Nu har jag varit där.

I dag är det nog resans höjdpunkt i flera bemärkelser. Vi ska till världens högsta berg, Qomolangma, som vi kallar för Mount Everest. Turligt nog ska vi inte bestiga det, men vi ska ända fram till platsen där alla bestigningar från tibetsidan börjar. Det är en liten bit dit så vi startar tidigt.

Det är en hel del kontroller utefter vägen.

Här ska vi in och visa upp pass och visum. Uppställning i ett led efter namnlistan från resebyrån. Det är mycket viktigt.

 Just när jag tar den här bilden hör jag någon ropa att fotografering är förbjuden. Sådan tur att jag inte visste det innan.

Sedan kan vi lugnt åka vidare till nästa kontroll. Vägen slingrar sig fram i oändliga kurvor. Det som mest ser ut som ett pärlhalsband, det är staket och vägräcken i slinga efter slinga.

Vägen är inte den jämnaste utan det hoppar och skumpar i bilen, lite förvånad att det går att få någon bild överhuvudtaget under bilfärden. Oftast liknar vägen mest en tvättbräda.

Vi kommer fram till ett pass på 5.150 m.ö.h där vi stannar för lite fotografering.

Till vänster i den här bilden är Mount Everst 8.884 m.ö.h och strax bakom syns Lohtse som är ganska högt även det. Det är 8.516 m.ö.h.

Från passet slingrar vi oss ner i nästa dal.

Slinga efter slinga med en fantastisk utsikt hela tiden. Tyckte först att staketet, som kom med i nederkant på bilden, var ivägen. Vid närmare eftertanke är jag ganska glad över att det finns där.

På alla ställen var det inte lika mycket skydd ner mot dalen.

Kan förstå att livet för de som bor i den här dalen har förändrats något sedan vägen byggdes.

Vi gör ett nytt fotostopp nere vid den lilla byn.

Här nere ser vägen mer ut som en grusgång.

Några barn kommer springandes från byn för att se vad vi är för några. Jag har tagit med mig lite av det stickade och de får vantar och sockor.

En liten tös kommer också kutandes, storebror skyndar henne till mötes och hjälper till med de långa byxbenen. Sockorna han fick har han med sig.

Klart att lilltjejen också får sig ett par vantar, någon ger henne dessutom ett par kex.

Vi fortsätter och kommer inte så långt innan det är dags för nästa kontroll.

Jag passar på att ta lite bilder på hur de torkar jakspillning.

Jakspillningen används till bränsle. När jag tagit den här bilden så hör jag samma välkända ord: "Man får inte fotografera här".

Vi skyndar vidare på vår färd och efter fem timmar är vi äntligen framme vid base camp.

Här lämnar vi bilarna för att åka buss den allra sista biten.

Om bilresan var hoppig så var det inget mot vad bussfärden är.  Jag är imponerad över busschaufförens toapappershållare.

Så är vi äntligen här, nu är det bara en liten kulle på 30 meter som ska bestigas. Sedan den här skylten sattes upp är berget ommätt och numera borde det stå 8.884 m.ö.h. (Ska tydligen vara 8.850möh, se Björns kommentar här inunder.)

Kullen ser ganska så obetydlig ut, men vi är högt upp och jag måste nog säga att det är de jobbigaste 30 metrar som jag någonsin gått upp för. Klarade nog bara 10 steg i taget innan jag var tvungen att stanna och pusta.

Kämpar mig upp de sista metrarna och anar vilken utsikt det är bakom alla bönevimplar.

Jag rundar röset med alla bönevimplar och håller nästan på att blåsa ner igen. Där uppe står min man och är hur pigg som helst, han pekar och visar  på alla motiv som han tycker att jag ska fota. Om jag inte var så trött hade han nog fått kameran i huvudet istället för någon bild. Svårt att förklara tröttheten men jag är väldigt glad över att vi inte ska fortsätta upp mot toppen på berget.

Sätter mig en stund och pustar under alla bönevimplar innan jag klarar av att hämta mig så pass mycket att det kan bli några bilder. Nog var det värt klättringen. Den här bilden är tagen med 70 mm.

Nedanför vår kulle kan vi se många rester efter alla expeditioner som varit här för bestigningar. Många har lagt ut stenarna i mönster. Måste nog förstoras för att det ska synas ordentligt.

En sista grupp håller på att riva sina tält. Det blåser så kraftigt att den här fågeln inte kom någon vart, den seglade länge på samma plats

Resan ner till bilarna blir inte mindre skumpig, för jag gör misstaget att sätta mig längst bak i bussen, och där hoppar det så mycket att det är väldigt svårt att sitta kvar på sätet. Är tämligen förvånad att jag lyckades få någon som helst bild på de här fridlysta hjortdjuren. Jag har jämfört min bild med Wikipedia och det ser ut att vara chiru. Längst bak syns en liten liten grusgång, det är vår väg som bussen kör på.

Ner kom vi, och även här håller de på att packa ihop inför vintern.

Alla trevliga hotell av jakhår är kvar.

Himalaya hotel har ställt ut sängen på vädring.

För oss är det dags för lunch och i dag är det picknick som gäller. Lite missvisande med bilden, det var inga grönsaker och ingen hamburgare i lådan.

Härligt att sitta ute i solen och äta, maten smakade dessutom bra. Både ägget och kycklingen slank ner, sedan orkade jag inte så mycket mer. Den konstiga korven och lite annat blev över.

Stärkta av maten blev det sedan lite jakfotografering.

Även lite dri.

De vaktas av några herdar, som tacksamt tar emot vår överblivna mat.

Resten av dagen kommer i nästa blogg, vi får inte missa vårt dagliga klosterbesök.

Nu har jag sett Qomolangma.

Vi lämnar Sakya och åker till Lhatse för att äta lunch på Western food Lha Tse kitchen.

Göran vill ha en öl till maten och pekar ut en burk som ser lämplig ut, han blev något överraskad över innehållet. Det visade sig vara vin i den burken. Inte det godaste vinet han testat.

Vi slår oss ner och hoppas på lite annorlunda mat än vad vi fått tidigare.

Men det är ingen större skillnad på den här maten, fast tomatsoppan vi fick att börja med var fullt ätbar. Annars så lyser fortfarande matlusten med sin frånvaro för mig.

Hittar en Supe rmarket på andra sidan vägen, jag slinker in där och bunkrar upp med lite kex. Klarar bara av att äta mat som inte doftar något och kex är doftfria och goda. Supermarket här är inte som hemma, de är lite mer spartanska och skulle nog klassas som lanthandel om de låg i Sverige.

Här står jag och kan inte så mycket annat, tycks den här kon säga. Den stod bunden utanför restaurangen, fanns inte mycket att äta där bara lite vissna löv.

Vi stannar ofta utefter vår färdväg, ibland för att se på naturen och utsikten, men nästan lika ofta för alla dessa kontroller. Ibland ska chauffören ut och visa sina papper och tillstånd och ibland är det vår kinesiske guide som behöver visa alla sina tillstånd om att vi får vara här. På några ställen måste vi ut och visa våra pass.

Vägen vi färdas på kallas för Friendship Highway. 

När vi är nere i dalarna så ser bergen riktigt höga ut, trots att vi fortfarande är på väldigt hög höjd.

Överallt utefter vägen går det djur och betar, de har alltid en herde/herdinna med sig. Den här herdinnan står och spinner garn samtidigt som hon vaktar fåren.

Ibland ser vi djuren som ett pärlband upp i de grå bergen.

Jakarna verkar inte vara rädda för att bli blöta om fötterna. Tåliga djur som lever på den här höjden.

Nu ska vi upp på det högsta passet på resan, Langbalapasset. Vägen börjar klättra uppför igen, får känslan av att vara ända uppe i himlen. 

Jag skulle inte vilja byta med cyklisterna. Känns som det är för lite luft trots att jag åker bil.

Även vägen verkar kippa efter andan här uppe. Det är inte jag som missat med skärpan utan det är vägen som ångar.

Cyklisterna har kämpat sig upp.

Självklart måste de förevigas vid höjdskylten. Där bekräftas det att vi är på 5.248 m.ö.h, men någon med egen höjdmätare har skrivit dit att vi är på 5.648 m.ö.h. Jag vet inte vilket som är det rätta, men jag vet att vi är högt uppe. Det känns.

På den här höjden är damer och herrar jämställda, alla kan gå till det här huset. Tecknet som ser ut att stå med benen i kors, det är damernas.

Det är svårt att hålla vägen i bra skick på hög höjd, den blir sämre...

...och sämre...

...och sämre.

Nere i dalen igen ser bergen väldigt imponerande ut.

En liten hint om vart vägen bär.

Plösligt pekar vår chaufför framåt och säger Qomolangma, det är det tibetanska namnet på Mount Everest. Första blicken över världens högsta berg.

Jag plockar fram telet och tittar lite närmare på de vackra bergen. Höga och så imponerande.

Våra chaufförer är inte lika imponerade av bergen, de har sett dem förut. De tar sig en rökpaus och tankar lite Red Bull.

Vi ska inte till Qomolangma nu utan till New Tingri som ligger på 4 350 m.ö.h.

Här plöjs det på gammalt vis.

Framme vid New Tingri och hotellet får vi välja mellan ett rum med varmvatten och utan värme eller ett rum utan varmvatten och med värme. De som får ett rum med med värme får en liten fjärrkontroll. Den är inte till TV;n utan till luftvärmepumpen, men till en sådan behövs ström och det är det ont om här. Så egentligen spelade det ingen roll vad vi valde. Varma kläder har vi och behöver inte frysa ändå.

Vårt dagliga klosterbesök.

Det gick bra att sova utan värme på rummet, vi hade elektriska värmemadrasser i sängarna men när de var på blev det för varmt. Det har snöat i natt.

Vår chaufför ser en aningen frusen ut. Jag har stickat en hel del vantar, sockor och mössor som förberedelse inför resan... ...och jag letar fram ett par vantar som han får. Så klart de ska gå i de svenska färgerna. Blev inspirerad av OS-mössan då de här vantarna blev till. Han ser ganska nöjd ut.

Han fick även en röd mössa, den hade han sedan på sig hela tiden.

Vi tar vinterjackorna på och går ner för att äta frukost. Därefter går vi till klostret. Sakya,som klostret heter,  betyder grå lera. Klostret fick sitt namn av färgen på omgivningen.

Det ursprungliga klostret som var byggt på den gråa jorden, syns numera bara som en ruin högt uppe på berget.

När vi kommer till klostret har munkarna bönestund, de sitter inne i ett stort rum och skanderar sutras, skorna har några av dem lämnat utanför och vid ett par skor ligger en trogen hund och vaktar sin husses skor.

Sakya klostret har en enorm samling buddhistiska skrifter, de har också många väggmålningar och tankas. Bäst att ta av sig hatten då vi går in här, verkar vara sedligt. Mäktigare vakthund för hattarna än för skorna.

Inne i det här klostret får man fotografera, men bara utan blixt.

Ett av rummen i klostret är riktigt läskigt, redan utanför ser man att avsikten är att skrämmas. Målningarna är inte av det vackrare slaget.

Ovanför dörren ligger det vargar.

Fönstret än inramat av otäcka ansikten och även där några vargar och även fågelvingar. Avsikten är att skrämma bort onda varelser.

En väldigt hal och brant trappa leder oss upp på taket och övervåningen på klostret.

Vackra målningar finns även utvändigt.

Här verkar de inte vara så vana vid att det kommer turister och vi blir rejält uttittade.

Tissel tassel och lite fnitter. Vi ser nog väldigt konstiga ut.

Somoramo

Den svarthalsade tranan såg vi tidigare på resan, den sägs komma med budskapet att det är dags för  skörd.  Här i Sakya är det skördetid. Budskapet verkar ha gått fram, eller om det är tvärtom att tranan kom i rätt tid.

Här skördas det på gammalt sätt, det enda som verkar ha bytts ut är slagan, nu kör de med traktor i stället.

Jag vet inte vilket sädesslag de odlar här, men antar att det är korn. Mycket hantverk är det.

Agnarna strös för vinden.

Allt tas tillvara.

Barnen är också med, den stora flickan  kom från skolan och gick direkt ner till skördeplatsen. Hon testade sin engelska på oss innan hon försvann ner för att ta hand om sin lillasyster.

Jag gillar det här redskapet, det verkar vara en kombination av kratta och grep.

Den här lite äldre damen kom upp från området bärandes på en säck. Kanske var det hennes del av skörden. En annan äldre dam kommer fram till mig och pekar på skördeplatsen och säger "somoramo". Inser att hon försöker berätta vad skörd heter på tibetanska.

Sakya är ingen stor stad, men det finns några små butiker. I den här säljer de saker. 

De har även några res tauranter, vi åt inte här utan på vårt hotell.

Undrar om de som bor i den här stan har lika kallt i sina hus som vi har på vårt hotel. Ser ut som de har någon form av eldstad,  kaminrören leds ut genom fönstren.

Rejäla spisar finns till salu. Funderar lite att köpa en till hotellrummet, men kommer fram till att det är ganska skönt att ha svalt i sovrummet och varma långkalsonger.

Staden omges av höga berg där man kan se rester av klosterbyggnader som förstördes under kulturrevolutionen. Några är återuppbyggda igen. Dessa byggnader var säkert vackrare än den stora, i kinesisk stil, som syns i förgrunden på bilden. Den platsen var tydligen någon form av samlingsplats för ungdomar, de här ungdomarna som satt där skilde sig inte så mycket från våra västerländska, av ölflaskor och burkar att döma.

I övrigt  domineras stadsbilden av det stora Sakyaklostret. Det är grått och byggt i en stil som liknar ett fort.

I morgon ska vi till klostret.

Sakya, Tibet.

Färden går nu vidare mot Sakya, vi har en körsträcka på 157 km framför oss, i ett mycket varierande landskap. Det är ett kargt landskap med mycket lite växlighet. Ordet stenöken har fått ett ansikte.

På de här höjderna ska man dricka mycket och ibland behövs det även tappas ur. Herrarna har inget större problem de har bara att vända ryggen till.

Det är värre för oss damer när man inte kan hitta en buske på flera mils håll.

Det ser ut som om vi är på väg in i ett oväder. Men vi hade tur, vi och ovädret valde olika vägar.

Under hela sträckan på vår bilfärd från Lhasa har vi sett små milstenar med siffror på. Det är sträckan i km fråm Shanghai som är uppmätt. Nu har vi kommit 5000 km bort från den staden och det är tydligen en viktig sak att sätta upp en stor minnessten för.

Trots att vi får färdas i bekväma bilar är jag trött hela tiden, det och aptitlösheten vet jag beror på den höga höjden som vi är på. Jag tror inte att jag skulle ha orkat cykla här, men det finns det folk som gör. Tittar man riktigt noga,  på vägen i den här bilden, så kommer det två cyklister kämpandes uppför backen.

Cyklisterna och även vi är på väg upp till Yong La passet som ligger på 4.520 m.ö.h

Ingen dålig utsikt här uppe. Förstora gärna, då ser man även att det som ser ut som stenar är får.

Som vid alla pass är det mängder av böneflaggor.

Min man föreslår att jag ska ta en bild ovanifrån över alla flaggor, jag tittar upp mot höjden och inser att den lilla kullen orkar jag bara inte bestiga. Svårt att förklara men man är väldigt trött hela tiden och en liten kulle, som man utan tvekan skulle ha gått upp på där hemma, käns helt övermäktig.

Jag räcker över kameran till maken, så den här bilden är hans.

Jag tog bilden underifrån istället.

I vattenpölarna låg bönelapparna och flöt.

Nu är det inte så långt kvar till Sakya där vi ska sova i natt.

 Sakya ligger inte vid stora huvudleden så vi svänger av på en mindre väg.

Här ska vi sova i natt........

Det är kallt, även inomhus, så i natt blir det underställ under pyjamasen och vinterjacka på i matsalen. Blir upplysta om att här i stan så härskar hundarna på natten, öronproppar rekommenderas för att utestänga deras skällande.  Jag känner att öronpropparna  skulle jag vilja stoppa i näsan i stället. Det luktar illa även här.

Nu har vi i alla fall kommit underfund med varför det luktar kloak, problemet kommer härifrån.

De glömde något väsentligt då de byggde hotellet....VATTENLÅS.

Eftersom det är nästan lika kallt ute som inne, och det inte luktar utomhus, så går vi ut.