23. Victoria Falls Private Game Reserve eller jakten på noshörningen.

Eftersom vi inte har fått se det femte djuret av de som kallas för de "Big five" ännu, beslutade vi oss för att boka in en egen safari. De övriga i vårt sällskap hade åkt hem så det var bara min man och jag som gav oss i väg. Den här parken ligger inte så långt ifrån Victoria Falls och ingår i den stora nationalparken som även inkluderar Victoriafallen.

Vi har fått veta i förväg att här finns det sex stycken noshörningar, men det finns ingen garanti att man får se dem. Parken är stor och de förflyttar sig över ett stort område också, men finns det några så kanske, kanske vi har chansen att åtminstonde få se någon. Blir det någon bild dessutom så är det en bonus.

Det första vi ser när vi kommit fram är några nyfikna markattor. Ordet markatta kommer från sanskrit och betyder just apa.

Plötsligt dyker det upp en elefant, den kliver ut ur buskarna rakt framför bilen och strax bakom kommer det en till. Tur att Lorentz, som är vår guide och chaufför, är van och hinner stanna i tid.

Vegetationen här är mycket tätare än på andra ställen där vi vartit och djuren har lättare att försvinna in i grönskan. 

Vägen är inte gjord för att köra fort på, den är smal och ojämn. Här får man verkligen det som de kallar för "African massage" på den skumpiga vägen. Det gäller att hålla i sig ordentligt.

Även om jag tidigare fått chansen att fotografera elefanter i mängder, så känns det fint att få några bilder där det finns lite natur runt omkring.

Det här är en ensam ung hane, han viftar med öronen och trumpetar lite då han får syn på oss.

Vet inte om han ser oss som en konkurent om honorna eller tror att vi är en av dem, men det känns lite hotfullt då han kommer närmare och även verkar något irriterad. Lorentz berättar att han är på jakt efter en dam att bli ihop med.

Vi avlägsnar oss, och det känns som om att det gör vi rätt i, då han trumpetar ilsket som avsked. Jag duckar lite och gör mig så obetydlig som möjligt där i bilen då vi far i väg..

Efter ett tag stannar Lorentz och hoppar ut för att visa oss att här har det varit noshörning ganska nyligen. De har lämnat sitt visitkort på vägen. Ser att det även är en dyngbagge som jobbar med att ta till vara på delar av spillningen. Hoppas, hoppas!

Vi svänger av vägen och stannar på en plats där det är en flock kudu håller till.

Men där är det inte bara antiloper, döm om min förvåning och även Lorentz ser ganska överraskad ut, för där står det tre noshörningar. Äntligen!!!

Det är två honor och en unge.

 Det här är den som kallas för den Svarta noshörningen. Trots att den är grå till färgen så kallas den för svart, det beror på ett språkligt missförstånd då engelsmännen kom hit, för alla noshörningar är grå. Boerna kallade den vita för "wyd muil" som betuder vid mule, det tyckte engelsmännen lät som "white" och då de hade en vit noshörning fick den andra heta svart noshörning. Den svarta ska egentligen kallas för spetsnosig eftersom den har en spetsig nos som är anpassad för att äta buskar och blad.

Här är det tydligen hemligheter på gång, undrar vad den lilla oxpeckern viskar i örat på noshörningen.

De tre står och ligger vid busken ganska länge, iakttar oss och vi iakttar dem. Länge, länge står vi där och betraktar varandra. Jag är så glad över att äntligen ha fått se noshörning, dessutom tre på samma gång, och även fått dem på bild. Till slut tar nyfikenheten över för noshörningarna, de börjar röra på sig och jag tror att de tänker gå sin väg men det gör de inte alls.

De kommer närmare och närmare.

 Nu har hon kommit så nära så jag kan inte zooma ut mer, dags att byra objektiv och hoppas på att hon inte välter bilen under tiden. Medans jag byter,  låter det "Boink" från fronten på bilen där hon står och stångar huvudet mot bilfronten.

Så där, nu kan jag se vad hon gör. undrar vad hon tänker och tror att det här är för stor koloss som har kommit till hennes revir. Hon bankar i alla fall på ganska rejält där framme.

Ungen kommer också fram, hon kanske vill hjälpa mamma att attackera det okända föremålet som hamnat här.

Om vi hjälps åt så kanske vi kan välta den där bilen eller knuffa bort den, verkar de resonera. Vi här bak håller i alla fall andan och hoppas på att de inte ska lyckas.

 Till slut så ledsnar de ändå och traskar iväg. Tur att de inte tog i mer, en bil, även om den är stor, tror jag inte är någon konst att välta eller knuffa iväg för de här bjässarna.

Eftersom vår önskan om att få se noshörning nu är uppfylld så skojar Lorentz, att då kan vi åka hem nu. Fast det vore ju synd, när vi är på ett sådant fint ställe, här finns säkert mer att se.

Vi kommer till en plats som maraboustorken verkar gilla, här finns det många av dem och fler kommer in för landning.

 Lite svårt att förstå att Marabou valt en fågel som inte är vackrare än så här som sin symbol.

I ett träd lite längre bort sitter en flock gamar. De är lite som hjälpredor åt maraboustorken. Storken har inte en sådan näbb så att de kan ta sig in i bytet, men det kan den här gamen. Gamen kommer till bytet och äter till de är så mätta att de inte kan lyfta, då kommer storkarna och retas med gamarna så att de kräks upp maten och kan flyga därifrån och storken har mat.

Trädet de sitter i heter "Prince of Wales's feathers". Vår guide visar oss hur de använder innerbarken av det här trädet att fläta rep av. Hållbara rep som bl.a används till att binda ihop buntarna med vass som används till takbeläggning.

 Så är det dags för en liten bensträckare, vi stannar vid en damm.

När det är rast så ska det vara dricka och snacks, eftersom vi bara var två på den här utflykten så tyckte vi att det inte behövdes något. Men är det "game drive" så är det och då ska det vara dricka och snacks vare sig vi vill eller inte. Gott var det i alla fall.

Bilen här var lite annorlunda än på andra ställen där vi varit på safari. Lorentz som också är chaufför fick stanna och komma ut då han ville berätta något och vi fick knacka i taket till förarhytten om vi ville att han skulle stanna. Fördelen var att man satt så högt att man såg över taket.

Vägarna var inte så uppkörda eller breda, det beror nog på att det inte är så många bilar i området. Under vår runda såg vi ingen annan bil eller någon annan människa.

Vi rastar inte så länge utan fortsätter vår tur, och tur är just vad vi har för ganska snart träffar vi på en till noshörning. Det här är en hane.

Han är inte lika nyfiken som honorna utan håller sig mer inne i buskagen, men håller ändå koll på var vi är någonstans.

Lorentz berättar hur hanen kan rikta strålen då han kissar för att spruta urinen och markera sitt revir, det är nästan som jag tror att noshörningen har hört honom, för det är just det han börjar att göra då.

Vi får hoppas att de här sex noshörningarna som finns här, får fortsätta att leva och även föröka sig och undslippa alla tjuvjägare. Bara i år så har det redan tjuvskjutits 80 st. noshörningar i Afrika, kanske fler redan nu när jag skriver det här.

Fast alla tjuvjägare går det inte så bra för, Lorentz berättade om en incident som var i den här parken för en tid sedan. Fem män tog sig in i parken på natten för att jaga noshörning. De klarade av att forsera stängslet men sedan bar det sig inte bättre än att de råkade på några ilskna elefanter. Männen rusade därifrån, men i mörkret såg de inte att de sprang rakt i famnen på lejonen. Fyra av männen klarade av att fly ut ur parken och gömma sig i en närbelägen by. Den femte räddade sig upp i ett träd...där satt han darrandes av skräck, resten av natten...ända tills morgonen, när några som arbetar i parken kom förbi. Först vågade han inte ge sig till känna, men orkade inte klamra sig fast i trädet längre och gav upp. Han försökte dra en vals om att han gått vilse i mörkret ifrån byn, men det var det ingen som gick på eftersom det är stängsel mellan byn och parken. Till slut erkände han och han berättade också i vilket hus de andra fyra gömde sig, nu sitter alla fem inburade. För hur länge vet jag inte.

Innan vi lämnar parken tittar vi på några antiloper som vandrar förbi uppe på en liten skogsstig.

En elefant knallar ut framför bilen igen och vänder sig om för att se vad det var för ett litet kryp som kom och störde hans vandring.

I det höga gräset ska man passa sig för att gå, för man vet aldrig vilken  fara som lurar där. Ibland syns inte faran innan det är för sent.

Pärlhönorna är sig lika överallt, de verkar inte förstå att man ska hoppa in i gräset och inte springa framför bilen.

Före utfärden fick vi veta att safarin skulle ta tre timmar, tror vi fick en hel del bonustid där, för vi var iväg i fem och en halv timme. Tror att Lorentz var så stolt över sin park och ville visa oss så mycket som möjligt, det tackar vi för. Bland det sista vi ser är att nu när solen börjar dala så kommer aporna ner ur sina träd och skuttar iväg i motljuset.

Nu går även vår resa mot sitt slut, i morgon åker vi hem.

Nästa resa går till ...... ....!

2012-03-30 08:31   Marols

Jag vet var den går till....!!! :-)

Satt alldeles fängslad och bara läste! Du skriver så härligt och spännande, så det kändes nästan som om jag var med... :-)
/Kram!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-03-30 10:22

Tack Maria!
Du gör mig glad! Det skulle faktiskt ha varit väldigt roligt om du varit med.

Svara

2012-03-30 09:04   Sirhalge

Tack för ditt inlägg, fängslande så jag nästan trodde jag var med er där.
Drömmen att få uppleva Afrika och dom 5 stora.

Plus även till alla vackra bilder och fängslande undertexter.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-03-30 10:25

Tack Janne!
Noshörningen var inte så lätt att få se. Jag tror att det är lättare Kugerparken, men vet inte eftersom jag inte varit där, men det sägs att det är så. Men vi hade tur här, fick se fyra av de sex som finns i parken. Park låter lite som att gå i Rålambshovsparken, men de här parkerna är enorma och djuren har stora, stora vidder att vandra på.

Svara

2012-03-30 09:38   enanse

Vilka fantastiska bilder!! Först tänkte jag att de där på elefanthanen, med utspända öron och böjd snabel (bilderna nr 6 och 8'a), nu kan det inte bli bättre... så kommer det underbara bilder på noshörningar också! Vilken tur att ni fick se dem och komma så nära! Kanske lite för nära...när de stod och puffade på bilen, men härlig bildserie blev det! :) Nr 13 är så fin där de står och kikar på er! Och den ensamme hanen, bild 2 på honom där han står och dricker, jättefin! Lite kul att han demonstrerade vad er guide berättade. :) Vacker natur också, och ja, bäst att kolla vart man kliver i det höga gräset...
Tack så mycket, Margareta, för att du delade med dig av bilder och berättelser från den här resan! :) Ser fram mot nästa... :)
/Anna

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-03-30 11:17

Tack Anna för alla dina fantastiska kommentarer. Borde utnämna dig till "Förste kommeterare".
Den här dagen var så lyckad på alla sätt, inte bara att vi till slut fick se den efterlängtade noshörningen. Det var så fint där och rofyllt med alla djur och avsaknaden av andra bilar. Lummigt och dessutom en soligt skön dag.

Svara

2012-03-30 10:14   Ewa Kirjavainen

Tack igen, mycket vackra bilder och text! Noshörningarna ser ju urgulliga ut på nära håll, men jag gissar att det var mycket spännande att få möta dem. Bilden över vegetationen där vägen korsar den lilla floden blir favorit, trots alla fantastiskt fina bilder på djuren. Ser fram emot ditt nästa äventyr!
//Ewa

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-03-30 11:18

Tack Ewa för alla fina kommentarer. Det var så fint i den här parken, djuren hade en miljö som jag tror att de trivdes bra i.

Svara

2012-03-30 13:05   Daniel Steen

Fantastiska bilder Margareta!

Du skriver bra också vilket gör att det är extra kul att följa med på din resa. Grattis till er fina upplevelse av noshörningarna. Häftig att få se de stångas med bilen.

Mvh, Daniel

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-04-03 14:39

Tack Daniel!
Det va en lite speciell känsla att få sådan närkontakt med dessa djur. Tur att de bara kände på bien lite och inte tog i.

Svara

2012-03-30 13:54   janf

Jag tror att du verkligen lyckades spara det bästa till sist.
Grattis till hörningarna!
Ett jättefint reportage tycker,
janf

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-04-03 14:42

Blev lite så att vi fick det bästa till sist. Jag ville så gärna få se en noshörning ut i det fria och äntligen så hände det.

Svara

2012-03-30 16:07   peringe

Hej Margareta! Instämmer i hyllningskören,Har med stort intresse följt Dina resebloggar som är välfotade & välformulerade med intressanta bildtexter,tack än en gång för denna rese skildring.Ha en skön helg önskar Ingemar.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-04-03 14:44

Tack Ingemar! Ja ännu en fantastisk res var till ända. Men resandet kommer inte att ta slut för det, har man väl börjat se sig om i världen så lockar bara fler och fler platser.

Svara