Grytviken igen

Fortsätter med lite bilder från Grytviken. Det är mycket större här än vad jag hade trott. Många fartyg ligger övergivna och rostar och faller samman.

Djuren här verkar inte bry sig om förfallet

Valfångstfartyget Petrell som var med i förra inlägget har fortfarande sin valharpun kvar i fören.

Utkikstunnan sitter kvar i masten men jag tror inte att den håller för någo utkik.

Ett ankare utan fartyg.

Vrakdelar kan vara en bra startplats.

Jag förstår att man kanske inte vill stanna här nere för en romantisk träff. De svarta prickarna högt uppe i backen är inga  stenar utan det lilla kärleksparet på nästa bild.

Där har vi de två förälskade. Så mycken möda för att få vara på tu man hand.

En elefantsäl kan känna sig trygg här numera.

Tärnorna svävar omkring.

Hittar en fisk då och då.

En blåögd skarv dök upp...

...och dök ner igen.

Den lilla asätande stjärtanden hade också hittat hit.

Anders ville ha ett porträtt på sig i ögat på elefantsälen, var inte någon lätt uppgift eftersom det var ett mönster i ögat som förvrängde motivet något. Elefantsälshonan var samarbetsvillig.

Albatrosser som fastnar i fiskeredskap och även flyger runt med krokar och linor fast i näbben är vardagsmat här. Fisket med långrev gör att 26 arter av sjöfågel riskerar att dö ut. Många åtgärder vidtas numera för att undvika att fåglarna ska försöka fånga reven men tyvärr är det nog så att alla inte följer föreskrifterna.Men det är inte bara fåglarna som råkar illa ut. Skräp dumpas och kanske även tappas i havet. Såg den här pälssälen som har all anledning att vara på dåligt humör med sitt plastband som fastnat runt hans hals och sedan växt fast. Kan gissa att han har rejält ont. Har han tur så finns det någon vänlig själ som klarar av att få bort bandet innan han växer sig större.

Vår guide berättade att de träffat på något liknande för något år sedan och då hade de bestämt sig för att hjälpa sälen. Den var lite mindre än den här. De kastade en jacka över huvudet på den och kastade sig sedan fram och lyckades slita bort bandet. Sedan hade de ett litet dilemma. De behövde jackan för sin fortsatta färd men vem skulle våga gå fram och ta bort den för nu var sälen mer än uppretad så det gällde att springa fort sedan.

Innan vi lämnar Grytviken för nya äventyr har vi lite mingel med de få bofasta och bjuder på ett litet grillparty på däck. Jag valde att lämna kameran i hytten och mingla lite istället.

Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Grytviken

Så kommer vi till Grytviken. Namnet har den här platsen fått redan 1902 av den första svenska antarktisexpeditionen. Då de kom hit hittade de gamla engelska grytor som använts av säljägare, platsen hade inget namn. Johan Gunnar Andersson som var med på expeditionen har fått äran av att ha kommit på namnet. Själv skriver han i sin bok Antarctic. " Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken" 

Det är alltid fascinerande att få komma till platser som man läst mycket om och eftersom det här området varit en favorit för mig länge, så har jag slukat alla böcker jag kommit över och sett så många filmer som jag kunnat som handlat om det här området. Ofta nämn just Grytviken så att få komma iland här var extra spännande. Man föreställer sig hur där ska se ut och visst stämmer mycket, de hus jag sett på bild finns där, men helheten den får jag nu.

När vi kommer in i viken ser jag alla de välkända byggnader, kyrkan finns där, de stora rostiga tankarna, de övergivna fartygen och övriga hus. Allt det som jag sett på bilder och i filmer.

Kikar vi sedan runt i viken till höger så har vi postkontoret där. Det är det vita huset med rött tak bakom den gröna stora byggnaden.

Museet får man inte missa att besöka då man är här, där kan man lära sig mycket om valfångsttiden  och även se hur stor en vandringsalbatross är. Har man dessutom drabbats av shoppingabstinens efter många dagar till havs, så kan man råda bot på det i en liten butik där inne. Många passade också på att köpa och skriva vykort för att få en fin stämpel på frimärket.

Kyrkan byggdes av norrmän 1913, men dit ska vi gå senare.

Numera bor här bara två personer de arbetar i museet och souveniraffären. I närheten finns en forskningstationen, jag frågade vad det var för fula spår upp på berget och fick veta att det var något som forskarna åstadkommit.

Vi började vårt besök med en visit på kyrkogården för att hedra Shackleton. Fast innan vi får gå iland kommer en representant för Sydgeorgien ombord för att gå igenom våra pass, stämpla i dem och även klarera fartyget. Sedan får vi gå iland.

Här ligger äventyraren Ernest Henry Shackleton begravd. Han är mest känd för sin Sydpolenexpedition där han aldrig kom fram till målet men lyckades rädda hela in besättning. Mycket har sagts om denne man men det som är mest talande är nog: "For scientific discovery give me Scott; for speed and efficiency of travel give me Amundsen; but when disaster strikes and all hope is gone, get down on your knees and pray for Shackleton."

Uppe på berget finns det även några kors och de är av lite nyare datum och härstammar från det senaste kriget mot argentinarna.

Vi hedrade Shackleton med en skål i rom men drack inte upp det sista i glaset utan det fick hjälten.

Tar man en promenad runt hela viken och fortsätter förbi postkontoret finns det en minnessten också, eller snarare ett kors. Shackleton avled här i Grytviken av en hjärtatack då han rustade för sin fjärde expedition.

Från havssidan syns denna skylt.

Det kunde tydligen gå lite vilt till här på den tiden det begav sig eftersom det finns ett fängelse. Tydligen inte så rymningssäkert.

Fortuna Bay

Nästa landstigning  var vid Fortuna Bay.

Vi hade haft en till på en vik där albatrosser häckade och deras duniga ungar satt i bona och väntade på att föräldrarna skulle återkomma. Där var brant och jag kunde inte ta mig iland där, trassel med min fot redan då, men min make var snäll och både filmade och fotade så att även jag fick se. 

På håll ser vi Fortunaglaciären.

Tittar man noga så ser man att även här häckar det ganska många pingviner.  Det är det som ser ut som mörka smutsfläckar som är pingvinkollonier.

Vi rundar Klippan på den övre bilden och kommer till viken där vi ska göra en landstigning.

Det är lite historisk mark vi kliver iland på, det var här som Shackleton, Crean och Worsley  kom kanandes nerför glaciären efter att ha klarat av sin seglats från Elefantön och vandringen över den här ön från  Kung Haakons vik på den södra sidan för att sedan ta sig till Strömness valfångstation.

Här kan man tro att jag har blandat ihop bilderna en del, varför lägga in bilder på norska renar då det handlar om Antarktis.

De går där och betar och verkar inte alls förstå att de är på fel plats, det är ju förstås inte deras fel att de är här. Det var norska valfångare som 1911 tog hit 10 stycken renar. Eftersom de inte har någon naturlig fiende har de förökat sig så att 2012 fanns här 3.500 renar. Egentligen ska de inte vara här på Sydgeorgien, därför beslutades det att de skulle slaktas och det var samer från Jokkmokk som kom hit ner för att utföra det uppdraget.

Skulle kunna vara en björn på jakt efter ren...

...men det var bara en pälsälen som bevakade sitt revir.

Pingvinerna verkade inte bli störda eller bry sig om renarna.

Här ligger jag och solar. En elefantsälhona.

En unghane plaskar runt i vattnet och är väldig intresserad av henne men vågar sig inte fram för den stora hanen som härskar över haremet ligger i strandkanten.

Har det kommit fotografer till vår strand, då är det bäst att ställa sig i kö.

Norska renar och en norsk fotograf på samma strand, men han väljer att ha pingviner framför linsen.

En elefantsäl som charmade in sig hos mig, ingen man går fram och klappar precis men vem faller inte för de där vackra ögonen.

De här personerna hade hittat till första parkett och fick se en elefantsäl födas.

En ensam gentoopingvin som förirrat sig till kungspingvinerna.

Mätt och belåten. Av den runda magen att döma så har den här pingvinen, som just kommit upp ur havet, haft en lyckad fisketur.

Stick!!! Kom inte närmare.

He he, jag skojade bara, inte kunde den där lilla fågeln skrämma mig.

Vintern börjar släppa sitt grepp.

Professorn ligger där ute och väntar på oss, kvällen börjar bli kall och efter en mycket händelserik dag med fantastiska möten ska det bli skönt att komma ombord igen och njuta av en god middag.

Å så lite fjädervård.

Morgonstund har guld ...

Väckning 5.00. Det ser ut att bli en fin dag Och då gäller det att ta vara på tiden och ge sig iväg på upptäcktsfärd tidigt. Vädret är nyckfullt här och kan slå om väldigt plötsligt.

Lite snacks har dukats fram och vi  fyller snabbt på energiförrådet i kroppen innan det är dags att äntra zodiaken. När vi sedan några timmar senare återvänder till Profesorn kommer vi få en smarrig brunch. Ingen mat får tas med iland.

Ser att pingvinerna redan är vakna och har gett sig ut på dagens första fisketur.

Några slidnäbbar har kommit ombord på besök.

Verkar som om de passar på att ta sin morgongymnastik i den uppåtgående solen.

Börjar lite försiktigt med att lyfta på en fot i taget...

... Knäna böj...

...Å så hopp!

Man blir törstig av att gymnastisera.

Jag var inte ensam ute, även Adam var vaken.Flytvästen har han redan hunnit få på sig, nu får vi skynda iväg och tvätta stövlarna och sedan ner i zodiaken. Ska bli spännande att få komma iland på Salisbury Plain. Där lär det finnas en kungspingvinkoloni.