Söka jobb

När jag fick se den här ansökan så trodde jag först att det var ett sådant där sk. roligt mail som skickas runt bara för att roa oss. Men verkligheten var en annan, det är helt seriöst tänkt som en ansökan till ett jobb som bilmekaniker.

Är det kanske fler än jag som läser in att den här tjejen inte alls vill ha något jobb utan är helt nöjd med att att sitta hemma och spela spel och få sin A-kassepeng. Jobbet hon söker ligger dessutom i Stockholmstrakten. Ganska lång resväg till jobbet, blir det.

Arbetsgivaren som fick ansökan är något irriterad på alla dessa ansökningar de får som bara är till för att kunna visa arbetsförmedlingen att de sökt arbete men fått avslag på sin ansökan. De tar tid som de kunnat ägna åt de seriösa ansökningarna.

Här kommer ansökningen ordagrant, har bara ändrat namn på den sökande och tagit bort hennes mailadress även bostadsort.

____________________________________________________________________________

Hej mitt namn e Tina 23  år och jag bor i X-by utanför Umeå. På>fritiden gör jag inte så mycket ser påTV och sitter framför Datorn,på helger e det mycket fest med kompisar. Jag e väl ganska så positiv och tycker om människor i allmänhet, fast man kan ju inte tycke om alla, men jag kommer nog överens med de flesta.
Jag har inte haft någe fast jobb hittils, har väl egentligen inte angagerat mig så mycket. Springvickat på dagis/fritids och skola i nästan fem år men de ha som inte haft ett jobb att erbjuda mig.
Jag gick barn och fritidsprogrammat det va väl kul fast inte så slappat som jag hoppats att det skulle vara. Sen va det en period förra ået då de slutade att ringa ut mig till springvick så då fick jag gå utbildningen fordonstekniker genom arbetsförmedlingen de va väl kul fast att arbeta som de vetti faan jag kan bli lite överhettad när saker inte går som jag vill och då vill ni INTE vara i närheten av mig. Men det e ju bra att kunna laga sin egen bil, fast det enda jag egentligen kan e sörvise och kanske ett lättare bromsbyte. Annars ha jag sommarjobbat på sommrana som campingvärd, det va ju kul att se nya människor fast det gick inte så bra för dem så för det mesta satt jag bara i receptjonen framför datorn. Jag har lite problem med engelskan så många gånger va det svårt för mig att jöra mig förstodd. Men det gick till slut.

Jag vill gärna jobba hos er skulle vara kul som bara den att göra det ni gör, helst så man får in lite kosing i kassan. Det mesta går ju åt till räkningar och helgerna. Hoppas ni inte har allt för ansträngade jobb för jag har lite problem med rygg och axlar och höfter det blir väl så när man inte rör på sig så mycket eller överhuvudtaget. Sen så hoppas jag att ni inte pratar i telefonen såmycket heller för förutom att jag e dålig att pratat med människor över telefonen (jag börjar skratta) så e jag typ över känslig mot strålarana som kommer ut ur telen eller nått sånt.

Jo en sak jag glömt att säga om mig själv e att jag ha pojkvän tyck om han men egentilgen så kommer vi inte så bra överens, så det e en av anledningarna att jag också vill ha jobbet hos er som, ja vad det nu e ni gör.. E att slippa se honom hela dagen kanske så jag sakna honom ni förstår han ha som inget jobb heller så vi spelar WOW hela dagarna vi kan typ börja slåss om vi dödar varandra tiiihiii ;)

Aja om ni e intresserad så  skicka ett mejl på ______________________________________________________

Förstår om ni tvivlar på riktigheten i denna ansökan, men jag lovar det är en sådan.

Örnen landade igen

Även en örnsafari har ett slut, jag skulle nog ha velat stanna där i  Lauvsnes längre, men nu är jag hemma igen.En helt fantastiskt upplevelse var det att få se dessa örnar. Skulle till och med kunna nöja mig med att bara få se dem, men varför göra det när det går att fotografera också. Ett minne som jag kommer att bevara för resten av livet.

Trött är jag visserligen, för det blev sena kvällar med mycket bilder och trevligt prat och inte att förglömma Brutus genomgångar i Workshopen och Bos mat. Sen mycket tidigt upp på morgonen för att hinna till gömslet och sitta där i lugn och ro innan det blev ljust och förhoppningvisörnarna skulle komma på besök. De gjorde de dessutom och varje dag till och med.

Sen satt vi där i mörkret och väntade, lite viskande småprat och jag vet inte vad Brutus Östling hade för exemplar av Canon 5D markII, med den underliga förvaringen av kamera och batteri innanför byxorna. Är det brukligt för den modellen? Den får man föda fram bilderna med, riktigt konstnärligt . Batteriet la tydligen av hela tiden vid filmning. Smittade också för även jag fick error i min kamera när jag tog den här bilden.

Det går att värma den medelst blåsning också. Bilderna och filmen blev dock ingen blåsning.

Sen var det tålmodig väntan, vissa dagar kom örnarna tidigt och tog sig en snabb frukost och kom inte tillbaka mer den dagen, andra dagar var det lång väntan innan det var matdags för örnarna och då kunde man fördriva tiden med att fotografera småfåglar, som de här. Inte så dumt det heller. De som inte somnade förstås(se gårdagens blogg).   Nötskrika   

Kråka.

   Skata

Men så plötsligt, som från ingenstans, så var den där. Kungsörnen kom som om den var nedsläppt från himlen.

Redo för lite mat.

Ripa smakade också gott

Men det var inte lätt att hålla balansen och stå kvar på en liten ripa. Undrar om inte det här är den som får bli dagens bild.

Vingligt och flaxande, sen damp den ner på backen och stod där och såg tämligen förvånad ut och inte helt olikt en tupp. Men upp igen för att äta sig riktigt mätt.

Inte så lätt att hänga med med kameran heller när en sådan stor fågel får för sig att ge sig utav. Här säger den tack och farväl för den här dagen och också för vårt besök i örnarnas rike, vägledda av Brutus Östling. Tack Brutus för allt du lärde mig, jag ska försöka förvalta det väl.

Så till slut, en till bild på gömslet eftersom Arne ville se hur det ser ut.

Och så lite workshops med Brutus Östling.

Livet

Snabba kast mellan lek och allvar, men så är väl livets gång. I går lek i pulkabacken och i dag så var jag iväg och förevigade min fars sista resa. Mest för att min bror som är i Bolivia ska få se.

Tycker själv att kistan ser enkel och anspråkslös ut, men min far hade själv bestämt hur det ska vara så han hade gjort det lätt för oss, inget att fundera över. Är man 94 år fyllda,  så vet man  hur man vill ha det.

Men blommorna valde jag, för min far köpte inte blommor så ofta men om han någon gång gjorde det så blev det nejlikor. Så dagens bild blir ett farväl till far.

Det var den åttonde dagen.

Väntan

fast inte på tomten.

Våga leva tills du dör.

Minns inte vem som har sagt det men det är ett citat som jag läste för många år sedan och faktiskt tänkt på ganska ofta. Just det att man inte ska dra sig för att göra saker man inte vågar av olika orsaker. Tänker på min mor som var lite sjuklig de senaste åren hon levde men efter att jag berättat om dessa ord ändå vågade iväg på de resor hon ville göra även om hon riskerade att bli lite sämmre.

Varför vänta och se, man får kanske aldrig chansen senare och om man nu dör på sin sista resa så hade man nog bra mycket trevligare än att gå hemma och vänta på att livet ska ta slut. Behöver ju inte bara vara resor förståss, men eftersom jag nu tycker att det är så väldigt trevligt med resor så är det väl det jag först kommer att tänka på.

Var förra sommaren på en resa med en isbrytare till Nordpolen och blev då bekant med ett genontrevligt par.

Här en bild på dem vid 90 grader Nord.

Hugh och Elsie Chang, de var då 91 och 92 år (måste nog säga unga) Hugh fyllde 91 på resan och blev firad med tårta och sång. Glada och possitiva människor. På resans sista dag så bjöd de oss alla till USA för att fira deras     65:e bröllopsdag.

Även den här bilden är tagen vid geografiska Nordpolen.

 Jag kunde tyvärr inte åka dit men vi fick rapport om festligheterna via mail. Fick då också veta att de planerade en tripp till Sydpolen.

I dag kom det ett mail, inte lika roligt nu som det förra.

De hade påbörjat sin resa till Sydpolen, men först ett uppehåll i Venezuela innan de skulle fortsätta den spännande resan mot den sydliga kontinenten. Där hände det något och de omkom i en olycka där.

Citerar Chris som sände mig mailet och instämmer i hennes ord."Hugh and Elsie were an inspiration to everyone who met them; their zest for life, adventurous spirit, and ability to maintain a strong relationship for so many years were extraordinary. I fully expected to be dancing at their 70^th anniversary party in five years! But, it was a comfort to know that they are still together; it would have been hard to imagine either without the other after 65 years together."

Trots det sorliga beskedet så är det kanske en liten tröst att ingen av dem blev lämnad ensam efter så många år tillsammans. Sänder dem och deras anhöriga en tanke.  De gjorde just det som jag tänker på i rubriken, Vågade leva in i det sista. Inte många som drar iväg till Sydpolen vid 92 och 93 års ålder.