Flexibilitet

....är nyckeln till en lyckad expedition! Är en fras man ofta får höra då man reser med PolarQuest. Inget undantag den här resan. Planerade landstigningarna var tvungna att ändras den här dagen. Solen sken men vinden var hård. Klassas som något mellan styv kuling och halv storm med sina 20 s/m. Trots att det blåste ordentligt kunde vi njuta av solen ute på däck men det gällde att klä på sig rejält.

Isbergen drev omkring och fler och fler syntes i diset. Stora som höghus och ibland knappt synliga tornar de upp sig. Man måste nog förstora för att se det största i bakgrunden.

Pingvinerna verkade älska vädret och studsade fram på vågorna.

Vi älskade att titta på dem.

Vi siktar in Coppers Bay där vi planerar en landstigning.

Glada pingviner gör oss sällskap.

Jag undrar lite vad de tänker då de spanar in gänget på däck med sina kameror.

Så var det, det där med flexibilitet. Vädrets makter styr här, planerna ändras, det går inte att göra någon landstigning. Det är för mycket is och för hårt väder. Det är inte smuts på linsen som gör att den här bilden ser vitprickig ut, det snöar dessutom.

Många var först besvikna över den missade landstigningen men nu är vi på väg mot det riktiga Antarktis och då måste man vara försiktig. Alla var nog mycket tacksamma över vår ryska kaptens beslut om försiktighet då vi vid resans slut fick höra om Explorers förlisning. Tack och lov räddades alla men då de satt där i sina livbåtar visste de inte om det var någon räddning på väg eller om de skulle få tillbringa både dagar och nätter i livbåtarna. Oscar Westman  som vi hade som expeditionsledare på en resa uppe i Svalbard sommaren efter berättade och visade bilder från händelsen. Han hade inga egna bilder för hans kamera ligger nu på 1137 meters djup.

Fåglarna trivdes i det här vädret.

För att få ett litet grepp om hur stort isberget är så förstora och titta på den låga delen till höger. Där finns det en hel pingvinkolloni. Jag vet de syns knappt, ser mer ut som en liten smutsfläck men är ett helt gäng med pingviner, det visar lite av isbergets storhet.

Fåglarna gillar när det blåser friska vindar. Här en brokpetrell.

En sydlig stormfågel.

Första ispetrellen dyker upp.

Två dagar till havs, den första med friska vindar, sol och snö och den andra i ganska stilla och lugn sjögång. Sydorkneyöarna missade att få se oss. Där låg isen tjock och kompakt så vårt fartyg som visserligen var isgående men ingen isbrytare fick ge sig. Vi satte kurs mot Elefantön istället. Där går det troligtvis inte att gå iland men att få se ön dit Shackleton och hans mannar kom efter deras skräckfärd över istäcket och havet från det förlista skeppet, bara det är en bonus.

Grytviken igen

Fortsätter med lite bilder från Grytviken. Det är mycket större här än vad jag hade trott. Många fartyg ligger övergivna och rostar och faller samman.

Djuren här verkar inte bry sig om förfallet

Valfångstfartyget Petrell som var med i förra inlägget har fortfarande sin valharpun kvar i fören.

Utkikstunnan sitter kvar i masten men jag tror inte att den håller för någo utkik.

Ett ankare utan fartyg.

Vrakdelar kan vara en bra startplats.

Jag förstår att man kanske inte vill stanna här nere för en romantisk träff. De svarta prickarna högt uppe i backen är inga  stenar utan det lilla kärleksparet på nästa bild.

Där har vi de två förälskade. Så mycken möda för att få vara på tu man hand.

En elefantsäl kan känna sig trygg här numera.

Tärnorna svävar omkring.

Hittar en fisk då och då.

En blåögd skarv dök upp...

...och dök ner igen.

Den lilla asätande stjärtanden hade också hittat hit.

Anders ville ha ett porträtt på sig i ögat på elefantsälen, var inte någon lätt uppgift eftersom det var ett mönster i ögat som förvrängde motivet något. Elefantsälshonan var samarbetsvillig.

Albatrosser som fastnar i fiskeredskap och även flyger runt med krokar och linor fast i näbben är vardagsmat här. Fisket med långrev gör att 26 arter av sjöfågel riskerar att dö ut. Många åtgärder vidtas numera för att undvika att fåglarna ska försöka fånga reven men tyvärr är det nog så att alla inte följer föreskrifterna.Men det är inte bara fåglarna som råkar illa ut. Skräp dumpas och kanske även tappas i havet. Såg den här pälssälen som har all anledning att vara på dåligt humör med sitt plastband som fastnat runt hans hals och sedan växt fast. Kan gissa att han har rejält ont. Har han tur så finns det någon vänlig själ som klarar av att få bort bandet innan han växer sig större.

Vår guide berättade att de träffat på något liknande för något år sedan och då hade de bestämt sig för att hjälpa sälen. Den var lite mindre än den här. De kastade en jacka över huvudet på den och kastade sig sedan fram och lyckades slita bort bandet. Sedan hade de ett litet dilemma. De behövde jackan för sin fortsatta färd men vem skulle våga gå fram och ta bort den för nu var sälen mer än uppretad så det gällde att springa fort sedan.

Innan vi lämnar Grytviken för nya äventyr har vi lite mingel med de få bofasta och bjuder på ett litet grillparty på däck. Jag valde att lämna kameran i hytten och mingla lite istället.

Fjäder i hatten

En pälssäl med fjäder i hatten.

Sover så skönt.

Kungspingvin med bra balans.

Fryser om tårna.

Stor slagskämpe med sårad stolthet.

Såg ni! Så här stor var fisken jag fångade.

Kan någon flytta på den där stenen.

Jag känner mig ganska mätt nu.

Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.

Elsehul

Vi är nu i Sydgeorgien och ska snart göra en landstigning i bukten Elsehul. Innan vi får gå iland är det obligatoriskt att vara med på en genomgång om hur man förhåller sig här. Det är mycket viktigt och vi får bl.a  veta att inget ätbart får tas iland och både före och efter landstigning måste stövlar och kängor tvättas i ett speciellt definicerande bad.

Innan vi kliver iland gör vi en liten sväng förbi en strand där elefantsälar, pälssälar och pingviner håller till. Där på stranden ligger en alldeles nyfödd liten elefantsäl. Den har t.o.m en bit av navelsträngen kvar.

Livet är inte alltid så lätt för en sälunge, jag vet inte vem som skadat den här men den har blivit illa åtgången.

Det är mycket troligt att den inte kommer att kunna klara av att freda sig mot fåglarna som redan hade spanat in den.

Den sydliga stormfågeln är stor och den avvek inte många meter från sälungen.

Vid nästa strand skulle vi gå iland, här på en sten ute i vattnet satt en pampig pälssäl. Såg nästan ut som om han vaktade stranden.

Vårt mål med landstigningen var att gå upp på höjden, där det var en fantastisk utsikt över omgivningarna, men mer om det senare. Då kommer också en förklaring till varför Olle står med en paddel där högt uppe på berget.

När vi några timmar senare när kommer ner från höjden för att återvända till fartyget, sitter han fortfarande kvar på sin sten.  Det är bara vattennivån som förändrats.