Den elfte i samlingen

Vi ska iland på Bartolomès strand för snorkling. Adam och Sven gör sig i ordning.

Jag är ivrig att komma iväg men eftersom det finns en liten chans att få se den första Galapagospingvinen så ska även kameran med. Maken ska inte snorkla, så han tar väskan med kameran. Här lär jag mig en viktig regel; se till att hamna i samma gummibåt som din kamera. Det blev inte så nu och det gjorde jag aldrig om...för naturligtvis så får vi syn på den allra första Galapagospingvinen redan på väg in till stranden. Jo, jag såg den och jag kunde inte fotografera den. Ni vet hur det känns.Det här är en bild med min kamera,  men med Adam Rheborg som fotograf och det är ju inte det samma.

Snorklingen var helt underbar igen, fiskar som jag bara sett i akvarium tidigare, hade jag runt omkring mig nu. Helt fantastiskt. Nu var det bara att hoppas på att pingvinen inte gett sig iväg,  det hade den inte. Den hade väntat troget på att vi snorklat klart och vår förare av pangan (som gummibåtarna heter här) var snäll att ta vägen förbi den även på återvägen,  för min skull.

Pingvinen hade blivit lite trött och lagt sig ner, men det gjorde inget, viktigaste var att jag fick fota den.

En bild med lite miljö också.

Nöjda och glada återvänder vi till vårt flytande hem. Mest nöjd var nog jag som fått fotografera min elfte pingvinart.

Första landstigningen.

Äntligen börjar det riktiga äventyret och vi ska få uppleva det som jag föreställt mig vara Galapagos.  Vi ska iland på Cerro Dragon.

Naturen här ser lite annorlunda ut än hemma.

Hav, lavasten och kaktusar.

Färgranna krabbor. En Sally Lightfoot-krabba.

Uttrycket krypa ur sitt skal, får en mening här.  Darwin visar hur krabborna fullkomligt gör så när kostymen blivit för trång.  Sedan gäller det att krypa in under en sten ( ännu ett talesätt vi använder) och ligga där och vänta tills skalet stelnat så man inte blir mat till fåglarna.

Här på stranden kan man passa på att ta sig ett gratis fiskpeelingfotbad också. Bara att stoppa ner fötterna i en liten vik på stranden och låta fiskarna ta för sig.

En nyfiken liten ödla. 

Lite längre bort på stranden står en Great Blue Heron och spanar ur över havet. 

Vi hinner inte gå så många steg innan vi nästan snubblar över en landleguan.

Tittar upp från leguanen och ut över den lilla sjön, där vandrar en styltlöpare omkring.

Tittar ner igen och ser att det är inte bara en havsleguan som vilar där på stranden utan en flera stycke.

Styltlöparen vandrar på och kommer lite närmare,

Hägern ser ut som om den fått telefon och jag börjar nynna på låten "Växeln hallå, hallå!

I ett tränd i närheten  sitter en Galapagosfink, hane.

Vi kommer fram till ett vägval och måste bestämma om vi ska gå till höger eller vänster.

Ska vi följa i Darwins spår eller Romans. 

Vi har gjort vårt val och följer med Roman och nu är vi sugna på att få se de stora landleguanerna.

Gata upp och gata ner...

La Iglesia de la Compañía de Jesús  Kyrkan är byggd i vulkansten och invändigt, överdådigt dekorerad med bladguld.

Några gick in och beundrade allt guldet där inne, men jag och maken tog en promenad i den gamla väldsarvsmärkta staden istället.

 Blev lite av det som kallas gatufoto på vår promenad, men i ett land som hyllar färger så är bilderna i färg.

Får man ett plötsligt behov av att veta hur mycket man väger så går det att ordna ute på gatan här. Mannen med vågen står gärna till tjänst.

Om det är arbetslösheten som gör det, vet jag inte, men många, många jobbar med att sälja diverse saker ute på gatan.

Popcorn.

Köp en sjal, jag köpte två.

Jungfru Maria övervakar staden från sin upphöjda position.

Kommer inga kunder så kan man passa på att äta lite själv.

Smaka pappa!

Många försäljare hade frukt.

Lite skvaller.

Kors då!

Knappast rusningstrafik, för det var inte så många som kunde rusa då köerna ringlade långa.

Gick fortare att gå.

Familjemiddag i gathörnet.

Stekta kokbananer, smakar lite som potatis.

Parkeringsvakt med batong.

I morgon reser vi vidare och då börjar det som var den egentliga orsaken till att jag åkte hit.

Ekvatorn - nu vänder vi på kartan.

Landet Ecuador har fått sitt namn från att ekvatorn går rätt igenom landet och om man nu är så nära ekvatorn så faller det sig naturligt att kolla in den också. Ecuador var från början (ja inte den allra första början, utan efter att spanjorerna hade härjat där borta) en del i det stora riket Grand Columbia. När så Ecuador skulle bli just Ecuador så blev det en tvist om vad landet skulle heta, för att göra en lång historia kort så fanns det två falanger som hävdade att deras namnförslag var det bästa, ända tills någon kom med förslaget Ecuador som var neutralt och alla blev nöjda.

På vår väg mot Ecuadors huvudstad Quito har vi så klart väder att vi kan se toppen på det snöklädda berget Chimborazo  (6 267 meter), som är en utslocknad vulkan.

Chimboraxos topp är den punkten som är längst bort från jordens mitt - detta trots att Chimborazo inte är jordens högsta berg. Orsaken till detta fenomen är på grund av jorden har elliptisk form och utbuktning runt ekvatorn vilket kommer att göra att ytan blir längre bort från jordens mitt än andra delar av planeten.

Att det är så här klart väder, så att man ser hela berget är så pass ovanligt att vi stannar till en stund för att fota, lite synd att det är en massa ledningar i vägen.

Hur som helst, så kommer vi till ekvatorn.

Klart vi måste ha den klassiska bilden där man står med en fot på var sida om jordens mitt. José Carlos tar en bild med min kamera.

Linjen måste förevigas också.

Här får vi sedan en föreläsning om ekvatorn och solen, månen och jorden.

Vi får också veta att vi hela tiden har hållit kartan på fel ledd och att vi i Sverige inte alls befinner oss högst upp på jordgloben.

Dags att vända på alla jordglobar.

Jag tar en sista titt på det höga berget innan vi far vidare mot Quito.

Kolibri.

I trädgården på hacienda Cusin så flög det runt en hel del kolibrir, de är inte så lätta att få på bild eftersom de sällan sitter stilla. Dessutom är de så små, bara 5 cm långa.

Fast ibland händer det att de sätter sig på en gren, då får man vara snabb.

Men det är ju inte den bilden man vill ha utan på den flygande med lite fladdrande vingar. Så jag tog med mig kameran och ställde mig på pass. Kolibrin kom, satte sig igen och då fick jag se hur den fäller ut fjädrarna uppe på huvudet så det ser ut som öron.

Ibland satte den sig även när den sög nektar ur blomman, även det var en snabb handling.

Men det var ju fortfarande inte den bilden jag ville ha på den lilla fågeln. Den ska ju liksom hänga i luften och fladdra som en liten dunlätt varelse.