4. Se sig omkring.

En sak jag har lärt mig av mina resor runt omkring i världen är att ett bra sätt att bekanta sig med en ny stad är att ta en Hop-on Hop-off buss. I Mexico City heter de Turibus och vi hade turen att det fanns en hållplats inte så långt från vårt hotell. Kartan som man får på turen är väldigt schematisk så ett bra tips är att skaffa sig en karta över staden så att man kan följa med var man är när bussen slingrar sig fram. Lite synd också att den spanska guidningen sker i högtalare som ofta överröstar den man får i lurarna på engelska. Annars är det en bra tur där man gärna bränner näsan röd i solskenet. Det är ju inga problem att vakna tidigt här med revlejen som spelas klockan sex utanför fönstret, så sagt och gjort, vi hoppar på morgonens första buss.

Här uppe på övervåningen i bussen kommer man ni ögonhöjd med alla detaljer på de gamla husen, det finns så otroligt många fint utsmyckade hus som är från den spanska tiden.

Känns tryggt att ha beväpnad eskort när man är ute på sightseeing, fast jag får väl erkänna att det inte var mig de skyddade, såg att det satt någon högt graderad militär i passagerarsätet i den bilen.

Bland det första vi kommer förbi är Torre Caballito Reforma 10, den kallas i folkmun för Lilla hästen.

Nästa plats vi kommer till är Monumento a la Revolución det är byggt till minne av den Mexikanska revolutionen. Bygget sattes igång av president Porfirio Diaz och var först tänkt att bli landets nya parlamentsbyggnad och betydligt mycket storslagnare än vad det är nu. Grundstenen lades av presidenten 1910, men brist på arbetskraft och en hel del andra problem gjorde att arbetet blev avbrutet och först 1933 kom arbetet igång igen och man beslöt då att det skulle bli ett monumemt över revolutionen;  det blev klart 1938.

Vi hoppar av bussen och tittar lite närmare på monumentet och platsen. Det är ett riktigt stort torg och där skulle gladeligen ett helt palats fått plats. Det där rutmönstret i plattsättningen fick vi senare se vad det användes till. Inte så lämpligt att stå och sola där.

Speglingar i glasfasaderna på de moderna husen runt omkring torget, kan jag naturligtvis inte låta bli att stanna till inför.

I källaren på byggnaden finns ett revolutionsmuseum, det finns också en hiss som går upp till kupolen, 57 meter upp med en vidsträckt utsikt över staden. Vi kom hit precis till vaktombytet.

Soldaterna gick med rejäla bensparkar och killen till höger sparkade inte tillräckligt högt, så han fick lite skäll efteråt och en demonstration om hur han skulle göra.

När vi vänder oss om så får vi se vad rutmönstret i plattsättningen är till för. Hade blivit gaska blött att stå kvar där.

Ungdomar och barn uppskattade blötan riktigt ordentligt. De sprang i full fart genom sprutet.

Vi väljer en lite lugnare men konstfullt utformad plats att sätta oss ner för att invänta nästa buss.

Där kan vi också njuta av den blommande jakarandan.

2. Buenos días la ciudad de México

Sätter mig käpprakt upp i sängen och gnuggar mig i ögonen och undrar vad det är som händer och vad det är som låter. Det är fortfarande alldeles mörkt ute klockan är några minuter före sex på morgonen. Jag hör trummor och trumpeter och det låter som marschmusik och det verkar komma utifrån torget. Det stora torget som heter Plaza de La Constitución. Jag spanar ut över torget men ser bara att det rör sig människor på torget, det är alldeles för mörkt ännu för att kunna uppfatta vad som händer, men jag känner i alla fall igen några toner som pelas på trumpet. Det är reveljen som går. Förstår senare att det är den enorma flaggan på torget som hissas, torget som föresten är världens tredje största torg.

Eftersom jag inte hunnit ställa om kroppen till mexikansk tid så är det inga problem med att stiga upp tidigt. det blir en tidig frukost och sedan ut och titta på och bekanta oss med staden. Men först en liten titt på hur det här hotellet ser ut.

De beskriver själva att det är en arkitektonisk pärla och nog stämmer det. Huset byggdes på 1500-talet och var då en handelsplats med många butiker och kontor. Senare byggdes det om och i september 1899 invigdes huset som det ser ut nu och var då Latinamerikas mest exklusiva och påkostade varuhus. Senare byggdes det om till hotell. Foajen är så vacker så den t.o.m omnäms i turistbrochyrerna och det märks på alla som kommer in bara för att titta och fotografera.

De gamla och pampiga hissarna från 1920-talet är tjusig även de, det finns två stycken och med dem får man göra första turen upp till rummen då man anländer hit. Där i foajen fins även två enorma fågelburar med fåglar i som verkligen vet hur man håller en konsert.

Vackra lampor inte att förglömma.

I entrétrappen hänger en kristallkrona i Louis XV-stil.

Men det vackraste är nog taket i Tiffanymålat glas från 1908. Ganska otroligt att det taket och även hela huset klarade sig oskadat vid den mycket kraftiga jordbävningen 1985.

Ska du till Mexico city så kan jag verkligen rekommendera dig att bo på det här hotellet. Det ligger mycket bra till och servicen är utmärkt.

Men nu lämnar vi hotellet och tar en första sväng ut på stan. Något som jag genast upptäcker är att det finns mycket skoputsare och poliser.

Innan vi åkte hit så varnade många oss för att det var så farligt i Mexico city, men med poliser i varje gathörn och mer därtill också så känns det tryggt att gå omkring här. Visst finns det ställen dit man inte bör gå, speciellt på kvällarna ,men undviker man dem så tycker jag att det inte är någon fara. Något man bör undvika är att växla pengar på flygplatsen och sedan ta en lokal taxi, det har hänt att folk blivit rånade då och vid ett till fälle var det ett sådant rån med dödlig utgång. Säkrast är att beställa hämtning via hotellet.

Vid vårt torg ligger den stora katedralen. Den och delar av regeringsbyggnaden som också ligger vid torget är byggt av material från Moctezuma II:s palats. Mer om det senare.

 Något som det också finns mycket rikligt av är matstånd.

Där handlade alla.

För att hålla drickan kall behövs is och den levererades av ismannen.

Och så fanns det poliser.

och skoputsare.

Nu består inte Mexico city bara av poliser, matstånd och skoputsare även om man nästan kan tro det eftersom de var så många. Arkitekturen är också fascinerande med många stora nybyggda hus.

Mitt ibland dessa nya hus kan man se otroligt vackra och gamla byggnader som den här kyrkan.

Men genom att traska runt i värmen blir man lite trött i fötterna och även hungrig. Dags för en lunch. Den äter vi inte här men namnet gjorde att jag kände mig tvungen att få en bild.

Det är inte fredag och inte dags för fredagsmys men vad äter man när man är i Mexiko om inte tacos. Den är inte som den tacos vi brukar äta hemma men god var den.

Nattlig dramatik.

Den här morgonen blev jag ganska förvånad då jag drog upp rullgardinen. Visst hade det blåst lite då jag gick och lade mig men det var ändå inte storm. Jag sov tydligen också väldigt gott den här natten  för jag har inget hört. Inte ens grannen vaknade av granen som ville stifta närmare bekantskap med deras hus och bilar.

Såg sedan att trädet var ruttet längst ner, men det har sett helt friskt ut där det stått. Tycker nog att kommunen gör det lite lätt för sig när de säger att det är husägarens ansvar att kolla träden på allmänningen intill. På det här trädet var det inte enkelt att se om det var nära att falla omkull, dessutom hade det lika väl kunnat falla åt andra hållet och tagit med sig ledningar och blockerat hela gatan. Är det då blisternas  eller elbolagets ansvar att kolla träden?

Grannens hus och bilar klarade sig ganska bra men skador blev det ändå och att behöva betala tre självriskavgifter är inte kul. Då kan man lätt hålla sig för skratt.

Borttransport av trädet höll i alla fall kommunen med.

23. Victoria Falls Private Game Reserve eller jakten på noshörningen.

Eftersom vi inte har fått se det femte djuret av de som kallas för de "Big five" ännu, beslutade vi oss för att boka in en egen safari. De övriga i vårt sällskap hade åkt hem så det var bara min man och jag som gav oss i väg. Den här parken ligger inte så långt ifrån Victoria Falls och ingår i den stora nationalparken som även inkluderar Victoriafallen.

Vi har fått veta i förväg att här finns det sex stycken noshörningar, men det finns ingen garanti att man får se dem. Parken är stor och de förflyttar sig över ett stort område också, men finns det några så kanske, kanske vi har chansen att åtminstonde få se någon. Blir det någon bild dessutom så är det en bonus.

Det första vi ser när vi kommit fram är några nyfikna markattor. Ordet markatta kommer från sanskrit och betyder just apa.

Plötsligt dyker det upp en elefant, den kliver ut ur buskarna rakt framför bilen och strax bakom kommer det en till. Tur att Lorentz, som är vår guide och chaufför, är van och hinner stanna i tid.

Vegetationen här är mycket tätare än på andra ställen där vi vartit och djuren har lättare att försvinna in i grönskan. 

Vägen är inte gjord för att köra fort på, den är smal och ojämn. Här får man verkligen det som de kallar för "African massage" på den skumpiga vägen. Det gäller att hålla i sig ordentligt.

Även om jag tidigare fått chansen att fotografera elefanter i mängder, så känns det fint att få några bilder där det finns lite natur runt omkring.

Det här är en ensam ung hane, han viftar med öronen och trumpetar lite då han får syn på oss.

Vet inte om han ser oss som en konkurent om honorna eller tror att vi är en av dem, men det känns lite hotfullt då han kommer närmare och även verkar något irriterad. Lorentz berättar att han är på jakt efter en dam att bli ihop med.

Vi avlägsnar oss, och det känns som om att det gör vi rätt i, då han trumpetar ilsket som avsked. Jag duckar lite och gör mig så obetydlig som möjligt där i bilen då vi far i väg..

Efter ett tag stannar Lorentz och hoppar ut för att visa oss att här har det varit noshörning ganska nyligen. De har lämnat sitt visitkort på vägen. Ser att det även är en dyngbagge som jobbar med att ta till vara på delar av spillningen. Hoppas, hoppas!

Vi svänger av vägen och stannar på en plats där det är en flock kudu håller till.

Men där är det inte bara antiloper, döm om min förvåning och även Lorentz ser ganska överraskad ut, för där står det tre noshörningar. Äntligen!!!

Det är två honor och en unge.

 Det här är den som kallas för den Svarta noshörningen. Trots att den är grå till färgen så kallas den för svart, det beror på ett språkligt missförstånd då engelsmännen kom hit, för alla noshörningar är grå. Boerna kallade den vita för "wyd muil" som betuder vid mule, det tyckte engelsmännen lät som "white" och då de hade en vit noshörning fick den andra heta svart noshörning. Den svarta ska egentligen kallas för spetsnosig eftersom den har en spetsig nos som är anpassad för att äta buskar och blad.

Här är det tydligen hemligheter på gång, undrar vad den lilla oxpeckern viskar i örat på noshörningen.

De tre står och ligger vid busken ganska länge, iakttar oss och vi iakttar dem. Länge, länge står vi där och betraktar varandra. Jag är så glad över att äntligen ha fått se noshörning, dessutom tre på samma gång, och även fått dem på bild. Till slut tar nyfikenheten över för noshörningarna, de börjar röra på sig och jag tror att de tänker gå sin väg men det gör de inte alls.

De kommer närmare och närmare.

 Nu har hon kommit så nära så jag kan inte zooma ut mer, dags att byra objektiv och hoppas på att hon inte välter bilen under tiden. Medans jag byter,  låter det "Boink" från fronten på bilen där hon står och stångar huvudet mot bilfronten.

Så där, nu kan jag se vad hon gör. undrar vad hon tänker och tror att det här är för stor koloss som har kommit till hennes revir. Hon bankar i alla fall på ganska rejält där framme.

Ungen kommer också fram, hon kanske vill hjälpa mamma att attackera det okända föremålet som hamnat här.

Om vi hjälps åt så kanske vi kan välta den där bilen eller knuffa bort den, verkar de resonera. Vi här bak håller i alla fall andan och hoppas på att de inte ska lyckas.

 Till slut så ledsnar de ändå och traskar iväg. Tur att de inte tog i mer, en bil, även om den är stor, tror jag inte är någon konst att välta eller knuffa iväg för de här bjässarna.

Eftersom vår önskan om att få se noshörning nu är uppfylld så skojar Lorentz, att då kan vi åka hem nu. Fast det vore ju synd, när vi är på ett sådant fint ställe, här finns säkert mer att se.

Vi kommer till en plats som maraboustorken verkar gilla, här finns det många av dem och fler kommer in för landning.

 Lite svårt att förstå att Marabou valt en fågel som inte är vackrare än så här som sin symbol.

I ett träd lite längre bort sitter en flock gamar. De är lite som hjälpredor åt maraboustorken. Storken har inte en sådan näbb så att de kan ta sig in i bytet, men det kan den här gamen. Gamen kommer till bytet och äter till de är så mätta att de inte kan lyfta, då kommer storkarna och retas med gamarna så att de kräks upp maten och kan flyga därifrån och storken har mat.

Trädet de sitter i heter "Prince of Wales's feathers". Vår guide visar oss hur de använder innerbarken av det här trädet att fläta rep av. Hållbara rep som bl.a används till att binda ihop buntarna med vass som används till takbeläggning.

 Så är det dags för en liten bensträckare, vi stannar vid en damm.

När det är rast så ska det vara dricka och snacks, eftersom vi bara var två på den här utflykten så tyckte vi att det inte behövdes något. Men är det "game drive" så är det och då ska det vara dricka och snacks vare sig vi vill eller inte. Gott var det i alla fall.

Bilen här var lite annorlunda än på andra ställen där vi varit på safari. Lorentz som också är chaufför fick stanna och komma ut då han ville berätta något och vi fick knacka i taket till förarhytten om vi ville att han skulle stanna. Fördelen var att man satt så högt att man såg över taket.

Vägarna var inte så uppkörda eller breda, det beror nog på att det inte är så många bilar i området. Under vår runda såg vi ingen annan bil eller någon annan människa.

Vi rastar inte så länge utan fortsätter vår tur, och tur är just vad vi har för ganska snart träffar vi på en till noshörning. Det här är en hane.

Han är inte lika nyfiken som honorna utan håller sig mer inne i buskagen, men håller ändå koll på var vi är någonstans.

Lorentz berättar hur hanen kan rikta strålen då han kissar för att spruta urinen och markera sitt revir, det är nästan som jag tror att noshörningen har hört honom, för det är just det han börjar att göra då.

Vi får hoppas att de här sex noshörningarna som finns här, får fortsätta att leva och även föröka sig och undslippa alla tjuvjägare. Bara i år så har det redan tjuvskjutits 80 st. noshörningar i Afrika, kanske fler redan nu när jag skriver det här.

Fast alla tjuvjägare går det inte så bra för, Lorentz berättade om en incident som var i den här parken för en tid sedan. Fem män tog sig in i parken på natten för att jaga noshörning. De klarade av att forsera stängslet men sedan bar det sig inte bättre än att de råkade på några ilskna elefanter. Männen rusade därifrån, men i mörkret såg de inte att de sprang rakt i famnen på lejonen. Fyra av männen klarade av att fly ut ur parken och gömma sig i en närbelägen by. Den femte räddade sig upp i ett träd...där satt han darrandes av skräck, resten av natten...ända tills morgonen, när några som arbetar i parken kom förbi. Först vågade han inte ge sig till känna, men orkade inte klamra sig fast i trädet längre och gav upp. Han försökte dra en vals om att han gått vilse i mörkret ifrån byn, men det var det ingen som gick på eftersom det är stängsel mellan byn och parken. Till slut erkände han och han berättade också i vilket hus de andra fyra gömde sig, nu sitter alla fem inburade. För hur länge vet jag inte.

Innan vi lämnar parken tittar vi på några antiloper som vandrar förbi uppe på en liten skogsstig.

En elefant knallar ut framför bilen igen och vänder sig om för att se vad det var för ett litet kryp som kom och störde hans vandring.

I det höga gräset ska man passa sig för att gå, för man vet aldrig vilken  fara som lurar där. Ibland syns inte faran innan det är för sent.

Pärlhönorna är sig lika överallt, de verkar inte förstå att man ska hoppa in i gräset och inte springa framför bilen.

Före utfärden fick vi veta att safarin skulle ta tre timmar, tror vi fick en hel del bonustid där, för vi var iväg i fem och en halv timme. Tror att Lorentz var så stolt över sin park och ville visa oss så mycket som möjligt, det tackar vi för. Bland det sista vi ser är att nu när solen börjar dala så kommer aporna ner ur sina träd och skuttar iväg i motljuset.

Nu går även vår resa mot sitt slut, i morgon åker vi hem.

Nästa resa går till ...... ....!

22. Victoria Falls Bridge.

Victoria Falls Bridge går över Zambesifloden och eftersom den floden är gränsen mellan Zambia och Zimbabwe är det här man måste passera gränsstationen. Vill man bara gå till bron kan man säga det i passkontrollen och får då passera utan att ha visum.

I dag tänkte vi ta en liten promenad och se hur det fungerar. Lämnar den lilla staden Victora Falls för att bege oss dit. Staden är inte stor.  Bakom skulpturen som föreställer en elefant, ligger de flesta butikerna.

Inte läge att köra fort här.

Då vi lämnar själva stan får vi genast sällskap av en turistpolis. Känns lite tryggt.

Vid gränsstationen har inte kiosken öppnat ännu, men vårtsvinen är redan på plats.

Även aporna är här, de klänger runt överallt. Ser dem även undersöka långtradarna, som även här köar för att få passera gränsen.

Lite längre fram i bilden ovanför syns gränsstationen. Fotar den på håll för säkerhets skull.                 

Att passera där fungerade som vi fått det beskrivet för oss. Vi berättade i passkontrollen att vi bara skulle ut på bron och då fick vi en liten avriven papperslapp där tjänstemannen skrev 2 pax och satte sin stämpel på. Den lilla lappen  lämnade vi sedan vid grinden och fick passera.

Vi hinner inte så långt innan vi får sällskap av två killar som ska till bron för att sälja sina alster. De är mycket trevliga och vill veta mycket om Sverige. Speciellt om hur kallt vi har och om vi har snö. De berättar också om sitt liv och om bron vi är på väg till.

Om det ser ut som att det regnar så är det ingen synvilla, för det känns nästan som regnväder, men det är stänk från fallen.

Mitt på bron finns den här skylten, fast det finns ingen skylt om att man kommer in i Zambia.

Här kan man också se hur vacket placerat Vitoria Falls hotel är.

Våra självutnämnda guider visat stolt på minnesmärket för bron.

Hade inte de visat oss att det fanns en servering med utsiktsterass på den Zamiska sidan, så hade vi kanske missat den. Där uppe har man bra utsikt över bron och kan fotografera utan att bli blöt.

Någon som hade ett blött jobb var damen med rosa paraply. Hon stod mitt på bron och skötte "Stop and  Go skylten".  Istället för trafikljus, så stod hon där i blötan, med en skylt där hon vände texten åt det håll som trafiken fick köra.

Även killarna som skötte om Bungy Jump hade kommit och klättrade omkring under bron för att ordna till alla linor och selar.

Här uppe på terassen kunde man stå och vänta ut vinden och få en bild på fallen.

Oftast såg det ut så här, bara vitt och vitt och massor av spray.

Fast för att få lite mer bilder på fallen, går jag ner till bron igen. Då är det snabba skott med kameran som gäller. Vänta in så att vinden blåser iväg spraymolnet lite, av med linsskyddet, ta bilden och snabbt på med linsskyddet igen. I bästa fall fick man då minimalt med stänk på linsen.

Härifrån ser man även bron vid fallen på den Zambiska sidan. På den bron gick vi för tre år sedan.

Zoomar in och ser att det går personer där även nu.

Nu är det dags att återvända till Zimbabwe, våra vänner följer med tillbaka över bron och lyckas också sälja några alster till oss. Lite tack för sällskapet ska de väl ha.

Aporna sitter och väntar på tåget, de får nog vänta ett bra tag för numera går det inte så många tåg över bron.

Det är inte mycket trafik på vägen tillbaka, kan bero på att det tar sådan tid vid gränsstationen.

Många av långtradarna är inte i så bra skick och ser även ut att behöva se över sina däck.

Vi är tillbaka vid gränsstationen och det går lika smidigt att komma in i landet igen som det var på vägen ut.

Kioskerna som säljer varor till långtradarchaufförerna har nu öppnat.

På tillbakavägen beslutar vi oss för att ta genvägen som går mellan hotellet och fallen. Genast får vi sällskap av en turistpolis. Känns tryggt för vi ser hur männen som håller till vid stigen kryper in i buskarna då de får syn på honom.

Vi passar på att ta en sväng förbi utsiktsplatsen också.