Skola

Det enda på den här resan som var lite synd att jag inte visste i förväg, var det här besöket på skolan. Pennor och papper är inte så tungt att packa ner och brukar vara poppulärt att ha med sig till barnen. Kanske en fotboll också. Men nu kom vi direkt från vattenfallet och jag hade inte ens min penna med mig.

Såg både på skolgården och i barnen skrivböcker, att de jobbade med och informerade om faran med AIDS.

Ett litet besök på rektorsexpeditionen med information om skolan och dess arbete.

Även klassrummen besökte vi. Poppulärt att bli fotograferad.

Alla ville vara med på bild och sedan se sig själv i displayen i kameran.

Det var inte så lätt att få någon bild på flickorna, pojkarna var vildare och mer framfusiga än de tysta och stillsamma flickorna som mest satt och väntade och hoppades på att någon skulle se dem. Även då så lyckades någon pojke komma med på bild.

Två vänner.

Ibland blev det tuffa tag för att få vara med på bild.

De minsta barnen gick i den här lokalen.

Många barn hade 4 - 7 km att gå till skolan ena vägen, de skulle hem också. De fick inte så mycket stöd hemmifrån för att gå i skolan, föräldrarna ville helst att de skulle vara hemma och hjälpa till.

Efter skolan besökte vi en liten by som inte låg så långt därifrån. Många glada barn fanns det där också. De barnen hade antagligen eftermiddagspasset i skolan.

Här bor jag.

Hej då!

Lite kontrast mot hur vi bodde, men vi fick veta att vi indirekt stödde skolan och byn genom att bo på River Club, för en del av vinsten från hotellet gick till byn och skolan. Det senaste som de finanserat var en vattenledning till byn så att barnen slapp gå och hämta vatten i floden, utan kunde ägna sig åt skolarbetet istället. Nu skulle en ny samlingsal byggas.

Men visst kändes det lyxigt att få bo så här.

Går vi en trappa ner så har vi egen badavdelning, med t.o.m dörr till toaletten.

...och ute på altanen en alldeles egen liten pool att slappna av i,  med utsikt över "Mighty Zambezi".

Mosi-Oa-Tunya - The Smoke that Thunders

Dagens höjdpunkt var Victoriafallen, efter en god och riklig frukost for vi iväg mot Livingstone och för att allra först ta en helikoptertur över fallen. Kändes lite spännande när vi kom fram till platsen där helikoptern gick upp och vi fick syn på "Röken som dundrar". Vi var ganska långt ifrån fallen, men det var en magnifik känsla att se all denna rök som fallen åstadkom. Det bildas ett vattenmolnöver fallen, som är 1,6 km högt och är synligt från hela fyra mils avstånd.

Flygturen skulle ta 30 minuter och här kan vi se hur turen går.

Efter en liten väntan var det dag för oss att stiga in i helikopern .

...och flyga  iväg.

Först går färden mot ravinen som bildats efter fallen. En hissnande tur ner mellan klippkanterna.

Det svänger hit....

...och det svänger dit. Vi är så långt nere så det går nästan att nudda vattnet. Den där lilla röda "flirpen" som syns ibland, den sitter längst fram på helikoptern.

Vi närmar oss fallen.

och visst är det en mäktig syn att få se dem så här från ovan.

Mycket vatten är det så här års.

Efter några varv över själva fallen tog vi en liten tur ovanför fallen, där flög vi över några små byar.

och vi flög över några lite större byar.

Och så tog vi en spaningstur för att se om det var några vilda djur vakna.

Förstorar man och tittar närmare så ser man den här badande elefanten i det gröna deltat där floden delar sig. Turligt nog så hade jag varit förutseende att ha med mig extrakameran med zoomen på, så jag fick en närmare bild på den, men tyvärr så tar glaset på helikoptern bort en hel del skärpa.

Sedan är det dags att bege sig till själva fallen och se dem på plats. Vi börjar i den lite torrare delen.

Hälsar på Linvingstone som står här och spanar. Han  besökte platsen 1855 och uppkallade fallen efter den engelska drottningen.

Sedan har vi turen att solen tittar fram och vi får en vacker regnbåge i sprutet från fallet.

Några vilda afrikanska djur hittade jag även här. Fast de här var inte så stora, men desto modigare med tanke på allt forsande vatten inunder dem.

Vi får låna regnkläder som skydd, när vi nu ska gå in i den blöta delen av fallen.

Det börjar bli väldigt blött nu och trots regncape så är linsen på kameran rejät blöt, som synes. Det hjälpte inte att torka av linsen, för allt som jag hade att torka med var lika blött. Min kamera som är sk. vädertätad fick verkligen bekänna färg och den höll tydligen vad den lovade också för den mår fortfarande bra.

Det blir blötare och blötare. På bron här så kändes det som om det regnade både ovanifrån och underifrån. Dånet var öronbedövande. Dessutom kändes det som att vada över en mindre å där vattnet gick över fotknölarna. Men det var en härlig känsla att få gå rakt över det forsande vattnet.

Ganska blött men mäktigt även på den här sidan. Victoriafallen är ett av de största vattenfallen i världen. Det är ungefär 1,6 km brett och på den högsta punkten 105 meter högt. Under regnsäsongen strömmar det igenom ungefär 9 100 m³/s men under torkan bara 350 m³/s.

Som synes blev vi ganska blöta trots regnkläder. Tror jag hade en liten torr fläck på ena axeln.

Några souvenirer inköptes här och även det lilla hängsmycket som man bör ha om man varit vid fallen.

En liten tur genom Livingstone på väg åter mot River Club, vad vi inte visste innan var att vi skulle få besöka en skola och en liten by på vägen tillbaka. Mer om det i nästa inlägg.

Resan i Afrika fortsätter, men nu utan vilda djur.

Så har vi äntligen kommit fram till gränsövergången till Zambia. Vi kommer till Kazungula, det är nästan som vårt treriksröse, fast här är det floden Zambezi som är gränsen och där strålar fyra länder samman. Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe.

Vid färjelägret är det fullt med folk som väntar på nästa färja och framför allt bilar och långtradare. Känns lite konstig att vara bland så mycket folk efter att ha levt ute i djungeln så pass länge.

Färjan ser väl inte så där väldigt förtroendeingivande ut, men är tydligen stadig eftersom den bär en hel långtradare, men bara en åt gången, så köerna är enorma där vid gränsövergången.

Vi har tur som inte ska ha med bussen över floden, utan får en egen liten båt som tar oss över.

Russel håller utkik i fören.

Det börjar bli kväller nu och med den fina speglingar i floden.

Så är vi över på den Zambiska sidan av floden och där är det inte lika långa köer av långtradare, utan ändå längre köer. Det kan ta flera dagar i kö för att komma över floden. Massor av försäljare är det  också som försöker sälja sitt hantverk till oss.

Med en nervös Adam i spetsen skyndade vi iväg till passkontoret för att hinna få våra pass stämplade och visa ordnade innan de stänger. Klockan är nu 17:58 och passkontoret stänger kl. 18:00. Om vi inte hinner så får vi övernatta här.

Vi hade tur och hann in innan de stängde, mycket trevliga var de dessutom. Jag vågade inte fota där inne för att inte riskera att reta någon och inte få något visa. Nu kan vi fortsätt mot det planerade sovstället nära Livingstone. Fast först så blir vi naturligtvis stoppade i en poliskontroll. Ganska sent kommer vi fram till River Club, ett ställe byggt i bästa kolonialstil alldeles vid Zambezifloden.

Vårt rum heter dessutom Livingstone suite.

Måste säga att det var väldigt lyxigt och fint där.

Med eget vardagsrum och badavdelning en trappa ner. Får ta och fota den när det blir ljust.

Det är mörkt ute nu, så vår alldeles egna pool får vi ta och inspektera i morgon.

Bufflar och avresa med komplikationer

När vi vaknar i dag så regnar det för fullt, vi ska ut på en morgontur med jeepen så vi blir väckta vid femtiden. En lätt frukost serveras och vi upptäcker att de andra i gruppen valt att sova vidare, vi är bara två som ska iväg. Inte mycket djurliv som är vakna i regnvädret, men den här sömniga storken högt uppe i trädet ser lite skojig ut .

Eftersom det är så blött och  så lite djur att studera, så känns det lite som om även vi borde ha avstått från morgonrundan. Men sova det kan vi göra hemma, uppleva det här kan vi bara göra här.

Och visst får vi utdelning av även den här rundan, ett till djur som vi inte sett innan visar sig och vi kan pricka för det fjärde djuret av de "Big five" För visst är det buffel vi ser där borta.

Thuto och Calista  lyser som solar i ansiktet när de pekar mot bufflarna. Vi vågar oss inte så nära för det här är farliga djur med en rejäl störtkruka som huvud, och kan välta vår bil som ingenting om de blir uppretade.

Så nu ångrar jag inte att jag valde den regninga morgonturen, den femte i samlingen för "Big five" kommer vi antagligen inte få se för noshörning finns inte där vi är. Finns ett reservat i Zambia men dit kommer vi inte hinna åka. Men att ha fått se de övriga som är elefant, leopard, lejon och afrikansk buffel, är inte så illa det heller.

Det känns redan som om det regnar lite mindre, men det är nog bara våra breda leenden som sprider solsken omkring sig. Vi väcker upp en spur-wingd goose som sitter uppe i ett träd och sover.

Den blir så uppskrämd så den nästan faller ner ut trädet. Fast bara nästan.

Den här vackra röda fågeln sitter i ett annat träd.

Avresedag i dag så morgonrundan är inte så lång, vi återvänder för att packa ihop det sista av vårt bagage och ta farväl av Tubu Tree Camp.

Nu går färden mot den lilla nyanlagda flygplatsen Hunda. Det tar inte så lång tid innan vi ser det lilla flygplanet som ska hämta oss. Men vi får något betänksamt mellan ögonen när vi ser det landa. Regnet har löst upp ytbeläggningen på landningsbanan och flygplanet glider hit och dit. Det är en skicklig pilot som klarar av landningen bra ändå och får stopp på planet innan landnigsbanan tar slut. Det ser lugnt ut här på bilden, men det var såphalt och svårt att t.o.m gå där. Några halkade även omkull i smeten.

Nu väntar vi bara på det andra planet ska komma med den övriga gruppen, de som varit på Jacana. De ska hit till oss eftersom vårt lilla plan inte kan ta med alla och även  packningen, så båda planen behövs. Det stora planet kommer och har lite lättare att landa eftersom det är tyngre. Piloten av det lilla planet beslutar sig för att det är för farligt att lyfta med passagerare så bagage stuvas in där och han flyger över till Jao flyglats, några mil bort, för att vänta in det större planet. Det ska sedan  flyga skytteltrafik med oss passagerare, med fem åt gången. Första gänget hoppar in i flygplanet och de åker iväg för att lyfta.................men de kommer inte så långt för där startbanan börjar gliiiiider de av och fastnar i leran, och där sitter det.

Alla hjälps åt för att få loss flygplanet, spadar och rep hämtas och det slits rejält.

Det skottas och jeeparna kommer till hjälp också.

Ja, hur ska det här gå?

Åh hej å hå, många som hjälper till.

Till slut kommer planet loss och står uppe på starbanan igen, men piloten inser att det är för farligt att flyga med passagerare. Bara bagage får följa med.

Så nu är vi hela gänget här vid Honda flygplats istället för att ena gruppen hade kunnat stanna kvar vis Jao flygplats för att vänta in oss. Tanken var att vi skulle spara tid och kunna flyga direkt härifrån till flygplatsen Kasane nära gränsen till Zambia. Nu får vi ta bilarna till båtarna som ska transportera oss över till Jacanasidan.  Tog inte så många bilder men förtöjningen av båtarna var värd en bild tyckte jag. En liten knop i ett palmblad.

Vi får vänta en liten stund innan båtarna hinner dit, för det var ju inte planerat med båtfärd i dag. Väntetiden ägnar vi oss åt den paketerade lunchen. Över på andra sidan hoppar vi raskt över i bilarna och far mot flygplatsen. Då vill det sig inte bättre än att den ena bilen får punktering. Vi i vår bil vänder för att hjälpa till, men vi får höra i radion att de redan fått hjälp så vi fortsätter till flygplatsen. Där får vi en överaskning. Djungelbokens hela elefanthjord har bestämt sig för att ta en vandring just där. Det är ju så här man vill se dem, vandrandes på en lång rad.

Det lilla planet står och väntar, så det blir en kort paus för fotografering och så iväg. Sex timmar försenade. Det lilla planet tar fem passagerare och man sitter nästan på golvet.

Trevligt är att vi flyger väldigt lågt och ser alla djur och framförallt hur mycket elefanter det finns här.

Nu är vi på väg mot Zambia.

Bushmens walk

På eftermiddagen i dag ska vi ut på en promenad. Låter uppfriskande, eftersom vi inte får ta några egna promenader här bland alla vilda och farliga djur, så det ska bli skönt att få röra lite på sig.

Det första vi stöter på när vi hoppar ur bilen är ett gäng babianer, de verkar lika nyfikna på oss som vi på dem. Fast de har inga kameror, det har vi.

De skuttar runt i träden och även babianer tycker att amarulla är gott.

Den här babianen har kanske fått syn på Calista före oss, för han ser lite betänksam ut.

När vi vänder oss om så kommer där en helt okänd vilde gåendes, han ser ganska fredlig ut och det tar faktiskt en liten stund innan vi ser att det är vår guide och "spårhund" Calista som varit in i buskarna och bytt om till sin bushmanklädsel. Han ska visa oss hur bushmännen lever, han är upplärd av sin farfar.

Han visar oss här hur det långa spjutet, eller fångstredskapet sätts ihop med läderband.

Vi får också veta vad den övriga utrustningen är utav och vad den används till. Det här är ett strutsägg som de har vatten med sig i när de är ute på jakt.

Det här sköldpaddskalet använder de bl.a till att gräva med.

Det fungera även som hjälm.

Nu har vi allt med oss och kan gå ut på jakt, men först måste alla plocka upp något från marken. Det lägger vi sedan  alla på samma plats för att få kontakt med förfäderna. Calista talar med dem på sitt sanspråk.

Vi kommer fram till ett gryt och här blir det jakt. Calista sätter fart och får ner sitt fångstredskap och blokerar ingången med det och med yxan.

Sedan är det dags för sköldpaddsskalet att komma till användning, det gräver han med lite längre bort där bytet befinner sig och vi kan snart få en god middag.

Fast nu skulle han bara visa hur det går till och grytet är tomt så middagen får vänta tills efter promenaden. Kunde annars ha varit en sådan här scrub hare där nere i grytet.

Nu ska vi få lära oss hur man gör en fågelsnara. Calista gräver först ner en pinne i marken och en liten bit ifrån den börjar han gräva en till grop.

Med bara hjälp av händerna och sin grävpinne fäster han en ögla av en gren där i den nya gropen. Hållfastheten på den öglan är imponerande.

Nu fästs snöret, som naturligtvis är gjort av naturmaterial, i öglan med hjälp av en liten tagg från en buske.

Snöret läggs i en ögla och några frön innanför den öglan lockar till sig fågeln.

Nu är det dags att göra upp eld, torr elefantspillning är bränslet.

och lite torrt gräs som Calista har med sig.

Yxan kommer till användning.

Sköldpaddsskalet får bli vindskydd och Calista gnuggar pinnen så händerna nästan glöder.

och han gnuggar.

Men ingen eld får vi, hur mycket Calista än gnuggar sin pinne så får vi inte mer än lite glöd och rök. Det blir kall mat i dag. Beror antagligen på att det har regnat och även duggar lite nu. Jakten är över och vi går hemmåt. Jaktredskapet som Calista har släpas i marken efter sig har gjort ett spår som vi kan följa hemmåt.

Calista berättar att om de är så långt hemmifrån så att de inte hinner hem, då brukar de krypa ner i ett övergivet gryt och sedan dra en sådan här taggbuske över öppningen, som skydd mot vilda djur.

Eftersom vi ska lämna Botswana i morgon är det avskedsmiddag i kväll. Middagen inleds med sång och dans  och i dag får även vi vara med och dansa.

I kväll är det herrarnas afton och inte Ladies first som det varit alla andra kvällar. Det innebar att damerna ska hämta mat till sina män och servera dem, innan de får hämta sin egen mat. Vi fick också instruktioner om hur man åt på traditionellt sätt, med fingrarna. Fast det var inte så lätt, så jag gick ganska snart över till kniv och gaffel.

Trötta mätta och nöjda drog vi sedan tillbaka till våra sängar.