Kalahari och lejon

Nu är det bråttom, klockan är mycket och vi ska hinna fram innan grindarna till naturreservatet stängs. Låter lite som om vi ska till någon djurpark eller litet inhägnat område, men när vi får veta att naturreservatet är ungefär lika stort som Holland och Belgien tillsammans så inser jag att det är riktig vildmark som vi ska till. På vägen passerar vi Check Point Charlie....nej inte riktigt, det är veterinärkontrollen.

Där ska alla skor och även bilarnas däck tvättas av för att inte föra in någon smitta i reservatet.

I god tid är vi frame vid de stora grindarna och kan sedan ta det lite lugnare, eller stanna om något spännande visar   sig

En karta också, så det går att se var vi är och har varit. De röda, svarta och blå strecken är de tidigare dagarnas Land Roverturer och de gröna strecken är dagens flygtur.

Innan vi hinner köra vidare börjar det regna och Thuto klättrar upp på taket av bilen för att hämta regncapearna, då vill det sig inte bättre, än att när han sätter sig på fönstret där uppe vid taket brakar fönstret  in och vi har inget fönster mer. Regnet ökar och man kan lugnt säga att det blir aningen blött inne i bilen eftersom den inte har några sidoväggar heller. Men är det äventyr, så ska det vara det också.

Färden går vidare och vi ser spår efter djur, Thuto blir alldeles exalterad när vi ser färsk elefantspillning, för här brukar det inte vara några elefanter, strax därpå spår i sanden an brun hyena. UNREAL!!! Som Thuto säger.

Vi kör genom buskig vegetation tills vi  plötsligt kommer till ett öppet savannlandskap, vi är i Deception Valley. Mängder av djur går här och betar, i den nedgående solen. Sååå vackert!

Blöta men glada fortsätter vi mot tältcampen, men innan vi hinner fram möter vi några lejon som ligger och vilar vid vägen. Det kunde inte ha varit en bättre mottagningskommite. Så vackra de är och jag hade inte kunnat ana att vi skulle få se dem på så nära håll. Nu gäller det att skruva upp ISO i kameran. För det börjar bli riktigt mörkt.

En av lejondamerna tittar mig rakt in i ögonen, från bara några meters håll.

Vi får veta, att så länge vi sitter ner i bilen så ser de oss och bilen som en enhet och det jaktbytet är lite för ointressant  stort för dem. Men jag undrar ändå, för när vi rullar iväg och åker en bit, då har den ena honan gått runt vår bil och står alldeles där jag sitter. Står där och gungar, liksom för att ta sats och hoppa rakt in på mig. Det enda jag får ur mig är: NEJ, NEJ, NEJ!!! Men då stannar bilen och hjärtat hoppar nog upp i halsgropen, men till min förvåning så stannar hon upp och fullföljer inte hoppet. Vad jag visste då var att om lejonen börjar jaga dig, då ska du stå stilla och inte springa. Tur att vår guide Thuto visste det, för jag blev ganska så rädd där. Men som sagt är det äventyr så är det...

Bakom honorna liggern ståtlig hane och vilar, svart tjusig man har han. Han reser sig sakta upp och sträcker på sig på katters vis.

Tar i och ryar så håret på oss nästan fladdrar. Det är tydligen ett sätt att kommunisera med honorna.

För de svarar honom, inte lika mullrande men eftersom de är närmare så är det nog så skrämmande.

Mörkret tätnar och när vi knappast ser lejon i mörkret far vi vidare, för en sen middag och skön sömn i tältcampen. Så skönt som där har jag inte sovit på länge. Tänk att kunna ligga i en skön tältsäng och höra hur lejonen ryter där utanför tälten. UNREAL!!!

Här ska vi sova i natt.

Nu flyger vi.

Ett vemodigt avsked blev det på den lilla flygplatsen vid Doro/Nawas. Vet inte om det kan kallas flygplats egentligen, var mer en landningsbana med brandpost. I hinkarna var det sand.

Här tog vi nu farväl av de lokala guiderna Douw och Festus som blivit mer som vänner än bara guider på resan.  Två små Cessnaplan kom för att hämta oss.

Nu fick vi se orsaken till att all packning skulle vara i mjuka väskor och inte väga mer än  20 kg inkl. handbagaget. Det var inte så enkelt, eftersom bara kameraväskan vägde 11 kg.

Jag har aldrig flugit i så här små plan förut och det blev inte mindre spännande av att få vara Co-pilot, här är min plats.

..och så lyfter vi, som tur var hade vi en riktig pilot med oss också.

Nu får vi se Namibia och det landskap som vi tidigare färdats i med bil, från ovan. Bergskedjor, floder, sandområden och massor av ödemark flyger vi över.

Första anhalten på resan var ett stopp i Windhoek, för att checka ut ur landet.

Alla ser ganska glada ut för att vi klarade av första ertappen.

Passkontroll, och så upp igen.

Här passerar vi gränsen och är nu i Botswana.

Vatten är livsnödvändigt och så här uppifrån ser man hur det grönskar runt floderna.

Tydligt syns det också hur alla vägar går till byns brunn.

Vi landar i Maun för passkontroll och snabbt byte av plan och pilot, för vidare färd mot Hainas lilla landningsbana i Kalahariöknen.

Ja, just det. Akta dig för propellern. Fast den varningen hittade vi inne  i planet.

Så var vi framme i Haina där våra nya guider Russel och Thuto väntade med jeeparna som skulle föra oss vidare till dagens slutmål vid Deceptiom Valley. Men mer om det i nästa inlägg, för hela tiden så väntar nya händelser och nya äventyr.

Twyfelfontein

Idag beger vi oss till Twyfelfontein, vilket betyder " Den tvivelaktiga källan" och har som förståeligt är fått sitt namn efter en brunn som sinar lite då och då. Men det är inte för källan som vi ska dit, utan för där finns en del av traktens ca. 2.000 klippmålningar.

Målningarna skapades för 2000 - 6000 år sedan, av sanfolket som levde i dessa trakter då. Eftersom det finns bilder på så olika slags djur som pingviner, sälar, giraffer och lejon antar man att de var ett nomadfolk. Målningarna anses vara en kombination av undervisning och konstverk signerade med hand eller fotavtryck.

På vägen dit så ser vi så klart en hel del djur, det är nog det som är det mest fascinerande med den här resan att även på transportsträckorna så händer det något.

En kronvipa bland gula blommor.

De gula blommorna är djävulstagg. Bushmen använder den som pilgift och den är så giftig så den kan döda en giraff.

Några svarta storkar vandrade omkring.

Även en sjakal såg vi, som sprang iväg i det vackra landskapet.

och en namakwaduva högt uppe i ett träd.

Ett hus byggt av bland annat,  gamla tomfat är det första vi ser när vi kommer fram till Twyfelfontein.

Men mer spännande är de små ödlorna.

Där hanen ser ut att ha blå overall på sig.

En lite nyfiken klippdasse kikar fram i grönskan.

När vi tittat os mätta och fotograferat färdigt på de små djuren,  är det dags för rundvandring bland målningarna.

Jag tycker visserligen att det mest ser ut som ristningar men kallas de målningar så får jag väl ge mig. Många målningar är det och intressant att se och inse att här var det människor för så länge sedan. Här syns även några av fotavtrycken.

Lite av historiens vingslag känner man här.

Det här är ruinen efter David Levins hus. En farmare som bodde här från 1945 till 1960. Då området blev nationalpark fick han inte bo kvar och blev tvingad att flytta.

Den här bilden tog jag  på vår guide Festus, den kommer att vara med i Vildernes Safaris nya broschyr.

Det var mycket varmt och torrt  på den här platsen och åter vid bilarna gick det nog åt litervis med vatten.

 Nu ska vi se om vi kan hitta Namibias nationalblomma.

Welwitschia är en märklig blomma, kan väl inte beskyllas för att vara vacker men väldigt speciell. Den kan bli upp till tvåtusen år gammal och klarar sig utan vatten långa perioder.  Den har fått sitt namn efter en österrikisk biolog, trots att han ansåg att den borde behålla sitt angolanska namn, Tumboa. Blomman består av två blad och i dess mitt en blomma som ser ut som kottar.

Såg att det var ett rikt djurliv även i blommorna.

Krabbspindel

Lyfter blicken och ser en stäppvråk.

Efter lunchvilan och före middagen tar vi en liten gemensam promenad

 ...och Douw inspekterar vad elefanterna fått till midddag.

Såg tydligen gott ut! Han var så snabb, så jag hann inte riktigt med.

Vi övriga föredrog annan mat till middag...

Doro/Nawas-Noshörningens fot

Vi är nu i Damaraland där folkslaget Damara bor. Deras språk som har ett lite speciell klickljud  var väldigt svårt för oss att uttala. Det antas att  Damarafolket kom till Namibia på 900-talet och de lever i huvudsak på att föda upp kor och getter. De första innevånarna här var Sanfolket d.v.s bushmännen, det är de som har efterlämnat de berömda klippmålningarna som vi ska se i morgon. Hererofolket kom till Namibia på 1500-talet och de bor också i det här området. Vi stannade där några Hererokvinnor klädda i färggranna klänningar och lite speciella hattar sålde souvenirer. Klädseln är inspirerad av de tyska adelsdamena från kolonialtiden och hattarna ska symbolisera kohorn.

De sålde dockor och stenar.

Barnen var mest intresserade av att bli fotograferade och sedan få se sig själva i displayen på kameran.

En charmig lite kille som ville komma så nära som det bara var möjligt.

En blivande fotomodell?

Få se, hur blev det?

En sista bild innan vi åkte vidare.

Strax passerade vi Ugab River, som är Namibias längsta flod.

Blev lite nyfiken på vad vår guide och chaufför Douw tittade på.

Svaret var dessa  fält av den gula blomman ökenböna. Det var tydligen mycket ovanligt att den blommade så här rikligt.

Lite närmare.

Landskapet förändrades och det blev mer dramatiskt med en mängt stenblock,  som det  såg ut som en jätte kastat runt eller staplat på hög.

Vi började närma oss dagens mål och snart kunde vi skymta en märklig fortliknande byggnad, det var huvudbyggnaden på vår lodge Doro/Nawas (Det där snedstrecket / ska uttalas som ett klickljud). Så här vackert är det i solnedgången. Dara/Nawas betyder noshörningens fot.

Här ska vi sova i natt!

Extra skönt var det nu med en dusch ute på altanen, med utsikt över elefanternas marker.

Före middagen samlades vi på taket till "fortet" för att njuta av solnedgången, med en öl eller drink.

En otroligt vacker solnedgång fick vi återigen uppleva.

I fjärran rasade ett åskväder där himmelen lystes upp av enorma blixtar och jag önskade att jag hade haft stativet med mig. Blir inga bra blixtbilder med kameran på frihand men var tvungen att försöka ändå.

En god middag och sedan i säng.  Då var det becksvart ute, så jag var tvungen att få ledsagning tillbaka till vår stuga för att hitta den.

Kört fast.

Stannar i Uis för att tanka, där hittar jag en liten liten röd trollslända. Tar några bilder och visar en av våra kunniga guider, sen tar det inte lång stund innan jag får veta att det är en Urothemis assignata. Ytterligare ett bevis på deras mångkunnighet, de verkar kunna allt om Namibia.

Färden fortsätter och vi passerar små byar med hus som mer ser ut som fallfärdiga ruckel, men där bor folk.

Vid en flodövergång sitter en bil fast, alla skynad dit för att hjälpa till.

Men inte hjälper det, hjulen bara snurrar och den sitter där den sitter.

Tur att vi färdas i rejäla bilar.

Vips är den uppe

och kan fortsätta sin färd.

Möter även lite andra fordon.

Såg väldigt dekorativt ut med de här vita stenarna som låg i ringar runt ledningsstolparna. Nu var det så att det var inte för att se vackra ut som de låg där,  utan för att hindra elefanterna från att gå i närkamp med stolparna och välta dem.

Utefter vägen fanns det många ställen med stånd som sålde hantverk och stenar av olika värdefull art.

Vi stannade också vid en, den som låg vid Jonnys Super Save.

Där den här lilla killen stod och väntade på att bli fotograferad.

Han och de andra barnen där gillade verkligen att stå framför kameran, men mer om det i nästa inlägg.