På väg till Järnporten

Efter Golubacfästningen blev det en stilla tur på Donau. Solen sken och att sitta uppe på soldäck och se hur landskapet förändrades på båda sidor var ingen dum sysselsättning.

Vägen på den Serbiska sidan av Donau gick genom ett bergigt och lite mer dramatiskt landskap än den på Rumänska sidan.

Där är det många tunnlar och många broar.

En bullrande gruva finns det där också.

Många är ute och fiskar.

Har nog aldrig sett så många svanar på ett och samma ställe som här, de här på rumänska sidan är bara en liten bråkdel av dem.

Ligger en hel del rostiga och till synes övergivna båtar på serbiska sidan.

Hus som vittnar om det forna kriget också.

Men även vacker natur.

På himlen simmar ett moln som ser ut som en sköldpadda.

Sitta här uppe i solen...

...och få en Hot Lumomba serverad, det var inte så dumt.

Plötsligt dyker en märklig byggnad upp, ser ut som ett växthus.

Men det är Museum Lepenski Vir.

Lepenski Vir var en by som fanns här för över 7000 år sedan. Några arkeologer upptäckte den på 60-talet och nu finns många av fynden från den utgrävningen här i museet.

Strax efter att vi passerat staden Donji Milanovac, ser vi att nu börjar vi närma oss Järnporten.

Där framme, där det mer ser ut som en spricka i berget, där ska vi in.

Golubacfästningen

Golubac var en medeltida stad på södra sidan av floden Donau, men redan under romartiden fanns det en bosättning här. Tiden för när den här fästningen började byggas är ganska osäker,  man vet inte heller om det var bulgarer, serber eller ungrare som byggde det. Men man är allmänt överens om att huvuddelen av fästningen byggdes tidigt på 1300-talet.

Det är tidig morgon då vi kommer fram till fästningen.

Trots att fortet funnits här så länge har det inte varit någon turistattraktion eftersom det var i så dåligt skick och vägen gick dessutom rakt igenom fortet. Nu är en tunnel sprängd genom berget och där går biltrafiken nu. 

Kanontornet ligger numera delvis under vattennivån efter att vattenkraftverket byggdes under 1960- och 1970-talen.

Före kraftverksbygget fanns här  även en ö med ett samhälle på, de människorna var tvungna att flytta. Det enda som nu syns av den ön är lite träd som sticker upp i floden.

Här finns också en mystisk bro. Historien om den vet jag inte så mycket om mer att den började byggas men kriget i Jugoslavien kom emellan. Sedan fick den stå så här.

Så nu finns där en bro utan början och utan slut. Den ser nästan ut att hänga i luften då man ser den på håll.

Från början av 2000-talet har mycket av fortet varit igenvuxet, vilket gör de flesta sektioner högre upp på kullen otillgängliga. Under våren 2005  påbörjades ett offentligt projekt för att restaurera fortet. Nu är det öppet för besök.

Jag och maken är tidigt uppe och går ut en sväng. Ser en konstig byggnad uppe på berget och försöker gå dit. Men där är det stopp och belägg, vakter säger att vi får inte gå utanför området. Får i alla fall reda på att det är en gammal gruva.

Går bort till fortet istället, eftersom jag går så sakta tänkte jag vara förberedd innan de andra från båten kommer.

Kommer över vindbryggan och in en liten bit i fortet.

Inser att där inne kan jag inte gå. Höga ojämna trappsteg och svårforcerade gångvägar. Vänder och börjar gå ut igen.

Hinner inte så långt innan en vakt kommer ifatt och berättar att där får vi inte vara, får bara gå in med gruppen.

Ja, ja, jag hade inte för avsikt att gå in heller. Men maken klarar det galant och kan sedan visa mig hur där ser ut.

Så här kommer några av hans bilder.

Dags för oss att fara vidare mot Järnporten.

Här ser man delar av den gamla vägen.

Ankor, mat och hundar.

Till lunch i Bulgarien får vi lite omväxling, en utflykt till Ada safari.

Safari låter lovande, men safarin består av en sjö som man kan fiska i och sedan slänga tillbaka fisken till och några glada ankor att titta på. Här välkomnas vi av en mysig labrador.

Maten vi ska äta lagas på traditionellt serbisk vis.

Paprikorna som grillas här ska bli ajvar. En slags paprikaröra.

Köttgryta. 

Vi blev inte bara välkomnade av labben, fick även bröd och salt. Även en slurk slivovist är det tradition att bjuda på, då det kommer gäster. 

Brödet doppar man i saltet.

Musik ska det också vara på fest.

Glada gossar som spelade. 

Maten var god och riklig.

Inget fel på stämningen heller. 

Tur vi inte fick det här bordet.

Hur var det med safarin då, jodå ankorna hittade vi utan problem. De var lite svåra att missa så högljudda som de är. 

Var kanske snarare de som hittade oss.

Labradoren ville också hälsa på ankorna, men han var lite för stor för att klämma sig in bakom staketet.

Belgrad, den vita staden.

Belgrad, "Den vita staden", Serbiens huvudstad. Vet inte om jag upplevde staden som så speciellt vit, men många hus syntes inte de var dolda bakom byggnadsställningar och plast för de höll på att byggas upp igen efter kriget.

St. Stava kyrkan, världens största ortodoxa kyrka, den var i alla fall vit. 

Här kan man tända ljus för sina anhöriga. På övre våningen för de levande och på undre planet för de bortgångna anhöriga eller vänner.

En pampig kyrka var det verkligen.

Gudstjänst pågår och i de ortodoxa kyrkorna sitter man inte ner, så jag går runt lite diskret och tar några bilder. Taket är pampigt.

Efter gudstjänsten kommer några präster ut och välsignar människorna. De små barnen först, vet inte vad han har i skeden, men gissar på vin.

Utanför kyrkan står Nikola Tesla staty. Han var nog lite för mycket före sin tid och blev utfryst av de andra vetenskapsmännen och uppfinnarna på den tiden och dog utfattid.

Nere i centrum och på gågatan är det fina hus men i övrigt ungefär samma lyxiga butiker och caféer som i övriga europeiska städer.

Fast en fin väggmålning hittar jag här. 

En fästning finns det även i den här staden. 

Våra barnbarnsbarn skulle nog uppskattat parken uppe vid fästningen, dinosaurier är kul tycker de.

Här finns leksaker för större pojkar också.

Utanför de centrala delarna av staden kan man verkligen inte kalla den för vit, snarare alla nyanser av grått. Kvarter efter kvarter i ett enormt område ser ut så här.

Röda fina spårvagnar har de här.

Även en bro som de är mycket stolta över, Ada bridge. Den går över floden Sava och binder samman gamla och nya Belgrad.

Novi Sad

Novi Sad är kanske inte någon känd stad trots att den är Serbiens näst största stad. Nanmet betyder "Ny plantering". 

Staden bombades hårt i samband med kosovokriget, alla broar förstördes och man blev då helt utan kommunikation, vatten och elektricitet. Även oljerafenaderiet bombades vilket orsakade stora miljöproblem. 

Det märks inget av det nu, inte på ytan i alla fall.

Tar en promenad genom staden. 

Biskopspalatset

På den gamla fiskmarknaden är det numera grönsaker och lågpriskläder som sälj. 

Jungfru Maria kyrka är pampig. 

Bredvid den  hittar vi stadshuset. 

Trånga fina gränder... 

Utsmyckningar och målningar. 

Lite gamla hus. 

Finns massor av historiska byggnader i Novi Sad, men den jag tror är mest känd utanför Serbien är nog Petovaradinfästningen. De som är musikintresserade och bruka besöka musikfestivalen EXIT, känner med all säkerhet igen den eftersom det är där festivalen brukar hålla till.

Några bilder uppe vid fästningen.

Till sist den finaste väggmålningen.