersom man inte kan skjuta av enstaka elefanter i en flock, de andra skulle sörja sig till döds då. En flock kan bestå av omkring 50 elefanter och skjuta av så många skulle ge Botswana dåligt rykte i omvärlden.

Den afrikanska elefanten har liksom två "fingrar" på sin snabel som den kan använda till att plocka upp saker med. De här elefanterna var snälla nog att visa upp sina fingrar.

Vi fortsätter en liten bit frammåt och ser att flocken var större än vi först trott och alldeles vid vägen står det en elefant och kikar ut genom buskarna. Väldigt nära känns det, tryggt att sitta i bilen då.

För att inte störa för mycket fortsätter vi vägen frammåt, men ser att även där finns det fler elefanter. En ung hane som verkar ganska så pigg och lättirriterad.........just då kör vi i diket.

Min första tanke är, att jag vill då inte gå ut och skjuta på bilen och tänk om elefanten får för sig att gå till attack. Han verkar ganska sur och viker fram öronen, lyfter snabeln och trumpetar ilsket.

Men vi har tur, ingen behöver gå ut och skjuta på, Thuto lyckas backa upp ur diket och vi kör därifrån. Kommer inte så långt nu heller för lite längre bort hittar vi en stor hane. Om jag nu tyckte de där elefanterna i flocken var stora, så är den här enorm.

Hatt har han också, det ser så ut på håll, men det är en sändare som han har fast runt nacken. Han är ensam där vid sitt träd, vankar runt lite och ställer sig sedan mot trädet. Vi får veta att de kan stå så och sova ibland.

Han verkar vara väldigt ensam och längtar tydligen efter sällskap, ser så ut eftersom han har ett femte ben.

Nu är det hög tid att lämna elefanterna, hur spännande det än är, för de väntar på oss vid Tubu Tree Camp. De har väntat så länge nu, så de skickar ut en eftersökningspatrull, de tror att något hänt oss eftersom vi är så sena. De kan ju inte veta att vi har hamnat mitt en elefantflock och inte kunnat slita oss därifrån.

Fina rum med sköna sängar.

Egen balkong har vi.

Med den bästa av utsikter.

Fast utomhusduschen ser inte så inbjudande ut i dag, vi använder den som är inomhus i stället. På kvällen bör vi inte använda den ute heller, för där brukar leoparderna tycka om att sova.

Gulliga husdjur har vi, de ser ut som små hundar om man tittar närmare på ansiktet.

Före middagen gör vi en kvällstur. Våra guider ser spår av leopard och kör runt ett bra tag och letar och till slut så ger spaningen resultat. Två unga hanar ligger i det höga gräset och vilar sig före kvällens jakt. de är inte så lätta att upptäcka där.

Syns lite bättre när de sätter sig upp.

Nu börjar det bli mörkt, lite för mörkt för fotografering och den ena leoparden går iväg.

Vi ser att den har siktet inställt på en ensam impala och lämnar leoparderna för att inte störa i jakten. Den yttersta vita svanstippen syns sedan på långt håll när han går iväg. Leoparden har den för att ungarna ska kunna följa efter mamman i mörkret och vi ser att den syns verkligen.

Med en stark ficklampa visar oss Thuto att det är ett rikt djurliv även på natten. De flesta djur ser vi bara som två lysande ögon men några få, fastnar på bild.

Här en genets

och en springhare

Och till slut en brun hyena.

Pula och Thebe

Pula är landets valuta och även ordet för regn. Namnet kommer från bantuspåket Swetswanas och betyder välsignelse, Thebe som underenheten heter, betyder droppar eller sköld. Så den här dagen när vi skulle byta lodge och även gå en liten vandring till fots, blev vi rikligen välsingade med pula.

I dag var frukosten  inflyttad under tak på bryggan, eftersom det regnade. De små aporna passade då på att hoppa runt på bordet, där den annars brukade serveras. Någon liten smula kunde ju finnas kvar. Vi fick höra att de var så fräcka ibland så de kom och drack upp mjölken som skulle vara till kaffet. Kaffe fanns det alltid framställt och bredvid det en liten tillbringare med mjölk.

Efter frukost  drar vi på oss regnjackorna och hoppar i båten. Ja, hoppa var kanske lite väl överdrivet, jag vinglar väl mer ner i den. Bilen står och väntar och bland det första vi får se i dag är ett till lejon. En lite blöt men ståtlig lejonhane. Det är tydligen fler som upptäckt honom.

Han vandrar runt lite och verkar inte bry sig om oss i bilen.

Några av hjortdjuren hoppar och skuttar omkring, vi får lära oss att det kallas för PRONKING. De gör så för att just de, inte är den svagaste länken i flocken. För att liksom visa att det är ingen mening att du försöker ta mig, se så snabb och vital jag är.

Lejonhanen verkar inte bry sig om dem heller, han sätter sig ner och kliar sig lite.

Men plötsligt blir han väldigt vaksam, ser ut som han har upptäckt något.

och så sätter han iväg i språng, full fart iväg. Jag undrar vad som skrämt honom och kan inte upptäcka något som ska vara farligt för ett lejon.

Vår guide Thuto berättar att det är några människor som är ute och går som skrämt honom. De är så långt borta, så att jag inte ser dem utan kikare. Vi får veta att det är tydligen lejonens minnen från den tid då det var jakt på dem, som gör att de blir skrämda av människor som är ute och går, om de är på långt håll vill säga. Skulle vi gå ur bilarna på nära håll såg de oss mer som mat. Han far iväg så vattnet sprutar om honom.

Skrämmer slag på en flock impala som inte verkar förstå sitt eget bästa och springer rakt framför lejonet, men de är tydligen snabba för de hinner undan innan han kommer fram.

Sedan försvinner han in i skogen och Thuto säger att det kommer ta flera dagar innan han visar sig igen. Vi åker vidare till ett mindre lejonrikt område för att ta vår promenad. Känns tryggt att Thuto har sitt gevär med sig ändå. Adams vapen är lite annorlunda. Här berättar Thuto om de olika spåren som vi ser.

Nu är det vi som blir iaktagna, här av några gnu.

Undrar just varför Thuto badar med skorna på?

Jo det finns krokodiler i vattnet. Vi såg en liten krokodil som han försökte fånga, men den simmade iväg. När vi strax efter såg den här så tyckte han den var liiiite för stor för att fånga.

Regnvädret gör att flodhästarna är mer aktiva i dag.

Men nu är även vi hungriga och lunchen i dag serveras uppe i träden. En stor veranda är byggd uppe i träden och som vanligt får vi något gott att både äta och dricka.

Efter lunchen är det dags att åka och möta de övriga i gruppen som i två dagar bott på Tubu Tree Camp, dit vi nu ska, och de ska få bo på vårt ställe Jacana. Kul att höra hur de haft det. På vägen dit träffar vi på en av mina favoriter bland djuren här. Red hartebeest, den ser så lustig ut, som om man korsat älg och häst.

Regnet fortsätter ösa ner och det är inte så många djur i farten. Vi kör en smal väg och strax före en kurva säger jag. "Tänk om det kunde stå en elefant runt hörnet", vi rundar hörnet men ingen elefant står där, men vi får se vår första giraff . Så hög och ståtlig, mycket högre än jag hade föreställt mig.

Han är inte helt ensam, har sällskap av en massa fåglar som hjälper till med renhållningen.

Han poserar en liten stund och försvinner sedan in bland buskarna.

Vi far vidare för att träffa våra vänner i den engelska delen av gruppen, ett kärt återseende och alla bubblar över av berättelser om vad vi upplevt dessa två dygn.

De får vår bil för att ta sig till Jacana och vi deras båt för en färd till Tubu. En aning blöt överfärd men även lite äventyrlig då en flodhäst plötsligt spärrar vår väg i vattnet. Tur att det är en skicklig båtförare som varit med förr. Han säger att vi ska göra en undanmanöver och tar fart och svänger precis vid flodhästen som tänker resa sig upp, han får kanske en liten touch av båten och vi ser mest ett stort plask och ett bubbel av honom. Han och vi klarade oss helskinnade från det äventyret. Kameran ligger nedpackad i den vattentäta ryggsäcken, så det blev inga bilder på flodhästmötet, tur eller otur, det vet jag inte riktigt, hade ju kunnat tappa den också. De vanligaste tillbuden och olyckorna med just flodhästar är annars att de välter båtarna.

Nya äventyr väntar nu vid Tubu Tree Camp.