En mytomspunnen ö - St. Kilda

Om du ska till St.Kilda så glöm allt vad whiskyprovningar heter och tjusiga skottska golfbanor, av golfutrustningen är det bara regnstället som du behöver ta med dig. Det finns heller inga charmiga hus, sådana där som gör sig så bra på vykort. Nej har du rest hit ut till Yttre Hebriderna för att göra ett försök att komma iland på den avlägsna ön St. Kilda, då bör du gilla regn och vind och även ha ett intresse för historia. Medeltemperaturen i juli är 11,8 grader men i gengäld är inte vintrarna så kalla. St. Kilda ligger så pass långt ut i Atlanten så den finns inte med på vår skottlandskarta. Under natten har vi tuffat iväg från Inre Hebriderna till yttersta utkanten av de Yttre Hebriderna och har kastat ankar. Nyfiket tar jag mig ut på däck för att titta på ön och undrar om det är tillräckligt lugnt väder för att vi ska kunna gå iland.

 Vi har tur, det regnar inte och det blåser nästan inget alls, bara lite dimma som ligger som ett lock över ön, så det blir en landstigning. Vår landstigning går smidigt så att det är svårt att tro att det skulle vara svårt att komma iland här och att fiske från båt skulle vara farligt, men tänker man sig samma plats med storm och dyningar på 6 meter, så förstår man svårigheten.

Det är Skottska National Trust som äger ön och det bor en del volontärer, forskare och arkeolger här under sommaren. Vi blir mötta på kajen och får lite information om ön och den aktuella verksamhen. Han berättar lite historik om ön.

De levde ett enklet men fritt liv här och en författare som var hit på besök för ungefär 300 år sedan lär ha sagt. ”Invånarna på S:t Kilda är lyckligare än de flesta andra människor eftersom de är det enda folk i världen som verkligen känner frihetens sanna sötma”.  Vi får också veta att det var inte fiske som var den huvudsakliga näringen på ön. Fiskades det så gjordes det från land, att ge sig ut i båt var för farligt. Däremot så fångades det mycket fågel. Vi får också veta att formationerna uppe på kullen inte är skapade av naturen vilket forskarna trodde ända tills någon kom sig för att klättra upp och undersöka saken.

Det är terassodlingar skapade av människohand.

Sedan vi fått lite information och även förmaningar om att vi inte får klappa lammen, även om de kommer fram till oss. Tur att han säger det för de är ju så söta. Sedan släpps vi lösa att gå runt och titta på vad vi vill.

St.Kilda kan ha varit bebott i över tvåtusen år, man vet inte så mycket om de tidigaste bosättningarna. Namnet på ön lär ha anknytning till vikingarna, de kallade ögruppen för Skildar  ("sköldar"), som under åren har förändrats gradvis  till att till slut bli St.Kilda. Men det finns ett otal teorier om namnet.

Jag följer vägen upp på höjden för att få en överblick av ön.

Fåren som strövar fritt omkring är av rasen soayfår och härstammar från en vild ras från ön Soay i den här ögruppen. Till forskarnas glädje  är flocken här på ön helt opåverkade utifrån. De fäller sin ull som kan plockas för hand. Rasen har ingen flockinstinkt så om man försöker driva dem med fårhund springer de bara åt olika håll.

Här levde folk väldigt isolerat, de visste väldigt lite om fastlandet och internationell politik. Efter slaget vid Culloden ryktades det att Prins Charles Edward Stuart och hans medhjälpare hade flytt till St.Kilda. En expedition sändes ut, och i sinom tid kom de iland till ön Hirta som är huvudön i St.Kilda. De fann en övergiven by, de bofasta trodde att det var pirater som kom och hade flytt till grottor. När de till slut övertalades att komma ner, upptäckte soldaterna att de isolerade infödda visste ingenting om prinsen och hade aldrig hört talas om kung George II heller. 

Men även här förändrades tiderna och 1838 kom det första kryssningsfartyget med turister hit. Gradvis förlorade ön sin självständighet och av det jag läst så verkar glädjen ha tappats en hel då präster hittade hit och förbjöd sång, lek och dans, och beordrade folk att gå till kyrkan istället. Kyrkan finns kvar och där byggdes även ett skolhus. I skolhuset finns numera en liten shop där man kan köpa vykort och souvenirer.

Med turisterna kom det möjligheter att få lite inkomster; det såldes tweed, fågelägg och stickade alster. Men eftersom turisterna betraktade innevånarna som kuriosa blev det även en liten knäck för deras självkänsla. Ett annat problem som följde med turisterna var att de även förde med sig sjukdomar och   det var så illa att det resulterade i  en spädbarnsdödlighet så hög som 80 procent under slutet av 1800-talet. Missväxt och sjukdommar blev öns och dess befolknings öde och den 29 augusti 1930 var det så illa att resterande 36 invånare evakuerades till Skottska fastlandet.

Här under syns resterna av husen på huvudgatan. Några har renoverats av National Trust.

Här uppe på höjden sätter jag mig ner en stund på en sten och det är nästan så att jag i fantasin kan se och höra de som levde här för många år sedan. Förstår att de måste ha tyckt att det var svårt att lämna sin ö. Har läst att det var med tårar de såg sin ö försvinna i horisonten, i varje hus hade de lämnade en öppen bibel och en liten hög med havre innan de låste alla dörrar och klev ombord då fartyget som hämtade dem.

En liten fågel sjunger strax bredvid mig där jag sitter och nedanför går fåren och betar i godan ro.

Vill fåren söka skydd så finns det gott om cleit. Det är de små runda stenskjulen med grästak som finns utspridda där nedanför. De användes till förvaring av mat, fjädrar, rep, torv, potatis och en massa annat.

Gott om sten finns det här och sten har befolknngen verkligen användt.

Min man har tagit en promenad upp till dimman medans jag suttit och filosoferat och kännt in stämningen. Nu när han kommer åter tar vi oss ner till den forna bygatan. Hoppar över den lilla bäcken i ravinen.

I de hus utan tak kan man gå in och någon har lämnat ett litet minne i form av namnet på de som senast bodde här. Ser att någon som lämnade platsen 1930 har återvändt 1980, nästan på årsdagen.

Här nere ser vi några av de hus som renoverats.

I ett av dem finns ett museum, där inne finns en hel del information om ön och livet här. Jag får bl.a veta att varje dag samlas "Parlamentet". Det var ett möte på gatan varje morgon efter böner och med deltagande av alla vuxna män under vilken de skulle besluta om dagens aktiviteter. Ingen ledde mötet, och alla män hade rätt att tala, det var sällan det uppstod några tvister. Kanske är det från ett sådant möte den här bilden är tagen.

Klockan som syns här är ifrån fartyget Aghila. Den första militära landstigning på St.Kilda 1945, var med fartyget Aghila och klockan var en present till national Trust på den sista resan hit 1975.

En sista titt bakåt och vi har vandrat igenom hela byn.

Där träffar vi på det här lilla, lilla lammet. Kan det var Moses i vassen.

Tar en sista bild innan jag återvänder till vårt fartyg.

Efter lunch ska vi ut på en zodiakkryssning och se om det finns några fåglar här.

Föregående berättlese om fåglarna på Lunga - Nästa inlägg om en liten zodiakkryssning

Superpappegojan!

Det är dags för landstigning igen. Den här gången är det Lunga som är målet. Någon har någon gång beskrivit den här ön som "en grön juvel i ett påfågelhav".  Det där med den gröna juvelen förstår jag för det är grönt på den här ön.

Det har funnits bosättningar på ön och vi ser lite rester efter dessa hus, det har också funnits whiskydestillerier med rester efter dessa letar arkeologerna fortfarande. Det sägs att de var placerade på kanten till branten och då de såg att myndigheternas båtar närmade sig puttades de helt enkelt ut allt över kanten.

Vad som däremot ska finnas här är häckande lunnefåglar. När vi närmar oss ön så ser vi att det är gott om fågel men än så länge ser vi inga lunne.

Det är en ganska lätt landstigning så stövlarna kunde vi lämna kvar ombort på fartyget, fast det ser lite kul ut med alla röda flytvästar så här ovanifrån. Kan se slarvigt ut med att lägga dessa på stranden men det är ett steg i säkerhetstänket, för om det ligger någon flytväst kvar så vet man att det också finns någon kvar där. Känns tryggt att inte riskera att bli akterseglad på någon vindpinad ö ute i Atlanten.

Lunga är en artrik ö och trots att det är tidigt på säsongen så ser vi att det blommar lite här och där.

Man får passa sig och inte gå för nära kanten här uppe för det är högt ner och kanten är ganska perforerad av lunnefåglarnas bon.

Mycket riktigt, det finns lunnefågel här. Inte så rikligt som det brukar vara, men i alla fall mer än vad jag sett på landbacken. Fast det är ganska lätt att slå det rekordet efterom jag inte sett lunnefågel på landbacken tidigare.

Orsaken till att det inte är så många anses vara att fisken minskat i antal. Men de som finns här är tillräckligt många för att få fotograferna att falla ner, i mer eller mindre fototrans.

Här behövs inga långa telen för att få en närbild, man kan komma ganska nära fåglarna. Den här gynnaren var ganska rolig och nyfiken. Den kröp ner i sitt bo med ett lite kurrande läte men kom sedan upp igen och nyfiket kikade på oss för att hoppa ner i boet igen.

 Den höll på så ett tag innan den ledsnade på oss besökare luftade vingarna...

...och tog ett skutt ut över klipporna.

Det var inte bara fåglar på den här ön, jag upptäckte att det kikade fram en liten brun kanin ur ett av hålen.

Inte var dag man får både kanin och lunne på samma bild.

Inte bara bruna, det fanns även svarta kaniner här.

Den klassiska bilden då lunnefågeln kommer med näbben full av mat fick jag inte och det berodde antagligen på att vi var här lite för tidigt på säsongen, de hade inga ungar ännu. Men något var på gång för det vänslades en del bland bogroparna.

-Åh vad jag gillar dig.

-Skulle kunna äta upp dig.

-Ska du bråka, då går jag.

Det var kul att fotografera lunne, men jag tycker att de ser så ledsna ut.

På väg ner i bohålan.

Det fanns inte bara lunne här, men det var lunnefåglarna som man kunde komma nära och så tycker jag att de är så vackra med sin färgglada näbb.

Här kan man undra vem som tittar på vem.

Samspelta.

 Ett sista porträtt innan vi lämnar ön.

 Märkliga ting hända på denna ö, har ni hört legenden om den tvåhövdade skarven? Nu vet ni att det inte är någon skröna...;)

Vi säger farväl till Lunga, vinkar till skarvarna på klippan och återvänder till vårt fartyg.

Fortsättning följer och då ska vi till ett världsarv.

Föregående inlägg om fåglarna vid Staffa. - Här kan du läsa om den mytomspunna ön St.Kilda

Vem bor på Staffa!

Ja vem kan bo på ön Staffa?

Inte en människa bor där men ön är välbesökt av människor. Tittar du på berget till höger så står det två stycken högt där uppe. De ser visserligen ut som två myror men jag gissar att de har bra utsikt och att de tycker att våra zodiaker ser ut som små barkbåtar där uppifrån.

Men vi ser att där finns en del bofasta ändå. De har kanske bara sin tillfälliga boning där men några av dem visar sig för oss. Som de här två strandskatorna som är ute på en liten strandpromenad. Här har de röda ögon och lite annorlunda teckning än de gulögda som jag såg på Falklandsöarna.

På en liten kobbe sitter en långnäbbad fågel. Vår kunnige guide och zodiakförare berättade vad det var för fågel men det  har jag glömt vad det var för sort. Spov eller snäppa av något slag?

Fast att det här är en tofsskarv det vet jag.

Den ville inte ha något besök utan skyndar iväg.

Vi kryssar vidare bland alla fåglar.

Titta där ligger ejdern och ruvar. Men vad är det som kikar fram bakom henne, någon med lång näbb.

En annan vinkel avslöjar att den lilla kobben var tätbebodd. Även ejderhanen var där och de hade sällskap av en strandskata.

Tittar på utsikten.

Vi hittar också ett gäng lunnefåglar som simmar omkring. Sakta närmar vi oss flocken.

Några simmar lugnt när vi närmar oss.

Andra gömmer huvudet under ytan. Eller så är den bara ute och snorklar.

Kvar blir bara ett plask när den försvinner ner under ytan.

Andra i flocken tar sats...

...och flyger iväg.

Men det gäller att se sig för så man inte krockar med ivriga fotografer och gummibåtar. Kan berätta att den klarade sig bra efter krocken.

En lite ovanlig form på en ö som ligger lite längre ut, den kallas för Holländarens hatt.

Vi återvänder till vår fatyg för att äta en god lunch.

Efter lunch ska vi till Lunga och se om det finns några lunnefåglar där.

Föregående inlägg om Staffa och Fingal´s Cave - Nästa inlägg om Lunnefåglarna på Lunga

Fingals Cave

Det är dags för en zodiakkryssnig och vi slänger oss i gummibåtarna ...... Ja, jag kanske överdrev något, slänger är inte rätta ordet men alla är ivriga att komma iväg för nu ska vi till ön Staffa.

Vårt fartyg M/S Quest har tagit oss ytterligare en bit ut bland öarna i Hebriderna, och Staffa ska verkligen bli spännande att få stifta bekantskap med. Den här ön är uppbyggd av pelarbasalt.  Basalt är en bergart av vulkanisk ursprung och då den har kylts ner har den fått en form som av sexkantiga pelare, de liknar orgelpipor.

På Staffa bor det ingen, men där är inte helt öde för det. Eftersom ön inte ligger så långt ifrån de bebodda öarna är det många som åker hit för ett besök. Man kan gå iland men det ska inte vi göra.

Vi kryssar in i ett smalt sund och låter vågorna gunga oss igenom medan vi storögt beundrar det stora pelarna.

Gummibåten som redan tagit sig igenom sundet synns knappt då vi gungar fram på vågorna.

Det ser ut som om någon lekt med byggklotsar och staplat dem på hög här ute till havs. Vikingarna kallade den för "Ön med pelare". Geologerna hävdar att dessa pelare skapades för 60 miljoner år sedan vid en enorm underjordisk explosion. Keltiska folksägner har en annan åsikt, dessa hävdar att Giant's Causeway vid den irländska kusten nådde hela vägen hit ut innan de förstördes av rivaliserande giganter.

Havet har mejslat ut flera stora grottor här, pelarna har brutits av och vågorna fört bort resterna. Den största och mest kända grottan är Fingal’s Cave och det är den som har lockat hit oss.

Grottans öppning är 35 meter hög och den sträcker sig 89 meter in i berget. I lungt väder kan man ta sig in med båt. Vi har tur för det är en sådan dag i dag.

Det är en lite magisk känsla att komma in i grottan och jag kan förstå hur det kommer sig att Felix Mendelssohn blev så inspirerad att han skrev ­ouvertyren Hebriderna då han besökt grottan och hans vän Karl Klingemann, som var med på resan, beskrev grottan så här: "Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.”

Martin som kör vår zodiak stänger av motorn och vi sitter och lyssnar på vågskvalpet. Det är helt enkelt för storlaget för att kunna beskriva och göra det rättvisa.

Då plötsligt hörs det ljuva toner. Tänk er en klar kvinnostämma som sjunger "Amazing grace". Det är så vackert så att nackhåren riktigt krullar sig. Först tror jag att det är något turistiskt med högtalare och inspelad sång. Men efter en liten stund märker jag varifrån ljudet kommer. Det är ingen inhyrd sångare eller inspelad musik utan vi har turen att komma in i grottan just då en av de ilandstigna besökarna plötsligt brister ut i sång. Det är kvinnan där uppe som sjunger och vackert sjunger hon också, dessutom tar hon om det då vi ber om en repris. Jag har letat på nätet för att kunna lägga in en länk till sången här men hittar ingen inspelning som motsvara det vi fick höra. Hon hade så vacker röst och det klingade och ekade mycket vackert inne i grottan.

Fingal’s Cave är inte den enda grotta på ön men den är stört och vackrast.

Ön är inte heller helt obebodd, det vimlar av fåglar här.

För att inte göra inlägget för långt så kommer mer om dessa innevånare i nästa inlägg....

 Föregående inlägg om resan - Fortsättningen om fåglarna

Iona och Dun Í

Vi är kvar på ön Iona och fortsätter med vår vandring upp på Dun Í. Tanken var att vi skulle se om det fanns några fåglar där uppe och här lär det finnas kornknarr, den skulle vara trevligt att få syn på en fågel jag aldrig sett förut. Fast tyvärr så var det tämligen ont om fåglar och någon kornknarr har jag fortfaraden inte sett, men den här lilla fågeln satt på en sten på vägen upp på berget. Kan det vara en grönsiska måntro?

En ganska brant stig ledde oss upp mot svindlande höjder och jag funderade på vägen upp hur jag skulle klara vägen ner med min stela fot. Ner kommer man ju alltid, sägs det, men jag ville komma ner helskinnad också. Det är jobbigt att gå uppför och halvvägs upp träffade vi på ett trevligt engelst par som satt sig för att vila och pusta lite. Vi passade på att pusta även vi och fick en trevlig pratstund och lite mer information om ön Iona och även om det stundande valet, om Skottlands självständighet, i september.

Högst uppe på berget var utsikten strålande och man kunde se hela ön och långt ut över de närliggande öarna.

Vår fågelkännare Klaus spanar ut mot öarna som vi ska besöka på eftermiddagen.

Den lilla ön till vänster i bilden under, är ön Staffa dit vi ska allra först.

Och lärkan drillar högt i skyn.

Vi tog oss ner och jag klarade nedstigningen galant, med en liten stödjande hand av maken och Klaus då och då. Kul att se hur husen ligger som inbäddade i kullarna i landskapet. Är nog nödvändigt med lite skydd då höstvindarna sätter i.

Kan man ha det så mycket bättre, vackra Iona, sol och hav. Njuter i fulla drag av allt det vackra.

Eller hur Maria? Visst är det vackert och visst har vi det bra.

Vi återvänder till vårt skepp.

 Fortsättning följer och då ska vi till Staffa...

    Föregående inlägg om resan - Fortsättningen som handlar om Staffa.