Solnedgång.

På kvällen ska vi iväg och se om vi kan få lite bilder på solnedgången, blev ingen soluppgång på grund av regn och nu ser det lite oroande ut även för solnedgången. Vi har fått några skurar på eftermiddagen och nu en fin regnbåge.

Men vädret växlar snabbt och då kvällen kommer skiner solen. vi åker iväg och träffar på några rapphönor.

De är inte samarbetsvilliga utan drar iväg då vi kommer lite för nära.

Men det är ett underbart kvällsljus så vi får lite hopp.

Morgonens regnskur gjorde att det grönskade en hel del borta vid floden och regnet som även kom på eftermiddagen gör att det blir ändå frodigare där.

Det ser fortfarande lite hotfullt ut, men än skiner solen. 

Sanden får en helt annan färg av den lågt stående solen. 

Ingen av grupperna som bor på vår camp har åkt hit, det är bara jag, Rune och Solongo. Endast våra steg i sanden och öknens ljud som hörs.

Former och färger.

Regnet som kom på eftermiddagen gör att sanden är hårdare och det är inte lika jobbigt att gå i sanden då.

Nästan som att gå på skare. På de flesta ställen håller den skarliknande ytan, men då vi kommer högt upp på dynen brister den ibland. 

Den här gången går vi ända upp på toppen av en sanddyn. Det är inte lika brant som på förra stället, men lite kittlar det i magen då man går på eggen av dynen. Man brukar säga att kameran ljuger inte, men här gör den faktiskt det. Höjden och djupet försvinner liksom och det är svårt att se hur smal eggen är. Men vår bil där ner ser ganska liten ut.

Men vi är inte helt ensamma, en bra bit bort ser vi tre personer. Fast det är så långt bort att ingen av oss stör den andre.

Några hästar har hittat en grön oas.

Fåren och getterna är på väg hem för kvällen.

Lite lurade på en riktigt färggrann solnedgång blir vi, för just när solen ska försvinna bakom sanddynen så går den i moln. Men vackert var det ändå och en fin kväll fick vi.

Fascinerande är att stå här uppe på toppen och vända sig runt åt olika håll och se hur ljuset förändras när man vänder sig runt.

Vi väntar och hoppas på att monet framför solen ska blåsa bort.

 Men tyvärr, det blev inte den maffiga solnedgång som vi hoppats på.

Plötsligt förändras regnbågen också den ser nu mer ut som fackla som tänds där borta bakom bergen.

Där uppe var vi nyss, nu ser den förut så färgrika sanden alldeles grå ut.                                     

                                                                föregående --- nästa

De kommo från öster, och Lilla Bocken Bruse.

Vi såg dem på långt håll, det såg ut som om det var en kamelkaravan som kom vandrandes över öknen.

De hade gått långt och hade lång väg kvar.

De kom närmare och närmare, då ser jag att det är en flock kor.  Undrar så vad som fått dem att komma på tanken att korsa den torra öknen.

Hur har de fått nys om att på andra sidan all den här sanden så finns det grönt gräs.

Regnskuren som kom på morgonen har gjort att det grönskat rejält på några timmar.

Fåren och getterna har rejält med bete.

Se där, där kommer den Lilla Bocken Bruse. Han trippar så fin över bron. Ta inte mig sa Lilla Bocken Bruse och försvann iväg till sina väner på sätern för att äta sig mätt.

Jag beundrar alla skiftningar som blir av sol och skugga.

Under tiden vi tittade på Lilla Bocken Bruse och färgskiftningarna i sanden så hittade de vandrande korna ner till sitt mål, de hägrande gröna gräset.

titta där en...…….ja det är nog en fågel.

Även om det är grönt på några ställen här så är det nog ändå en trakt där kamelen gör sig bäst.

Håller med mig.

                                                               föregående --- nästa

De sjungande sanddynerna.

Vår punktering är lagad och det är nu dags för oss att utforska Khongor sand dunes, dessa brukar populärt kallas för "De sjungande sanddynerna". Sjungande sand är sällsynt för det finns få platser i världen som har sand med rätt mängd och kvalitet för att producera ljuden. Dessa sanddyner är de största i Gobiöknen. Många tror att Gobiöknen är ett stort område med bara sanddyner, men vi har nu sett hur varierat det är där ändå. Khongor är ett av de få områdena med sanddyner.

Den här sanddynen är 6-12 km bred och 180 km lång och har dyner som är 300 meter höga. Här bildas skap kurvor i sanden som avslutas med en skarp kant som bildar vågmönster i sanden.

När man står här nere och spanar upp så ser den vandringen ganska lätt ut, men lita på mig det är en tuff vandring uppför. Sandkornen är små och fina och sanden är torr, vilket gör att det är väldigt mjukt och man sjunker ner i sanden.

För varje steg du tar framåt så glider man tillbaka en bra bit, känns ibland som om man står och trampar på samma ställe.

Det är dessutom varmt och vattnet i vattenflaskan blir snabbt så varmt så det känns kokt. Jag kämpar mig uppför, bit för bit.

När man kommer högre upp så blir det dessutom  brant, inte bara brant utan väldigt brant. Ser att man måste ta till både händer och fötter för att komma vidare

Jag har kameran med mig och vill inte riskera att få den full med sand, så när jag ser det så bestämmer jag mig för att bara gå dit där det brantaste börjar.

Visst är det säkert bättre utsikt där uppe på toppen, men jag ser bra redan på den här höjden.

Fin utsikt över området med sina camper och bosättningar.

Ser att morgonens regnskur har gjort betet lite grönare nere vid vattenhålet.

Ser kanske inte så brant ut där uppe ifrån den här vinkeln, men jag lovar det är både brant och hett.

Många ger upp, pustar ett tag och vänder sedan nedåt. Förutom att det är varmt så är det också vindstilla så vi hör inte att sanden sjunger för oss.

Jag vänder nedåt. Där nere är det också varmt och utan skugga, smart hade varit att vi fått bilnyckeln, men de är på väg upp till toppen av dynen, och kunnat vänta i skuggan i bilen. Rune och vår guide tar en promenad och jag blir inviterade till några kanadiska damer att sitta i deras bil och vänta, får en trevlig pratstund. En av damerna har varit i Sverige flera gånger.

Fast de allra tuffaste fortsätter ända upp till toppen.

Vår chaufför Amdraa är en av dem, han står här längst till vänster.

Sedan är det dags för dem att också vända ner. Det är då det händer. Sanden börjar sjunga, det är när sanden kommer i rörelse som man kan höra sången.

Ett franskt team har förklarat detta fenomen som på grund av en tunn ytbeläggning av skiffer över sandkornen som gör att sanden gör ett resonansljud. Ljudet är också hänförligt till värme, väderförhållandena i öknen och till lavinverkan som orsakas av sandpartiklarna som rör sig harmoniskt. Detta ljud jämförs också med ljudet från ett flygplan under start och landning.

Sandkornen måste vara runda och mellan 0,1 och 0,5 mm i diameter, den måste innehålla kiseldioxid och vara en aning fuktig för att ljudet ska bildas.

Jag tar en liten filmsnutt, men är nog för varm och trött för den blir så kort att det är svårt att hinna med  att höra ordentligt. Men vill du höra hur det låter då sanden sjunger så klicka på länken sist i inlägget.

I början på vandringen få vi tipset att ta av skorna och känna den mjuka, sköna sanden mellan tårna. Hade nog varit skönt, i början. Solen låg på och värmde ordentligt, sanden blev varmare och varmare och de som gick utan skor brände sig rejält under fötterna. Amdraa hann nästan ända ner innan han tvingades sätta sig ner  och svalka av fötterna.

Lyssna

                                                                       föregående --- nästa

Liten promenad med sand i skorna.

Eftersom vi tyckte att det där med att rida kamel var lite väl långsamt så passade vi på att ta en promenad ut i sanden i stället 

Här var sanden varm, mjuk och skön, inte den steniga sanden vi upplevt tidigare.

Vi traskade på och kom fram till floden.

Här hade många djur samlats, även om det inte var så rikligt ned vatten i floden så gjorde det att växtligheten var bättre här. 

En liten flicka lekte där nere i vattnet. 

Såg ut som om hon tvättade sina skor.

Trots att sanden var finkornig och mjuk så kändes sandbanken vi stod på, hård och stadig. 

Fina mönster i sanden.

Men tråkig att hitta plast långt ute i öknen. 

Även om vi red kortare stund än planerat, så fick vi en skön promenad och åter på vår Ger-camp var det skönt att hoppa in i duschen och få en kall avrivning,  för något varmvatten har vi  inte här.  Men blåsa håret och värma sig kan ju vara skönt ... ja, visst ja, vi har ingen ström så det fungerade inte heller.  Men den pyttelilla toastolen och handfatet i tvättrummet är väl charmiga,  fast de är nog bara till lyst, för de är inte inkopplade.

Det blir att sova tidigt i kväll för i morgon har vi tänkt oss att gå upp vid fyra och möta solen över sanddynerna. 

Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.