Trollhättan

I dag ska vi utforska Trollhättan. Har rest en hel del i Sverige men har helt missat Trollhättan, det tänkte vi reparera nu. Efter att ha ätit en god sparrissoppa på puben runt hörnet, tar vi en liten kvällspromenad.

Vi går ner till kanalen. Där finns ett promenadstråk.

Bron som vi ser där borta med de fyra tornen är järnvägsbron. Det är en lyftbro, den enda i sitt slag i Sverige. Synd att det inte kom någon stor båt så att vi fick se den i upplyft läge.

Kanotklubben har träning i den sena och varma junikvällen. 

När vi passerat den bron syns nästa bro, den var inte öppen och invigd då vi var i Trollhättan. Invigdes den 17 juni. Den är Sveriges största dubbelklaffbro och heter Stridsbergsbron.

Vi viker av in mot stan igen, tar det lite försiktigt med att gå långt, jag har haft krångel med rygg och bäckenled en lång tid. Gått på otaliga behandlingar utan att bli bättre utan bara ont och ont. Men har nu gått hos en naprapat som efter bara två behandlingar fått mig på fötter igen. Känns lite ovant att kunna gå utan att få ont. Hittar en fint målad viadukt som går under järnvägsspåren.

På andra sidan om den ligger Folkets park.

Upptäcker också att det finns en hel del väggmålningar i stan.

Efter en god natts sömn på hotellet, tar vi en promenad utefter Göta älv mot slussen. Det finns en fin promenadväg där, med bänkar på jämna mellanrum.

Man får akta sig för att bada här, ser på skylten att man då blir en skrämmande figur. Eller så är det något havsvidunder som tar en.

Efter ett tag kommer vi fram till en gammal svängbro, den är från 1915 och byggdes för transporter mellan järnvägsstationen och NOHABs ursprungliga verkstäder. Den hade järnvägsspår men är ombyggd för att kunna ta landsvägsfordon. Används tydligen fortfarande för transporter till kraftverket.

Det är en stor nitad stålkonstruktion. På botten av kanalen finns en "kuggbana" som består av en räl samt på sidan av densamma kuggar (pinnar) som används för själva framdriften av bron. På rälen löper hjul som sitter längst ned på bropelaren och bär upp själva bron. Bredvid finns även kugghjul som griper in i kuggbanan som via en lång axel är förbunden till drivmaskineriet som sitter i en byggnad ovanför fackverket på bron. Här ser man var den ansluter på andra sidan om älven.

Olidebron är en klaffbro som används för cykel- och gångtrafikanter. Den ser gammal ut men är från 2016.

Solen skiner och det går bra att promenera, så vi fortsätter gå.

Vi kommer fram till en enormt stor kran. Den kallas för Rysskranen.

Den är verkligen stor, kan lyfta 80 ton. Byggdes på 1920-talet för att lyfta stora godslokomotiv ombord på fartyg för vidare transport till Sovjetunionen.

Företaget NOHAB fick en stor ordet  på 1000 godslokomotiv från det då nybildade Sovjetunionen. Eftersom Sovjet har en annan spårbredd så passade inte loken att köras på svensk järnväg, enda lösningen var fartyg som transporterade dem. Som förskottsbetalning skickades, i största hemlighet, tio ton guld, motsvarande 26 miljoner kronor. Det finns en film från 1972 som handlar om det, "Mannen från andra sidan". Kranen är också känd från filmen "Göta kanal".

Det är en rejäl krok där uppe.

Vi kommer fram till slussarna. I lite mer än 100 år har den här slussen varit i bruk. Nu planeras det för en ny sluss som ska ta större fartyg än vad den här kan.

Vi tittar även på den gamla slussen som är från 1844 och ersatte en sluss från 1800.

På vägen tillbaka upptäcker jag att  Oscar och Carl var här 1844. Det är så när på två dagar 179 år före oss.

Dags att återvända till stan, ser att sädesärlan har fullt upp nu. Den bryr sig inte om förbudsskyltar.

Vi kommer tillbaka till stan och upptäcker att vår promenad var 7,5 km, jag är helt förundrad över vad två naprapatbehandlingar har kunnat göra med min kropp. Äntligen kan jag ta promenader igen. Förmodar att det här märket som jag såg på promenaden var en hyllning till mig. :)

Bokskog utan bok.

Hej! Nu är jag här igen.

Så här trevligt blir man hälsad på när man åker ut till Vålösundet vid Vänerns strand. Det är strax utanför Kristinehamn. 

Vi har lämnat Grythyttan, passat på att besöka Loka.

När vi sedan kommer till Kristinehamn är det dags för en bensträckare. Nere vid Vänern tar vi en liten promenad, det känns uppiggande när man suttit stilla länge. Där på långt håll ser man den 15 meter höga Picassoskulpturen. Det är en av världens största Picassoskulpturer.

Den här jordkällaren var inte lika betittad, men den såg lite ut som en skulptur nu när tidens tand skapat om den.

Nästa stopp blir i Sjötorp.

Där passar vi på att titta på slussen. Här var det väldigt lugnt, inte en båt i sikte som ville slussa.

Lire senare ser vi en skylt som visar till Surö bokskog. Jag har läst tidigare om att det ska vara en liten bokskogspärla vid Vänerns vackra strand. Det måste ses tycker vi.

Bokskogen sägs vara planterad på 1700-talet. Några av bokarna bör därför vara 300 år vid det här laget.

Vi promenerar iväg för att se på bokskogen, går och går, kommer till stranden och vänder åter för det var då inte mycket till skog av bok vi kunde se. Får i alla fall syn på några träd, men inte en hel skog.

Känns lite som vi inte ser skogen för alla träd.

Förmaningar på ett trevligt sätt.

Men vi hittar ett bord nere vid Vänerns strand där vi kan äta vår lunch, i skuggan under en al.

Vi har nu kommit till Trollhättan.

Checkar in på mysiga Hotell Bele som ligger mitt i stan. 

Där blir vi bjudna på eftermiddagsfika med hembakt, så gott och trevligt.

Min vackra ros.

Ibland blir jag riktigt sur och även arg på våra djur som besöker oss.

Blommor som står uppe på altanen och entre'trappen brukar klara sig, rådjuren brukar inte gå i trappor vad jag antar i alla fall. 

På mors dag fick jag en underbar gul ros av min dotter. Den blommade med stora vackra blommor.

Den fortsatte att blomma och många nya rosor slog ut undan för undan.                                                                                                    Stod ute på trappen i förrgår kväll och beundrade de vackra blommorna.

Men i går, på midsommarafton då jag kom ut blev jag helt stum, inte av beundran utan av förskräckelse. Någon, jag vet inte vem, hade fattat rejält tycke för min vackra ros. 

Inte en blomma var kvar och inte många blad heller. 

"Kom och stå med mig vid hagens grind"

Färden i dag går mot Kopparberg.

Tågen kommer och går i Kopparberg , inte fick vi någon körv här ändå så huppä vi inte älva i Köppäbä.

Men vi hittade en liten undanskymd plats där det nog var mycket livlig verksamhet förr, i de här båsen rostade man svavelrik malm från närliggande gruvor. Man la ved i botten i olika lager ovanpå det malmen och träkol, tände på veden och det fick brinna i två till åtta dygn. Röken var mycket giftig.

Det här är stora grytan där sägs det att koppartackor avkyldes i vatten eller att man smälte blymalm, det är tydligen lite olika uppfattning om vad den användes till.

Bakom stora grytan ser man hyttbälgen, två lådor som passar precis i varandra. Den ena är rörlig så när lådor pressas samman uppstår det blästerluft till elden. Nu ser det ut som om myrorna tagit den i besittning.

Går man upp i skogsbacken finns det mer lämningar kvar, men jag fastnade på uppvägen vid några träd med tickor på.

Vi lämnade Kopparberg och hamnade på Skäret, där i ett gammalt virkesmagasin på det nedlagda sågverket håller Opera på Skäret till.

Just nu övas det för "Maskeradbalen". Vi var lite för tidiga för att kunna gå och se den.

På vägen därifrån uppmanas vi att akta barn och djur. 

I Ställberg, nära Grängesberg, levde en man som gjort stort avtryck eftersom han fått en egen staty. Han kallades för "Ställbergsjätten". Han hette Anders Gustav Andersson och levde mellan 1857-1918. Han var 220 cm lång och hade skostorlek 62, vägde runt 160 kg.

Han ska ha ådrog sig en svår ryggskada när han räddade livet på sju män från en fallande bergvägg i gruvan. Han ska då ha hållit emot denna vägg med sin egen rygg. 

Vid ett tillfälle klagade hamnchefen i Oxelösund och sa att man skickade för stora malmblock från Grängesberg. Han hänvisade till att det skulle vara handlastad malm. Grängesbergsbolaaget svarade att hade man lastat malmen för hand i Grängesberg så skulle man också kunna lossa den för hand. Och så skickade man ner Ställbergsjätten till Oxelösund och där lastade han av de bergblock som han själv lastat på tågsättet i Grängesberg. Efter det besöket kom det inga flera klagomål.

Dagens lunchpaus blir vid sjön Björken nära Grangärde. Namnet Grangärde får mig att tänka på Dan Andersson, därav dagens titel på blogginlägget.

Runt omkring oss där vi slår oss ner är det fyllt av liljekonvaljer. De finns i stora fällt åt alla håll.

Har nog aldrig sett så många samtidigt förr.

På en liten skogspromenad den här dagen ser jag lite skogsstjärnor också. Ser dem sällan hemmavid.

Tar ett sista stopp vid Saxå, innan vi återvänder till nattvilan i Grythyttan. Här i Saxå finns också lite rester kvar från brukstiden.

Grythyttan

Grythyttan var målet för vårt första stopp på en liten tur i vårt land för att upptäcka lite mer av Sverige. Har varit i Grythyttan förr, men aldrig sovit över där så vi var rejält nyfikna på stället.

Vi kan tacka drottning Kristina för att det gästgiverier finns. Hon bestämde att vid landsvägen här skulle det finnas gästgiverigårdar och krogar på lämpliga avstånd. De hade  skyldighet att hålla minst sex hästar, även en båt förutom allt annat som ingick i ett gästgiveri.

Allt flöt på här i Grythyttan, åren gick och en del hus blev både slitna och förfallna så på 60-talet vaknade nydanarna och ville riva rasket. Här bygger vi nytt för visst skulle ett Domusvaruhus passa in i stadsbilden här. Lite parkeringsplatser skulle heller inte skada. Men som tur var vaknade även bl.a hembygdsföreningen och fick stopp på nydaningen av Grythyttan.

En fin kyrka har de i Grythyttan, lite synd bara att det är låst så man inte kan gå in och titta, hade gärna velat se målningarna av  Nils Mårdh.

Det här huset som vi fick vårt rum i är skomakarens gamla hus. När skomakaren dog så sålde hans änka huset till Carl-Jan Granqvist för 40.000 kr och att betala hennes boende på  det kommunala bostadsstiftelsen så länge hon levde.

I själva gästgiverigården kan man gå runt och känna historiens vingslag, på flera ställen finns det även skyltar uppsatta där man kan läsa om rum och huset.

Man kan även ta en fika ute på gården, eller spela lite boule.

Maten var vi väldigt nyfikna på, nu är det inte Carl-Jan Granqvist som håller i stället längre utan Spendrups, men de är kända för god och bra mat.

Det mesta var gott men när vi kom till huvudrätten första dagen så hade vi och kockarna en hel del olika åsikter om hur potatiskakan ska serveras. De ansåg att potatisen skulle vara "al dente". Men rå potatis i potatiskakan var inte gott. Man tog sedan bort potatiskakan från menyn. Men den där rödingfilén var utsökt god .

Eleganta och goda desserter var det.

Frukostarna var det inte mycket att klaga på, det enda skulle väl vara då att man inte orkar smaka på allt som ser så got ut.

Här fanns det mesta som man kan vilja äta till frukost, allt från pannkaka med jordgubbssylt och vispgrädde till drömmar.

Vi kikade även ner i fångvalvet.

Bödelstaxan var också intressant.

De gånger vi varit till Grythyttan så har vi besökt Måltidens hus, nu var det stängt. Stängt för reparation stod det på en skylt, men den tar visst väldigt lång tid.

Fast vi passade på att titta på taket utanför, som är inspirerat av norrsken.