Hur bor man?

Hur bor man när ens hemby nästan utplånats av jordbävningen.

En del har resurser att bygga nytt, men har man inga pengar är det inte så lätt att klara av att bygga upp något nytt hus.

Jag är i den lilla byn Khokana som ligger några mil utanför Kathmandu. Den och grannbyn Bungmati drabbades hårt av jordbävningen för två år sedan. Fortfarande sliter byborna med att försöka få ordning på livet efter jordbävningen, de flesta här lever ur hand i mun. Det vill säga de har bara det lyckas jobba ihop för dagen.

Överallt där vi går fram jobbas det med byggen. Det gamla teglet tas om hand och återanvänds.

Mitt i allt det så bor det dessutom folk, för de har inget alternativ.

Vattenledningarna har blivit förstörda och vatten får man till de stora svarta tankarna som står uppställda lite överallt. Mycket av vardagslivet sköts ute på gatan, som tvätt och disk.

Amning.

Hårtvätt.

Några har fått hjälp från Danmark och bor i små hus.

I våra ögon liknar de kanske mest små skjul.

Men de som fått ett sådant hus är ändå glad för att slippa bo i tält. Den här kvinnan jobbade med att färga garn. Hon bjöd in mig och visade upp sitt hus och poserade gärna framför kameran också. Jag hade inget med mig att ge henne som tack, men kom på att hon kunde ju få min sjal som jag hade på mig.

Andra har byggt sig små hyddliknande hus på platsen där deras hus stod.

Många bor fortfarande i plasttält och den allra sämsta byggnaden som jag såg var nog den här riskojan. jag trodde först att det bara var en rishög som någon samlat ihop för att ha som ved, men det bodde någon i den. Lite tegel var ihopsamlat för att stötta upp plåttaket.

 Ja, vad gör man då ytterväggen rasat, tydligen är själva lägenheterna ganska intakta så då bor man kvar ändå.

Ett till hus utan yttervägg till trappuppgången.

En kvinna är på väg upp till översta våningen.

Det jag fascinerades mest av i de här byarna var alla dessa glada och vänliga människor.

Jag har registrerat mig på Svenska resebloggar.

Det kunde ha varit en idyll.

Vackert odlingslandskap, leende människor som gärna är med på bild. Tvätten på tork vajar i vinden, hundar  leker och folk  har arbete. Känns som en idyll,men är det bara en illusion?

Vi åkte iväg till två av de mest jordbävningsdrabbade byarna, Bungmati och Khokana. Vi har en lokal guide som visar oss runt. En förmån att få följa med honom på en promenad genom byarna. Han verkar känna alla där och presenterar oss för byborna och berättar om livet i byn.

En fördel är att vi inte kommer i en stor grupp utan vår bil släpper av oss i utkanten av byn där vi först beundrar utsikten och sedan promenerar in i byn. 

Vid en första blick så ser byn ut att må bra, en del hus är riktigt fina.

Fast andra hus er inte ut att vara bostäder, men är det ändå.

Hundarna i byn hälsar oss välkomna.

Frisören har en kund som vet hur han vill ha det klippt.

Träsniderskan visar glatt upp sitt arbete och hennes lilla dotter är med. De bor även i det här huset.

Flinka fingrar och tår.

Skolan är stängd för barnen har vinterlov.

Det ser ut som om byn har klarat sig bra från jordbävningen.

Men än så länge är vi bara i utkanten av Khokana och har bara börjat vår promenad.

Vi hälsar på i den lilla restaurangen.

Vi presenteras för en man som sett tusen fullmånar, då får man sätta en sådan här guldring i örat. han visade upp sin ring med stolthet och berättade att han var 81 år. Anses som en hedervärd ålder då medelåldern för män är 68 år.

Vi hälsar också på i byns lilla skönhetssalong. I korgen ligger hennes lilla baby.

Slakteriet är öppet, det är kyckling som är den vanligaste varan, det är överproduktion på kyckling så priset är lågt nu.

Vi har mycket kvar att se innan dagen är slut och vi promenerar vidare.

Innan vi kom hit så fick vi veta att dessa två byar här hade drabbats hårt av jordbävningen.

.

Förra inlägget om Nepal.

Livet går vidare.

Mitt i all förödelse så går livet vidare.

Tvätten måste tas om hand även om man bor med utsikt ut över torget med alla raserade hus och tempel.

Damerna på balkongen har utsikt ut över Trailokya Mohan Narayan templet, som förr var ett tre våningar högt tempel, nu är det bara den trappstegsformade bottenplattan kvar.

Ja hela torget har förändrat karaktär.

Mat måste man ha.

Även katten vill ha lite smakbitar.

Disken tas om hand.

Kommersen i de butiker som är kvar fortsätter som vanligt. 

De flesta leveranser sker till fots eller med cykel.

Överallt slits det med återuppbyggnaden. " Let's Rebuilt Together..."

Fast lite vila kan man behöva.

Men inte alla har fått något jobb och deras hem blev helt förstörda i jordbävningen.

Livet är ganska så tungt för en del.

Förr var det många heliga män som försökte få lite inkomster på att turisterna fotograferade dem, nu såg jag bara en. Han var väldigt stolt över sitt skägg och visade hur lång fläta han fått.

Två år har det gått sedan den förödande jordbävningen, så mycket finns kvar att göra. Inte lätt att ha ork för att hålla rent på gatorna heller, finns ju ingen riktigt organiserad sophämtning.

 Men som sagt, livet måste gå vidare.

Föregående inlägg om Kathmandu.

Efter jordbävningen - Hanuman Dhoka

 Hanuman Dhoka var förr det kungliga palatset. Där ägde viktiga ceremonier, såsom kröningar rum av de nepalesiska monarkerna. Den pampiga vita delen av byggnaden, som heter Gaddhi Baithak , är känd för att ha skapats med  Londons National Gallery som förebild.

Så här såg det ut innan jordbävningen 1999 och 2010 

Nu ser det ut så här.

Huset har fått stora skador.

Basantapur Dabali Square var före jordbävningen en livlig basarplats, nu fanns det en del försäljare där men bristen på turister och köpare gjorde att det blev lite avslagen stämning.

De flesta människorna gick bara förbi på väg någon annan stans.

När man tittar på förödelsen så ser det mer ut som ett hopplöst fall för renovering, när det dessutom saknas pengar så inser man att det kommer att ta tid att få ordning på det här.

Den vita byggnaden med sin europeisk design, utgjorde  en skarp kontrast till den omgivande nepalesiska arkitekturen. Nu verkar det som om den äldre delen klarat sig lite bättre än den nyare.

Fast även den har stora skador, syns bra om man jämför med min bild från 2010.

Platsen framför hålls ren i alla fall. Vakter patrullerar också så ingen ska komma till skada.

Vid den Gyllene porten står Hanuman staty, Apguden.

Så här såg det ut 1999, där syns även den Gyllene porten.

Vet inte om det var så att turister inte fick gå in där förut, men nu är det inget hinder att gå dit. Det ingår till och med i den avgift vi betalade för att komma in på Durbantorget så vi går in genom den Gyllene porten.

Tjusig vakt med pampigt gevär har de där innanför.

Vid en första blick så ser inte palatset så skadat ut.

Men tittar man runt så ser man att skadorna är omfattande. Det finns ett museum här, men huset har så stora skador så man får inte gå in.

Så mycket som blivit förstört.

Även om det är dammigt och rörigt, kan det vara bra med nyputsade skor.

Många av de gamla trädetaljerna har tagits tillvara och sparas för att komma på plats så småningom.

Ena tornet har klarat sig ganska bra, sämre har det gått för det andra tornet. 

Byggställningar och stegar ser lite bräckligt ut.

Efter att ha vandrat runt och beskådat all förödelse i palatsbyggnaden går vi ut på torget igen.

Föregående om Nepal 

Nästa inlägg om Nepal 

Efter jordbävningen.

Ingen tidigare resa har berört mig så mycket som den här gjort. Jag har varit hemma några dagar och ännu har jag inte lyckats samla tankarna för att kunna formulera mina känslor i ord. Jag har besökt Nepal några gånger tidigare och fascinerats av landet och dess vänliga befolkning. Nu, trots att de drabbats så hårt av jordbävningen, är de lika glada och vänliga mot besökare.

Nästan två år har gått sedan Nepal drabbades av den stora jordbävningen och fortfarande är landet så märkt av händelsen. I huvudstad Kathmandu var det nog Durbantorget som råkade mest illa ut. Av dessa gamla tempel och byggnader som fanns där finns inte så mycket kvar. Eftersom det är en plats dit så gott som alla turister någon gång kommer och jag hade i färskt minne hur där såg ut från mitt senaste besök så begav vi oss dit för att se hur det var nu. För att komma in måste man som turist betala inträde, 1.000 rupie ca: 100 kr, pengarna går sedan till återuppbyggnad.

Man får en skylt att hänga runt halsen för att visa att avgiften är betald, en tydlig signal till försäljarna att här kommer en potentiell köpare.

Det är så lite turister här nu så det gäller att förmå de få som kommer att köpa av just den försäljaren. -Köp en flöjt, handgjorda!  -Jag kan inte spela flöjt! -Köp två!

Även rickshawförarna jagar kunder.

Ser du mannen i vänstra hörnet? Han som sitter mitt i  stenhögen!

Det är skomakaren som blivit av med sitt hus. Han måste ju jobba vidare ändå för att få mat på bordet till familjen.

Vi betalar inträdet till Durbantoget och börjar försöka lokalisera var vi är.

Det är inte så lätt för alla välbekanta byggnader är mest bara stenhögar nu.

Fast det här templet verkar ha klarat sig någorlunda.

Levande gudinnans hus ser ut att ha klarat sig skapligt också.

Vi går in och tittar hur där ser ut. Det är sig ganska likt om man bortser från alla stöttor. Man får fotografera här om inte levande gudinnan visar sig, henne får man inte avbilda. Hon bor fortfarande kvar i det här huset trots att huset är skadat. Vi pratar med vakten där inne och han berättar att Nepal inte får någon hjälp utifrån med uppbyggandet av det här området.

En ny skylt har jag fått till min skyltsamling.

Jag fortsätter att vandra runt på Durbantorget i nästa inlägg.

Föregående inlägg om Khatmandu