Twyfelfontein
Idag beger vi oss till Twyfelfontein, vilket betyder " Den tvivelaktiga källan" och har som förståeligt är fått sitt namn efter en brunn som sinar lite då och då. Men det är inte för källan som vi ska dit, utan för där finns en del av traktens ca. 2.000 klippmålningar.
Målningarna skapades för 2000 - 6000 år sedan, av sanfolket som levde i dessa trakter då. Eftersom det finns bilder på så olika slags djur som pingviner, sälar, giraffer och lejon antar man att de var ett nomadfolk. Målningarna anses vara en kombination av undervisning och konstverk signerade med hand eller fotavtryck.
På vägen dit så ser vi så klart en hel del djur, det är nog det som är det mest fascinerande med den här resan att även på transportsträckorna så händer det något.
En kronvipa bland gula blommor.
De gula blommorna är djävulstagg. Bushmen använder den som pilgift och den är så giftig så den kan döda en giraff.
Några svarta storkar vandrade omkring.
Även en sjakal såg vi, som sprang iväg i det vackra landskapet.
och en namakwaduva högt uppe i ett träd.
Ett hus byggt av bland annat, gamla tomfat är det första vi ser när vi kommer fram till Twyfelfontein.
Men mer spännande är de små ödlorna.
Där hanen ser ut att ha blå overall på sig.
En lite nyfiken klippdasse kikar fram i grönskan.
När vi tittat os mätta och fotograferat färdigt på de små djuren, är det dags för rundvandring bland målningarna.
Jag tycker visserligen att det mest ser ut som ristningar men kallas de målningar så får jag väl ge mig. Många målningar är det och intressant att se och inse att här var det människor för så länge sedan. Här syns även några av fotavtrycken.
Lite av historiens vingslag känner man här.
Det här är ruinen efter David Levins hus. En farmare som bodde här från 1945 till 1960. Då området blev nationalpark fick han inte bo kvar och blev tvingad att flytta.
Den här bilden tog jag på vår guide Festus, den kommer att vara med i Vildernes Safaris nya broschyr.
Det var mycket varmt och torrt på den här platsen och åter vid bilarna gick det nog åt litervis med vatten.
Nu ska vi se om vi kan hitta Namibias nationalblomma.
Welwitschia är en märklig blomma, kan väl inte beskyllas för att vara vacker men väldigt speciell. Den kan bli upp till tvåtusen år gammal och klarar sig utan vatten långa perioder. Den har fått sitt namn efter en österrikisk biolog, trots att han ansåg att den borde behålla sitt angolanska namn, Tumboa. Blomman består av två blad och i dess mitt en blomma som ser ut som kottar.
Såg att det var ett rikt djurliv även i blommorna.
Krabbspindel
Lyfter blicken och ser en stäppvråk.
Efter lunchvilan och före middagen tar vi en liten gemensam promenad
...och Douw inspekterar vad elefanterna fått till midddag.
Såg tydligen gott ut! Han var så snabb, så jag hann inte riktigt med.
Vi övriga föredrog annan mat till middag...
Du verkar ha fått upp farten i vänsterhanden... ;-)
/Jenny