Ännu ett år.

Ännu ett år har gått, ja inte ett kalenderår från januari till december  för jag kom lite i otakt. Fast det är ett år ändå.

Det började med att mina promenader fick avbrytas med att hitta en bänk att sitta ner och vila på. Ibland bestämmer kroppen för lite annat än vad huvudet och vad jag vill, då är det bara att lyda. Bänken jag hittade var bakom ett böjt träd vid Mälaren.

Så vi börjar med november 2020

Jag gick inte promenader så sällan som en gång i månaden, men det såg ungefär lika ut varje gång i samma månad. 

Men solig novemberdag fick jag sällskap av Ronja.

Sedan kom december och den var ganska mörk och dyster ...

...med fortsatt isolering och julfirande utomhus. Prinskorven fick bli grillkorv, det var en högt sagt annorlunda jul,  inte lika kul men mysigt blev det.

Så fick vi nytt år och i januari blev det ljusare för då kom snön. Inte så mycket först.

Men i februari då hade vi riktig vinter ett tag och Ronja var på besök.

Hade inte hundsällskap alla dagar, men tog med min glaskula ibland.

I mars var all snö borta, men Ronja på besök igen.

April kom och ljuset med den.

Maj och nu börjar det knoppas.

I juni är alla löv utslagna och någon har flyttat en bänk till trädet. Cykeln ser ut att vara en hyrcykel.

I juni var jag äntligen fullvaccinerad och kan börja träffa folk igen. Fast med förstånd, som min läkare sa.

I juli var bänken kvar men cykeln borta.

Augusti var varm och solig, i alla fall den här dagen.

I september börjar naturen ändra färg.

Och så är vi runt, oktober. Ronja var på besök igen och fick vara med under trädet. Hon hade inget emot att ta en paus där.

Städpatrullen.

Händer fortfarande inte så mycket, inget att dela med sig av i alla fall. Har en ganska stillsam tillvaro i vår coronakarantän.  Har inte använd min kamera sedan februari, har det varit något att dokumentera så har jag nöjt mig med mobilen.

Men ibland så händer det något lite annorlunda och då kan det vara bra att ha kameran klar med laddat batteri och minneskort i. Vaknade vid fyratiden i natt av att maken frågade "Är du vaken". Ja det blev jag ju då och tur var det för nu var vår städpatrull här.

Har sett att hon härjat runt lite då och då på nätterna, välta och urgrävda blompottor, gropar under äppelträdet och liknande men jag har inte fått syn på henne i år. Men nu var hon här, låg under fågelmataren och smaskade i sig av det som fåglarna tappat och spillt ut. Tror att det är hennes städning som gjort att vi inte har några råttor som håller till där. Förr innan grävlingen dök upp så kunde vi se stora råttor och även de gropar och gångar de grävde för att komma upp till maten. Så hon är förlåten för den oreda hon ibland ställer till med.

Jag greppade i alla fall kameran och smög ut på balkongen.

Grävlingar ser inte så bra, men hör tydligen bra. För trots att jag smög försiktigt ut så stannade hon upp i ätandet, eller så var det bara slut på frön. Hon tassade iväg, passerade förbi jordgubbslandet. Gissar att det var hon som rev ner mitt fågelskydd häromdagen.

Slank sedan ner under staketet i hålet som räven gjort.

Rävarna? Ja de är här varje dag. Numera så modiga så de även kan visa sig mitt på dagen, hanen är tjock och med yvig päls honan har troligtvis ungar för hon är mager och med tufsig päls.Bild från övervakningskameran.

Det händer inte så mycket nu

I dessa coronatider så händer det inte mycket för oss, jag och maken håller oss hemma. Handlar mat via nätet och får hjälp av barn och barnbarn med det som inte går att fixa den vägen. Träffa dem får vi göra på håll. Lika bra det för sonen har precis klarat sig igenom sitt virusangrepp och han kan intyga att det är definitivt inte som en vanlig influensa. Fyra veckor med feber och andra jobbiga symtom där andnöd var det jobbigaste. 

Så vi tar det lungt här hemma och roar oss med att umgås via telefon och nätet.

Men härom dagen smällde det till, smällen var i vårt fönster. Jag skyndade ut och där på marken låg en hackspett. 

Nej inte vår fina Hacke, tänkte jag. Men han verkade ha överlevt, blinkade med ögat och såg ut att andas. 

Förra gången, när en koltrast flög in i ett annat fönster, gick det inte lika bra. Då gick både fönster och fågel sönder. Tur nu att fönstret höll, nu när vi inte ska iväg och träffa folk. 

Men åter till Hacke, handskar på och så tog jag upp honom och hoppades på det bästa. Han låg så fint i min hand, sträckte ut ena vingen men stannade kvar. Flämtade lite och blinkade med ögonen. Jag lyckades hala upp mobilen ur fickan och få fram kameran och ta en bild.

När Hacke kvicknade till så pass att han satte sig upp gick vi ner till plommonträdet. Tänkte att han kanske ville gå över på en gren där och sitta där och återhämta sig. Men se det ville han inte alls. Han klamrade sig fast i min handske. Där stod vi ganska länge och försökte hålla ett samtal igång, får väl erkänna att det var nog bara jag som pratade.

Men plötsligt kvicknade han till mer, lyfte på huvudet och gav min tumme ett tjuvnyp. Tur jag hade handsken på, skulle det vara tacken för att jag försökt hjälpa honom. Fast jag tog det mer som hans sätt att tacka för hjälpen, för sedan bredde han ut vingarna och flög en liten, liten bit över till trädet.

Där satt han ganska länge, först alldeles stilla och sedan hoppa runt lite i trädet för att sedan breda ut sina vingar och flyga iväg.

Dagen efter så såg jag honom igen, ja jag kan inte vara helt säker på att det är samma Hacke men gissar på att de håller sitt revir och det är samma som återkommer. Nu kom han till köksfönstret och försökte få ut det sista i flaskan med fågelmat. 

Nu kan jag inte heller vara helt säker på att Hacke är just en Hacke för jag vet inte om man kan se skillnad på hanar och honor. Kan ju vara en Hackelina också, men vi brukar kalla den för Hacke för enkelhetens skull. 

Lekande barn och handtvätt.

Återvänder i tankarna till Uganda, det blev ett litet avbrott i bloggandet men tar det sista inlägget nu. Sista dagen där tog jag en kort promenad, var ganska trött efter alla vandringar så det blev bara en kort promenad, men träffade lite folk på den också.

Den här bonden skulle föra sina djur ut på bete.

Träffade på två små killar som höll på att bygga sig ett par styltor med hjälp av pinnar och rep. På återvägen var den här kille klar med sin och testade hållbarheten. Jag försökte visa honom att det var lättare att hålla balansen på styltorna om han höll dem på ett annat sätt. Han provade och det fungerade bättre.

En vanlig leksak i Uganda var att rulla däck.

Vi ska vidare och  det är intressant att se alla små byar vi åker igenom.

Vi kommer till gränsen mot Rwanda och nu ska det bli spännande att se hur det går till där med gränsövergången och pass och tullkontroll. Första kollen sker i ett litet tält, där vill de se våra pass och veta vad vi jobbar med. Pensionär räcker inte utan de vill veta vad vi jobbade med innan.

Sedan är det dags för handtvättning, visserligen kallt vatten och utan tvål, efter det feberkontroll. Jag hade bara 35,6 så anses vara frisk. Här var de inte oroliga för coronaviruset utan det är spridningen av EBOLA som oroar.

Sedan får vi tillåtelse att komma över till pass och inresekontroll. Mitt visa är redan klart så det går ganska fort.

Alla hade sina papper i ordning så vår färd fortsätter nu i Rwanda.

Till Rwanda får man inte ha några plastpåsar med sig, redan 2008 förbjöds de. Många försöker smuggla in plastpåsar i landet, kommer de på en så kan man få  upp till ett halvårs fängelse. Trots att de är totalförbjudna så var det ingen som gick igenom vårt bagage.

I Uganda var det bilisterna som ägde vägen, fotgängarna flyttade sig och gick i vägkanten. I Rwanda har presidenten bestämt att vägen tillhör fotgängarna och det syns för det är många som går på vägarna. Det tar lite tid för oss att köra från gränsen till Kigali för topphastigheten på landsbygden är 60 km/h och i tätorter 40 km/h.

Till slut når vi Kigali och där är trafiken tät.

Fast mest är det motorcyklar och vanliga cyklar. De med grön hjälm är taximotorcyklar.

Vi har gott om tid innan vårt flyg ska gå så vi slinker in på  det klassiska Hôtel des Mille Collines för att fukta struparna. Det är mest känt för att ha fungerat som flyktingläger under folkmorden i Rwanda för mer än 1.200 personer. Hotellchefen Paul Rusesabaginas historia har filmatiserats i Hotel Rwanda.

Sedan har vi bara att köra till flygplatsen, där har de en stor modern röntgen som hela bilen körs igenom.Vi passagerare fick gå vid sidan om.

Att bli berörd av en bergsgoilla.

Vi har förflyttat oss till ett annat berg än där vi vandrade upp till bergsgorillorna för två dagar sedan. Under natten har jag gruvat mig för hur jag ska göra i dag, om mitt knä ska hålla och kom på att eftersom jag inte har något bandage med mig för att stötta upp knät så tar jag en tröja och klipper den i remsor som jag kan linda knät med. Har dessutom inget ont då jag vaknar så med lindat knä bestämmer jag mig för att åka med på dagens vandring. Hoppas på en lättare vandring och inte fullt så brant för nu är det tredje dagens vandring och det var inga finpromenader de två tidigare.

En typisk vandringsdag, för att se bergsgorillorna, börjar med en stor frukost innan man går till rangers och guiders huvudkontor tidigt på morgonen. Här är det endast vår lilla grupp på sex personer som ska vandra iväg. Första lilla delen av vandringen, den som går upp till huvudkontoret är ganska knaglig av kantiga lavastenar. Ganska backing, men inte så den avskräcker i alla fall. 

Huvudkontoret är mer en liten stuga en bit upp på berget, där får vi fylla i en del formulär innan vandringen kan starta. Vincent ser ut att förbereda sig ordentligt.

Den första delen av vandring känns inte så jobbig, den följer stigar som visserligen går uppför och det enda vi får springa för är myrorna. De är av en aggressiv art som gärna ger sig på oss människor. Min porter tar mig i handen och ropar ANTS och rusar iväg då vi kommer till någon myrstig. Kontrollerar mig noga efter och när det sitter någon myra på mig plockar han bort dem. Bra att ha byxorna instoppad i strumporna då.

Men det dröjer inte så länge innan stigen försvinner och vår väg framåt måste röjas med machete och det blir brantare och brantare.

Två dagars tuff vandring börjar kännas i mitt knä, vi är på hög höjd ungefär 2.800 m.ö.h så även det ger sig till känna på flåset.

Bra att stanna och beundra utsikten då och då och samtidigt få hämta andan lite. Terrängen blir nu också brantare, så brant emellanåt så att mina ben är för korta för att nå upp till nästa plats som det finns fotfäste för. Det är så brant och högt att min porter faktiskt får dra upp mig i visa passager.

Vi ser lite fåglar och djur på vägen upp som guiderna pekar ut. Min porter är lite kul, han pekar uppåt och säger något som jag först inte hör. Jag letar efter någon fågel i träden, men han pekar högre upp och säger "airplane". Jo, där är ett flygplan. Troligtvis lite ovanliga att se här.

Jag som hade hoppats på en kort och lätt vandring, nu blev det en betydligt tuffare och brantare vandring än de två tidigare. Mer som en klättring. I dag hade vi inget regn utan strålande solsken. Efter tre timmar uppför så säger någon, gorillorna är hittade, bara en kvart kvar. Ny energi strömmar genom kroppen med de orden, jag kommer få träffa på bergsgoillorna även i dag. Vi vandrar på, fast kvarten var lite glädjebesked, det tar ungefär en halvtimme innan vi är framme. 

Rejält trött, men att åter få komma så nära dessa stora gorillor är så fantastiskt. Här ligger de inte i någon stor hög, men en stor vacker silverback ligger väldigt nära mig och slappar.

En liten bit bort sitter en ung gorilla och kikar på mig.

Om gorillorna på förra stället var lite trötta av sig så är det mer aktion på det här sällskapet. Här finns 8 stycken bergsgoillor och de är lite utspridda. Den stora silverryggen som låg och vilade reser sig plötsligt upp i sin fulla längd, ungefär 180 cm. Banar sig väg fram emot där jag står. Vi som står där backar lite förskräckta in i buskarna, men han ska inte så långt. Har sett ett träd där han vill åt det goda i toppen och är man en stor gorilla, då bryter man bara av trädet för att komma år godsakerna i toppen.

Här ser det nästan ut som om han vill erbjuda mig ett smakprov. Men det var förvånansvärt så oberörda dessa gorillor var av vår närhet.

Ibland grymtade de till, som en harkling och vi fick veta innan att det är deras sätt att hälsa och då bör vi hälsa tillbaka på samma sätt. Så det blev lite harklingar då och då.

För att vi turister ska få komma upp och möta dessa bergsgoillor är det en lång tids arbete innan. När rangers har hittat en gorillafamilj, närmar de sig dem väldigt försiktig. Bryter lite grenar som de slår i marken, låtsats äta lite blad och om gorillorna äter så gör även de det. Kliar sig gorillan så kliar sig även människorna, harklar sig gorillorna så gör även de det. Så håller de på i två år innan någon turist släpps upp. 

Mums så gott!

Ser ut att ha varit riktigt gott det som fanns i toppen på det trädet.

När det är färdigätet från det trädet ställer sig den här killen rakt upp, jag har precis plockat upp min mobiltelefon för att ta några bilder. Den har lite svårt med sol och skugga i samma motiv.

Men tur ändå att mobilen var framme för den här gorillan har fått för sig att gå mot det håll där jag sitter ner. För nu är han innanför närgränsen för mitt kameraobjektiv. Jag sitter alltså ner och ingen ber mig att flytta på mig när gorillan kommer närmare. Jag hinner kasta en blick mot vår guide och han nickar att jag kan sitta kvar. Gorillan kommer närmare och närmare går förbi mig på bara en cm avstånd. Han snuddar min hand med pälsen, klart det rycker i handen för att sträcka ut och klappa lite mer. Men jag har hört vad gorillorna kan göra om de blir retade så jag avstår. 

Men känslan att få vara så otroligt nära en bergsgorilla, en silverback dessutom, den känslan är obeskrivlig. Fota just då känns överflödigt, det är ett ögonblick att njuta av och bevara i minnet. 

Min man stod bakom mig och försökte fota det hela, men gorillan var så nära att det blev bara päls på bilden. Dessutom tyckte han att gorillan var lite för närgången, då han med sina närmare 200kg, klev en cm från min fot. Turligt nog såg jag inte det utan satt bara lungt kvar.

Men den här bilden hann jag ta innan jag förstod att jag skulle få sådan närkontakt med honom. Foten som syns där är Karine som är med i vårt sällskap hon stod bredvid mig.

Gorillan satt en stund och åt intill mig, men gick sedan vidare och jag förflyttade mig också för att få se fler av de gorillor som höll till här. Fast känslan av det jag nyss fått uppleva var svår att släppa.

Den här gorillan hade just plockat en vacker blomma, slängde bort själva blomman och kalasade på stjälken.

Han såg nästan ut att säga att den var god då han slängde iväg ett öga mot mig. Vi fick inte titta gorillorna rakt i ögonen, det kunde de uppfatta som ett hot och provokation, men genom kameralinsen kunde man få ögonkontakt.

Sedan fortsatte han äta i godan ro.

Dessa gorillor äter bara växter så det går åt en hel del för att de ska få i sig tillräckligt med näring.

Den blicken gillar jag!

Min man passar på att ta en bild, där man ser hur nära var när vi fotograferade dessa stora gorillor utan att de brydde sig speciellt mycket om vår närvaro. Fast då han gick förbi mig visste han väl inte om att det skulle vara sjumeters gräns.

En timme fick vi umgås med de här vackra gorillorna, sedan var det bara att vandra ner igen. 

Fast bara och bara nu protesterade mitt knä ganska högljutt. Men ner kom jag och trött var jag. 

Äntligen nere.