Nu har jag sett Qomolangma.

Vi lämnar Sakya och åker till Lhatse för att äta lunch på Western food Lha Tse kitchen.

Göran vill ha en öl till maten och pekar ut en burk som ser lämplig ut, han blev något överraskad över innehållet. Det visade sig vara vin i den burken. Inte det godaste vinet han testat.

Vi slår oss ner och hoppas på lite annorlunda mat än vad vi fått tidigare.

Men det är ingen större skillnad på den här maten, fast tomatsoppan vi fick att börja med var fullt ätbar. Annars så lyser fortfarande matlusten med sin frånvaro för mig.

Hittar en Supe rmarket på andra sidan vägen, jag slinker in där och bunkrar upp med lite kex. Klarar bara av att äta mat som inte doftar något och kex är doftfria och goda. Supermarket här är inte som hemma, de är lite mer spartanska och skulle nog klassas som lanthandel om de låg i Sverige.

Här står jag och kan inte så mycket annat, tycks den här kon säga. Den stod bunden utanför restaurangen, fanns inte mycket att äta där bara lite vissna löv.

Vi stannar ofta utefter vår färdväg, ibland för att se på naturen och utsikten, men nästan lika ofta för alla dessa kontroller. Ibland ska chauffören ut och visa sina papper och tillstånd och ibland är det vår kinesiske guide som behöver visa alla sina tillstånd om att vi får vara här. På några ställen måste vi ut och visa våra pass.

Vägen vi färdas på kallas för Friendship Highway. 

När vi är nere i dalarna så ser bergen riktigt höga ut, trots att vi fortfarande är på väldigt hög höjd.

Överallt utefter vägen går det djur och betar, de har alltid en herde/herdinna med sig. Den här herdinnan står och spinner garn samtidigt som hon vaktar fåren.

Ibland ser vi djuren som ett pärlband upp i de grå bergen.

Jakarna verkar inte vara rädda för att bli blöta om fötterna. Tåliga djur som lever på den här höjden.

Nu ska vi upp på det högsta passet på resan, Langbalapasset. Vägen börjar klättra uppför igen, får känslan av att vara ända uppe i himlen. 

Jag skulle inte vilja byta med cyklisterna. Känns som det är för lite luft trots att jag åker bil.

Även vägen verkar kippa efter andan här uppe. Det är inte jag som missat med skärpan utan det är vägen som ångar.

Cyklisterna har kämpat sig upp.

Självklart måste de förevigas vid höjdskylten. Där bekräftas det att vi är på 5.248 m.ö.h, men någon med egen höjdmätare har skrivit dit att vi är på 5.648 m.ö.h. Jag vet inte vilket som är det rätta, men jag vet att vi är högt uppe. Det känns.

På den här höjden är damer och herrar jämställda, alla kan gå till det här huset. Tecknet som ser ut att stå med benen i kors, det är damernas.

Det är svårt att hålla vägen i bra skick på hög höjd, den blir sämre...

...och sämre...

...och sämre.

Nere i dalen igen ser bergen väldigt imponerande ut.

En liten hint om vart vägen bär.

Plösligt pekar vår chaufför framåt och säger Qomolangma, det är det tibetanska namnet på Mount Everest. Första blicken över världens högsta berg.

Jag plockar fram telet och tittar lite närmare på de vackra bergen. Höga och så imponerande.

Våra chaufförer är inte lika imponerade av bergen, de har sett dem förut. De tar sig en rökpaus och tankar lite Red Bull.

Vi ska inte till Qomolangma nu utan till New Tingri som ligger på 4 350 m.ö.h.

Här plöjs det på gammalt vis.

Framme vid New Tingri och hotellet får vi välja mellan ett rum med varmvatten och utan värme eller ett rum utan varmvatten och med värme. De som får ett rum med med värme får en liten fjärrkontroll. Den är inte till TV;n utan till luftvärmepumpen, men till en sådan behövs ström och det är det ont om här. Så egentligen spelade det ingen roll vad vi valde. Varma kläder har vi och behöver inte frysa ändå.

2010-12-05 11:17   RHelena

Pampiga vyer med höghöjdsvyer. Tänk att ni har sett Mount Everest på riktigt!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-07 15:23

Tack Rauni, inte bara sett...:)

Svara

2010-12-05 11:24   enanse

Telebilden på Everest är fantastisk! Ljuset över de snöklädda bergen ser nästan lite magiskt ut. Ser fram mot fortsättningen!
/Anna (som skulle ha valt ett rum med varmvatten... :) )

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-07 15:22

Vi hade tur som fick se Everst i flödande solsken. Inte kul att åka så långt och upptäcka att det är molningt.
Spelade inte så stor roll vilket man än valde, värmen fungerade knappt och hade man varmvatten så borde man ändå inte duscha för det var inte bra .
Kroppen gick ner i varv av värmen och då var det lättare att drabbas av höjdsjukan.

Svara

2010-12-05 17:26   ylva_h

Fantastiska bilder!
Känner igen det där med maten, 86 var jag i Lhasa och det gick ett rykte bland västerlänningarna att det skulle finnas schweizisk choklad att köpa någonstans. Vi cyklade runt hela stan och letade, men det fanns ju inte förstås. En rulle toapapper lyckades vi få tag i i alla fall, gott nog ;-) Annars var det äggröra med burktomater för hela slanten, allt annat var mer eller mindre oätligt.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-07 15:19

Häftigt att ha fått vara i Lhasa så tidigt, kanske inte lika mycket vakter och soldater där då???
Toapapper var bra att ha med sig även på den här resan, vi var förvarnade och hade det i bagaget.

Svara

2010-12-05 18:09   pic-tor

Fortsatt intressant reportage med fina bilder. Cyklisternas prestation i den tunna luften är ju makalös. Trist att du inte återfått aptiten men det tibetanska köket är kanske inte av internationellt snitt. Kina har Tibet i ett järngrepp som det verkar med alla dessa kontroller. Trist att konstatera men diktaturer är sig lika överallt i världen. Jag fattar inte att boskapen hittar något att äta i stenskravlet.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2010-12-07 15:17

Egentligen gör det inte så mycket att matlusten uteblir och det är vanligt dessutom som symtom på höjdsjuka. Lite huvudvärk känns också men det går att råda bot på med en tablett. Är det inte värre symtom så klarar man sig bra ändå. Cyklisterna gjorde en riktig prestation.
Boskapen hade inte mycket mat, men något måste de ha hittat ändå.

Svara