Bostadh - en järnåldersby.

Vi kliver iland på en mycket vacker sandstrand på Great Bernera island. Det ser ut som vilken annan fin sandstrand som helst och det gjorde det ända tills 1993 då det var en kraftig storm i området.

När stormen bedarrat upptäcktes det att här i sanddynerna fanns det rester av något som människor skapat. Det fanns stenhus där under sanden.

Utgrävningar gjordes och man fann rester av en bosättning från järnåldern. Man fann att här funnits minst nio stenhus. Carol visar var de fanns och hur de var byggda här vid stranden. Tyvärr så gick det inte att bevara utgrävningen eftersom sanden ganska snabbt fyllde igen den. Men hon visade att det var bara att gräva lite i sanden så hittade man små keramikskärvor, benrester och annat som visade att här bott människor.

 Vi lyssnade andäktigt.

I närheten har man byggt upp en kopia av ett hus från den tiden, den kallas för. "Jelly Bean house" efter den form huset hade. Det liknade en åtta till formen, den större delen var "vardagsrum" och den mindre var troligtvis förvaringsutrymme. Varje hus var sammanlänkat med de andra genom tunnlar.

Fynden som här gjordes gör att man antar att det fanns stora områden med skog här, lite svårt att tro när man ser hur kalt här är numera. Dörren på det här huset är gjort av valben, så som det var på den tiden.

Men vad pysslar Martin med?

Han hade upptäckt gräsulven. Förmodligen en gynnsam plats för den lilla larven, för om man tittade ner på marken så vimlade det av dem. Efter att jag försiktigt lyft upp en av dem till en lite högre plats, för att slippa ligga ner och fota, så fick jag höra att man inte bör röra dem eftersom larvens hår lätt kan lossna och då ge svår klåda eller eksem.

Efter att tittat färdigt på både hus och larv spreds vi ut över ön. En del drog sig upp på berget för att spana efter fåglar.

Jag passade på att beundra utsikten.

Det här var en så kallad "blöt landstigning" så det var överdragskläder och stövlar på. Jag har lite problem med att gå ännu och med stövlar på, var det jobbigare.

Tvillingar.

Jag drar mig ner till gummibåtarna där David sitter och passar dem så de inte ska dras ut av tidvattnet. Han får hela tiden flytta förtöjningsankaret.

Här finns också en lite märklig klocka.

Den kallas för "Time and Tide bell". Det är en klocka som ringer när tidvattnet stiger. Det finns tolv klockor på olika platser i  hela Storbritannien. Tanken är att de ringer när tidvattnet stiger och kommer in. Alla har olika inskriptioner och på den här står det:

"Without change, without pity   Breaking on the sand of the beach   The ceaseless surge   Listen to the high surge of the sea   Make my resting place be  By the sound of the surge of the sea".

 Vi återvänder till vårt fartyg och får en liten överraskning.

Föregående inlägg om Callanish Stones - Nästa inlägg om hur äventyrligt det kan vara att komma ur en Zodiak

Gammal sjö

Vi lättar ankar och seglar långsamt förbi Boreray, Stac an Armin och Stac Lee, här ska världens största häckningsplats för havssulor finnas och jag lär mig något nytt - jag tycker inte om "Gammal sjö".

Det blåser rejält och man får stå i motvind om man vill ha håret bakåtkammat. Det gungar dessutom ganska mycket och det börjar kännas både i magen och huvudet. Ser inte så höga vågor, men jag får veta att det är det här som kallas för gammal sjö. Det är blåst någonstans och vindvågorna fortsätter fast det slutat blåsa, tills det tar stopp av land. Kallas också för dyningar.

Vi börjar se stråk av havssulor som kommer flygandes.

De är ganska klumpiga då de ska lyfta från ytan och studsar lite på vågorna innan de kommer upp i bra flyghöjd.

Sedan seglar de stora fåglarna fint. De har en vingbredd på nästan två meter.

Flera av dem kommer med bomaterial hängandes i näbben.

Ser att det är trångbott och tätbefolkat på klipporna.

Man undrar hur de kan hålla sig kvar på de små klipputsprången och framför allt hur får de plats med äggen. Jag förstår deras egenhet med att ruva med ägget under foten.

Mer bomaterial behövs.

Vi ska in där emellan klipporna, ser lite trångt ut.

Det vimlar verkligen av havssulorna här. Men måste det gunga så......

Uppe i luften är de eleganta flygare.

Mäktiga klippor och gott om fågel är det verkligen.

Tätt, tätt bor de.

När havssulan dyker träffar de vattenyta i en fart av 100 km/h. De har luftfyllda celler för att dämpa nedslaget. Fort går det, så fort att så jag hann då inte med när den här träffade ytan.

Frammåtriktade ögon gör att har de ett så  kallat binockulärt seende, så den här fågeln kanske ser mig ganska tydligt.

Fast nu ger jag nog upp. Det gungar och det suger i magen och jag klarar inte av att stå här längre.

Jag tar min kamera och skyndar tillbaka till hytten, det var adjöss med den goda lunchen och sjösjukepillren plockas fram. Jag är en erfarenhet rikare, hade visserligen kunnat vara utan den erfarenheten. Fast jag är inte ensam. Hörde att det var ganska glesbefolkat till middagen och kvällens föreläsning fick ställas in. Herman i matsalen, han som sjunger så fint varje gång det är dags för mat, han kommer och frågar om jag vill ha något att äta.Tur att jag inte orkade kasta något hårt mot dörren då.  Mat var det sista jag ville ha. Ville bara att tillvaron skulle vara lite mindre gungig. Skönt ändå att man blir så trött av sjösjukepillren.

Vi gungade fram den natten, men nästa morgon var vi redo för nya äventyr.

Föregående inlägg om en zodiakkryssning - Nästa inlägg om Callanish Stones

Zodiakkryss

Efter besöket på St.Kilda  och inmundigandet av en god lunch var det dags för en zodiakkryssning. I dag kunde vi välja mellan fish and chips och pizzabitar till lunch. Passade inte det så fanns det olika sallader eller varför inte starta med en varm soppa och som kronan på verket kaffe och brödpudding.

Sedan var vi redo för att äntra gummibåtarna igen, för en runda vid de närliggande öarna. Vi kanska kan få se havssulorna som lär häcka här i mångfald.

I sundet mellan de två öarna, på första bilden, kommer vi inte igenom. Det är lågvatten nu.

Vi hittar några knubbsälar som ligger och vilar på klipporna.

De är ena riktiga tuffingar, kan simma upp till 5 mil för att hitta mat. Den här tycker att det är dags för ett bad nu.

Plask!!!

Lite nyfiken är den även om det bara är ögat som syns.

Fastnade för färgen och mönstret på klippan och när jag sedan tittar på bilden i datorn så ser jag att där uppe på klippan så sitter det två sillgrisslor.

Dimman lättar för en stund och nu kan vi se vad som finns högst upp på berget av ön Hirta. Den som vi var iland på nyss och där min man gick vägen upp tills han försvann in i dimman.

Vi försöker åka igenom tunneln men även här är vattennivån för låg.

Kan man inte komma igenom så får man gå runt det. Vi rundar klippkanten och utposten där uppe håller koll på oss.

En zodiak på var sida men det var väldigt så liten den ser ut. Tunneln är stor.

Men hjälp!!! Våra kamrater på andra sidan sjunker...

En sådan tur det var bara vågorna som spelade oss ett spratt.

Det finns gott om säl och ett litet nyfiket huvud kikar upp. Ser nästan ut som en dykare.

Det var inte så mycket fåglar som jag trodde men en stackars ensam lunnefågel lyckas vi skrämma iväg.

Ser några havssulor som flyger runt...

...och fler sälar.

Tänk vilken prestation av en säl att klättra upp så högt på klippan.

Den kikar också lite nyfiken ner på oss, tror kanske att det är stora fiskar som kommit på besök.

Vi hamnar mitt i havssulornas inflygningsstråk men de är så högt uppe att det är hopplöst att få några bilder på dem.

Är det här havets gansters i det här området? Vi kollar vad det är de kalasar på och ser att det är en lunnefågel de tagit.

Men det verkar inte vara någon fara för fortbeståndet, här simmar en hel flock lunnefåglar.

Vi återvänder till vårt fartyg för att hissa ankar och dra vidare. Hoppas på att få se fler havssulor då.

Föregående inlägg om St.Kilda - Nästa inlägg som handlar om havssulorna

Superpappegojan!

Det är dags för landstigning igen. Den här gången är det Lunga som är målet. Någon har någon gång beskrivit den här ön som "en grön juvel i ett påfågelhav".  Det där med den gröna juvelen förstår jag för det är grönt på den här ön.

Det har funnits bosättningar på ön och vi ser lite rester efter dessa hus, det har också funnits whiskydestillerier med rester efter dessa letar arkeologerna fortfarande. Det sägs att de var placerade på kanten till branten och då de såg att myndigheternas båtar närmade sig puttades de helt enkelt ut allt över kanten.

Vad som däremot ska finnas här är häckande lunnefåglar. När vi närmar oss ön så ser vi att det är gott om fågel men än så länge ser vi inga lunne.

Det är en ganska lätt landstigning så stövlarna kunde vi lämna kvar ombort på fartyget, fast det ser lite kul ut med alla röda flytvästar så här ovanifrån. Kan se slarvigt ut med att lägga dessa på stranden men det är ett steg i säkerhetstänket, för om det ligger någon flytväst kvar så vet man att det också finns någon kvar där. Känns tryggt att inte riskera att bli akterseglad på någon vindpinad ö ute i Atlanten.

Lunga är en artrik ö och trots att det är tidigt på säsongen så ser vi att det blommar lite här och där.

Man får passa sig och inte gå för nära kanten här uppe för det är högt ner och kanten är ganska perforerad av lunnefåglarnas bon.

Mycket riktigt, det finns lunnefågel här. Inte så rikligt som det brukar vara, men i alla fall mer än vad jag sett på landbacken. Fast det är ganska lätt att slå det rekordet efterom jag inte sett lunnefågel på landbacken tidigare.

Orsaken till att det inte är så många anses vara att fisken minskat i antal. Men de som finns här är tillräckligt många för att få fotograferna att falla ner, i mer eller mindre fototrans.

Här behövs inga långa telen för att få en närbild, man kan komma ganska nära fåglarna. Den här gynnaren var ganska rolig och nyfiken. Den kröp ner i sitt bo med ett lite kurrande läte men kom sedan upp igen och nyfiket kikade på oss för att hoppa ner i boet igen.

 Den höll på så ett tag innan den ledsnade på oss besökare luftade vingarna...

...och tog ett skutt ut över klipporna.

Det var inte bara fåglar på den här ön, jag upptäckte att det kikade fram en liten brun kanin ur ett av hålen.

Inte var dag man får både kanin och lunne på samma bild.

Inte bara bruna, det fanns även svarta kaniner här.

Den klassiska bilden då lunnefågeln kommer med näbben full av mat fick jag inte och det berodde antagligen på att vi var här lite för tidigt på säsongen, de hade inga ungar ännu. Men något var på gång för det vänslades en del bland bogroparna.

-Åh vad jag gillar dig.

-Skulle kunna äta upp dig.

-Ska du bråka, då går jag.

Det var kul att fotografera lunne, men jag tycker att de ser så ledsna ut.

På väg ner i bohålan.

Det fanns inte bara lunne här, men det var lunnefåglarna som man kunde komma nära och så tycker jag att de är så vackra med sin färgglada näbb.

Här kan man undra vem som tittar på vem.

Samspelta.

 Ett sista porträtt innan vi lämnar ön.

 Märkliga ting hända på denna ö, har ni hört legenden om den tvåhövdade skarven? Nu vet ni att det inte är någon skröna...;)

Vi säger farväl till Lunga, vinkar till skarvarna på klippan och återvänder till vårt fartyg.

Fortsättning följer och då ska vi till ett världsarv.

Föregående inlägg om fåglarna vid Staffa. - Här kan du läsa om den mytomspunna ön St.Kilda

Vem bor på Staffa!

Ja vem kan bo på ön Staffa?

Inte en människa bor där men ön är välbesökt av människor. Tittar du på berget till höger så står det två stycken högt där uppe. De ser visserligen ut som två myror men jag gissar att de har bra utsikt och att de tycker att våra zodiaker ser ut som små barkbåtar där uppifrån.

Men vi ser att där finns en del bofasta ändå. De har kanske bara sin tillfälliga boning där men några av dem visar sig för oss. Som de här två strandskatorna som är ute på en liten strandpromenad. Här har de röda ögon och lite annorlunda teckning än de gulögda som jag såg på Falklandsöarna.

På en liten kobbe sitter en långnäbbad fågel. Vår kunnige guide och zodiakförare berättade vad det var för fågel men det  har jag glömt vad det var för sort. Spov eller snäppa av något slag?

Fast att det här är en tofsskarv det vet jag.

Den ville inte ha något besök utan skyndar iväg.

Vi kryssar vidare bland alla fåglar.

Titta där ligger ejdern och ruvar. Men vad är det som kikar fram bakom henne, någon med lång näbb.

En annan vinkel avslöjar att den lilla kobben var tätbebodd. Även ejderhanen var där och de hade sällskap av en strandskata.

Tittar på utsikten.

Vi hittar också ett gäng lunnefåglar som simmar omkring. Sakta närmar vi oss flocken.

Några simmar lugnt när vi närmar oss.

Andra gömmer huvudet under ytan. Eller så är den bara ute och snorklar.

Kvar blir bara ett plask när den försvinner ner under ytan.

Andra i flocken tar sats...

...och flyger iväg.

Men det gäller att se sig för så man inte krockar med ivriga fotografer och gummibåtar. Kan berätta att den klarade sig bra efter krocken.

En lite ovanlig form på en ö som ligger lite längre ut, den kallas för Holländarens hatt.

Vi återvänder till vår fatyg för att äta en god lunch.

Efter lunch ska vi till Lunga och se om det finns några lunnefåglar där.

Föregående inlägg om Staffa och Fingal´s Cave - Nästa inlägg om Lunnefåglarna på Lunga