River Liffey-fortsätter promenaden.

Vi promenerar vidare utefter floden Liffey, solen skiner och det är en fin dag utan några regnmoln. Uppe på den gamla Scherzer Rolling Lift Bridges sitter duvorna och håller vakt. Några av dem bråkade med varandra, men en äldre gentleman sa till dem att sluta och de löd honom.

Strax innan bron finns statyn The Famine Memoria, även kallad Hungerstatyn. Skulpturen har sex figurer i naturlig storlek klädda i trasor, bärande på sina tillhörigheter och barn.

Dessa statyer är en symbol för den stora hungersnöden i mitten av 1800-talet. Under svälten dog cirka 1 miljon människor och ytterligare en miljon emigrerade från Irland, vilket fick öns befolkning att minska med mellan 20 % och 25 %. Ingen händelse i historien har haft en mer djupgående effekt på Irland och den världsomspännande irländska gemenskapen än den stora irländska hungersnöden (1845-1849). Orsaken till hungersnöd skylls på en potatissjukdom. En tredjedel av den irländska befolkningen var helt beroende av potatisen för mat, orsakade av en mängd politiska, sociala och ekonomiska faktorer.

En miljon irländare flydde från Irland under svälten.

Sitter en stund och begrundar dessa människors öde innan vi fortsätter över Seán O'Casey Bridge.

Fartyget, Jeanie Johnston som ligger där vid kaj är en kopia av de hungerssnödskepp som transporterade människor som flydde från hungersnöden till Nordamerika i hopp om ett bättre liv. Man kan besöka skeppet. Det sägs att engelsmännen erövrade världen men irländarna befolkade den.

Vi närmar oss Samuel Beckett Bridge. En modern skapelse där formen på sparren och dess kablar sägs framkalla en bild av en harpa som ligger på sidan.  Guldharpan har sedan 1400-talet varit en irländsk nationalsymbol. Den finns på Irlands riksvapen och är där en harpa av guld med strängar av silver. Den är dessutom en symbol för Guiness.

Det märkliga huset som ser ut att tippa över ända är The Convention Center.

Det är inte bara vi som tittar på bron.

 Sedan passerar vi en märklig sak, finns ingen skylt om vad det är, men då vi åker  bil på andra sidan floden så ser jag att där på flodens mur finns en stor text,  Diving bell, och förstår att det är en gammal dykarklocka. Den som vill läsa mer om den så finns det en artikel HÄR,

Här nere utefter floden så samsas gamla hus med nya flotta byggnader.

Men för att inte få för långt tillbaka till vårt hotell så viker vi av för att komma in till Grand Canal Dock.

Skönt att sitta där en stund på Grand Canal Square och njuta av utsikten.

En mås spatserar förbi och jag frågar om jag får ta en bild, det går bra trots att jag inte hade något ätbart med mig till den.

Dags att återvända mot hotellet.

Nere vi floden Liffey träffar vi på  The Linesman. En påminnelse om tiden då handelsfartygens trafik var livlig här.

Min maskot gör sitt bästa med att hjälpa till.

Custom House ser bra ut från andra sidan floden.

Det på taket som jag på håll trodde var en åskledare , visade sig vara en enhörning.

Trött men glad över att kunnat ta en promenad utefter floden känns det skönt att slå sig ner för en god lunch. men det tar vi sedan.

2022-06-16 14:05   pdahlen

Intressant läsning. Det var väl i samma tidsperiod som svenskar också emigrerade till USA, pga dåliga skördar och svält. Ser ut att vara en fin stad med nytt och gammalt

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2022-06-18 21:21

Tack Peter!
Det var nog säkert samma tidsperiod, många var fattiga och slet hårt och de fick nog så tufft i nya hemlandet. Svårt att ångra sig och åka hem igen på den tiden.
Jag gillade Dublin, en så vänlig stad och tillräckligt kompakt för att jag skulle kunna se en hel del.

Svara